Kalabaliken i Bender (1983)

Något bättre än sitt rykte

De svenska filmer som traditionellt fått mest skäll har inte sällan varit de historiska spektaklen, och ofta har det varit motiverat. Även när betyget godkänt delas ut från kritikerkåren så är det oftast med förbehåll; bevittna Arn-filmerna. "Kalabaliken i Bender" har i skrivande stund ett IMDB-betyg som skulle ha förärat den en plats på bottenlistan, om det hade varit fler som röstat.

Vad är då felet? Är det bara att den är fånig?

Med Lasse Åberg och Brasse Brännström i huvudrollerna (den sistnämnde betydligt bättre här än den förstnämnde) och manus av Rolf Börjlind (som skrev denna mellan två Jönsson-ligor) kan väl ingen ha drabbats av villfarelsen att man tänkt göra ett seriöst historiskt drama.

Efter brakförlusten mot ryssarna i slaget vid Poltava sitter kung Karl XII landsflyktig i Osmanska riket. Hans värdar vill förära sin gäst en prinsessa, säkert som ett led i en plan att bli kvitt den efter många år ganska ovälkomne gästen. Kungen (gestaltad av Gösta Ekman på ett sätt som säkert får det att smärta i hjärtat på krigarkungens fortfarande ganska stora beundrarskara) vill inte gifta sig och ränksmidande män omkring honom delar uppfattningen, så tanken är helt enkelt att skönheten ska kola vippen på vägen till Bender. Vem bättre då att beskydda henne än den oduglige fänrik Lagercrona (Åberg), som cyniskt blir utvald till eskort, samtidigt som ett band tatarer lejs för själva dräpandet.

Det blir en jaktfilm över stäpperna med korsklippning till vad som försiggår på avgångs- och destinationsorterna - Konstantinopel respektive... just det, Bender.

Kalfaktor Kruus (Brännström) spottar, som namnet antyder, inte i glaset men är också en nödvändig assistent åt den verklighetsfrånvände och biologiskt intresserade fänriken. Den senare, behagligt omedveten om sin egen inkompetens, kan fascineras av en groda medans resten av truppen blir överfallna och Kruus får ordna upp saker och ting. Någon fegis är inte Lagercrona, bara oduglig. Kruus å sin sida blir genom de täta kriserna fäst vid prinsessan, som imponerande snabbt plockar upp rudimentär svenska (om hon inte skolats innan, med den tilltänkta maken i åtanke).

Dunkla nattscener och dialog som inte textas även när den utspelar sig på andra språk än den förmodade tittarens skulle kunna göra filmen svår att följa, samtidigt som viss information frikostigt portioneras ut om och om igen. Tydligheten återfinns redan i inledningen, med rulltext och simultan speaker som förklarar att filmen bygger på "Lagercronas förfalskade dagboksanteckningar", en dunkelt formulerad 'förklaring' om jag någonsin hört en.

En rejäl budget har de med svenska 80-talsmått mätt ändå haft, och enligt den rådande uppfattningen alltså slösat bort. Mycket är filmat i Ungern, alltså inte ljusår ifrån originalmiljön. Karolinerrockarna ser väl ganska så korrekta ut, medan de orientaliska utstyrslarna känns som något från en barnfilm. Och ibland känns det samtidigt så fattigt och eländigt. "Hela turkiska hären" består av några utspridda hästar och gubbar. Varje gång en osmansk person eller plats syns i bild spelas samma orientalisk-klingande tema, som om de bara hade råd med ett musikstycke för dessa situationer. En del svärdsfajtande, exploderande kruttunnor och muskötpangpang blir det ändå, där de berömda karolinerna får visa vad de går för även under uselt befäl.

En hyfsad portion av dåtidens svenska skådisgrädda är synlig i små eller stora roller, som Sten Ljunggren, Carl-Gustaf Lindstedt och Johannes Brost och som storvisir ser vi Walter Gotell, kändast bland alla sina roller som general Gogol i ett flertal Bondfilmer. Kungen själv, en bitvis rolig Ekman, har i vissa stunder drag av Hitler i "Undergången"; isolerad, obenägen att se sanningen om sitt rike, men verkar ha lite mer koll på läget. Hans böjelse för att rycka loss sina närmaste underlydandes rockknappar är eventuellt menat som något slags vink till den beryktade kulknappen, men den exakta poängen går förlorad på åtminstone mig. Om det inte är underförstått att någon till slut fick nog av kungens knappstjälande och ändade hans bana i Norge på ett poetiskt passande sätt. Prinsessan spelas av Ayse Emel Mesci som enligt IMDB inte haft en enda roll sedan dess.

Det är en skröna, men helt genomflamsigt är dock inte. Missförstå mig rätt; det är flamsigt, men inte hela tiden och inte på en särskilt bullrig nivå. Scenen där Ljunggren ska sälja regalskeppet Wasa utan att själv ljuga (ty sådant gör inte karoliner) har rentav något slags humor i sig. Och ibland blir filmen plötsligt riktigt allvarsam, om än på ett konstig sätt, som när kungen börjar fundera över sitt eftermäle. Kanske insåg filmskaparna redan här att man inte rår över eftervärldens dom.

Kanske är det ett större problem hur många scener dras ut som om Arehn och de andra trodde att de är väldigt roliga och intressanta, när de i själva verket är rätt poänglösa. Många inblandade verkar ha sovit på dramaturgilektionerna. Redan i en intervju från 1983, citerad i SFI:s Svensk Filmdatabas, gav Åberg en annan förklaring till fiaskot:
- Vi hade så roligt under inspelningen. Men inspelningen blev huvudsaken och innehållet försvann. Det blir så ibland.

Att vi inte får se nämnvärt mycket av själva kalabaliken är och har säkert varit ytterligare en källa till besvikelse för mången tittare. Men det har tidigt flaggats för att filmen handlar om den troliga upprinnelsen till händelsen, inte händelsen i sig. Och kalabalik, som för övrigt betyder folkmassa och är ett turkiskt låneord på grund av just denna händelse, kostar pengar...

Med lite ansträngning kan man trots allt i "Kalabaliken i Bender" se en ganska udda äventyrskomedi med tydliga brister, snarare än den monumentala superkalkon som ryktet gör gällande. Man anar ett äkta intresse för historia i en del små detaljer, samtidigt som bland annat det nedlåtande porträttet av kungen känns mer som politisk satir från en tid då stormaktstiden inte stod särskilt högt i kurs än särskilt verklighetsgrundat.

Hur som helst: kvalitet är en sak, men när jag känner efter inser jag att jag trots allt inte avskyr resultatet i den grad det möjligen förtjänar. Kanske låter det konstigt att kombinera uttrycket "hellre fria än fälla" med en svag tvåa i betyg, men det var i alla fall precis vad jag gjorde nu.

© Anders Lindahl
2010-09-15

Originaltitel: Kalabaliken i Bender
Sverige, 1983
Regi: Mats Arehn
Med: Lasse Åberg, Lars "Brasse" Brännström, Gösta Ekman, Ayse Emel Mesci Kuray, Sten Ljunggren, Lars Amble, Sture Hovstadius, Carl-Gustaf Lindstedt, Walter Gotell

Genre: Historia, Komedi, Krig, Äventyr

Sök