Tarzan the Ape Man (1932)

Gammal men ganska god djungelsaga

3 russin

Det kanske inte är den allra bästa Tarzan-filmen, men såvitt jag kunnat utröna, en av de allra första. Och absolut inte sämst i sammanhanget. Faktum är att man kan förvånas över hur väl den överlevt sina snart 80 år på jorden - och samtidigt gardera sig med att visst, den är tillkommen i en era då kolonialismen fortfarande levde, frodades och påverkade filmmakarnas världsbild.

Någonstans i Afrika samlas äventyrare från den gamla världen och eventuellt ibland även deras lyxfruar med svada. Och så kan det hända att dottern hälsar på, som i fallet Jane Parker.
- Från och med nu är jag färdig med civilisationen. Jag ska bli en vilde precis som du, förklarar Jane (Maureen O'Sullivan) frankt för farsan James (C. Aubrey Smith).
Men gillar de verkligen Afrika, äventyrarna? James medhjälpare Harry Holt (Neil Hamilton) verkar på väg att få nog av alltihop, men samtidigt hägrar en mytomspunnen gravplats för elefanter bortom en ravin som lokalbefolkningen inte vågar tala högt om. Vapen är naturligtvis självklara tillbehör under omständigheterna.
- Kan du skjuta? frågar Harry nykomlingen, alltså Jane.
- Som en ängel, svarar hon och visar prov på pricksäkerhet.

Vildmarksexpedition vidtar. Med bärare och allt. Flottpaddling med förhinder i form av flodhästar och krokodiler är en av de tidiga utmaningarna, liksom farliga stup och så en del skrämmande skrik i fjärran. De återkommande scenerna med vilda djur i farten kan inte ha varit helt riskfria att spela in på den här tiden, antar jag. Och skadades några av dem i processen? De väldresserade elefanterna med slokande öron borde väl för övrigt vara asiatiska och inte afrikanska, om mina biologikunskaper inte helt rostat igen. De afrikanska är väl helt omöjliga att tämja?

Så dyker han upp ute i skogen. Tarzan själv, i Johnny Weissmüllers gestalt. Vig och viril men inte så bevandrad i utrikiska språk, eller några kända mänskliga tungomål överhuvudtaget. Konflikter uppstår, om inte annat så genom missförstånd och bristande kommunikation. Jane kidnappas och drabbas av Stockholmssyndromet. Därmed blir hon också länken mellan expeditionen och den mystiske mannen som svingar sig mellan träden och hellre umgås med andra primater än homo sapiens.

Egentligen är ebenholts den huvudsakliga drivkraften bakom resan in i det innersta inre av kontinenten, men upptäckarna får alltså annat att tänka på. Och filmen växlar på ett intressant och mångtydigt sätt mellan gammaldags exotism på gott och ont, och en fascination för den otyglade faunan som kolonialisterna inte kan kontrollera. Det i backspegeln mest problematiska inslaget från ett sociologiskt eller antropologiskt perspektiv är väl de grymma dvärgarna som har sin egen syn på vad ultimat underhållning innebär. Vin och vatten om vartannat. Tempot kommer och går, och filmen är alltså både imponerande - särskilt i regin av de animaliska aktörerna - och i vissa avseenden åldrad.

Men en legend får liv och man kan fråga sig hur sensationellt det här såg ut för premiärpubliken. Har ni för övrigt haft oturen att se den nyare versionen från 1981, regisserad av John Derek med hustrun Bo i rollen som Jane (och tro det eller ej, Richard Harris som fader James)? Om inte, låt gärna bli (såvida ni inte bara är ute efter en ”guilty pleasure” och står ut med evighetslånga scener där i stort sett ingenting för handlingen framåt, som jag minns det). Originalet är däremot värt en chans. Absolut. Med rynkor och allt.

© Johan Lindahl
2010-11-15


DVD / Blu-ray

Finns tillgänglig i en del olika samlingsboxar med flera filmer i serien. Det är en av dem jag utgår från.
Originaltitel: Tarzan the Ape Man
USA, 1932
Regi: W. S. van Dyke
Med: Johnny Weissmüller, Maureen O'Sullivan, Neil Hamilton, C. Aubrey Smith, Doris Lloyd, Ivory Williams, Forrester Harvey

Genre: Drama, Romantik, Äventyr
Teman: Djur som bråkar Livet i djungeln

Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Tarzan


Ingår i följande teman


Djur som bråkar

Livet i djungeln





     

Dela |