Kandahar (2001)

Ibland måste inte filmer vara jättebra för att vara jättebra

Vissa filmer vill man inte sätta poäng på. Det känns ibland extra ytligt att sammanfatta en film med så och så många poäng, eller i vårt fall, russin. En cynisk liten röst i mitt huvud hävdar krasst att "Kandahar" - en av de mest omtalade filmer som visas på Göteborg Film Festival 2002 - som filmverk betraktad är en trea. En annan röst säger trotsigt: jag vet, men den ska ha en fyra ändå, på grund av ren sevärdhet. Och så får det väl bli.

Nafas (Pazira) lever i Kanada, men har kvar banden till Afghanistan där hon är född och uppvuxen, rent konkret i form av sin syster som bor kvar där. Från systerns brev har Nafas en klar bild av hur landet blivit en alltmer outhärdlig plats, särskilt för kvinnor. I det senaste brevet berättar systern hur hon nu tagit beslutet att begå självmord under 2000-talets sista solförmörkelse. Det är om tre dagar och Nafas skyndar desperat till sitt födelseland för att hejda henne. På vägen, under den alltmer farliga resan, spelar hon in kommentarer och tankar på sin bandspelare, och samlar också på annat som kan tänkas ge systern lite hopp, lite livsvilja.

För att kunna färdas genom ett land där kvinnor reducerats till hustrur, systrar eller makar åt män, och inte får ses av någon annan, tvingas hon spela olika roller och ta på sig symbolen för förtrycket, burqan. Hon slår följe med olika människor, alla med sina egna mål och önskningar, och som alla lägger till en pusselbit i den bild man får av en märklig plats där allting ställs på sin spets och där inget är enkelt eller självklart.

Kandahar är en film både om dem som gör mer än vad man skulle kunna kräva av sig själv, som envetet arbetar för att hjälpa andra under nästan omöjliga förhållanden, och om dem som i kaoset ser en möjlighet att tjäna pengar. Inte heller de senare är onda, förstås. De är bara fattiga och desperata och svaga. Den starkaste karaktären är kanske inte Nafas, utan en amerikan som kommit till Afghanistan i sitt sökande efter Gud och som fortfarande letar, rent praktiskt genom att försöka göra något gott.

Makhmalbaf, en av Irans största filmare, har lyckats med det som väldigt många filmare strävar efter, men som ibland kan resultera i krystade och ansträngda scener. Han har hittat bildpoesi i verkligheten. Benproteser som singlar ner från himlen med fallskärm och möts av en hop män skyndande på kryckor över ökensanden är inte ett surrealistiskt infall från regissörens sida, men bilderna får en nästan att tänka på Dali. Verkligheten bakom gör dem så mycket starkare. Ett sällskap på väg till ett bröllop, ansiktslösa i sina burqas men osannolikt färggranna mot det sterila sandlandskapet, resulterar i andra minnesvärda bilder. Här finns också fascinerande inblickar i talibanernas samhälle, där auktoritetsgestalterna ändå är bra mycket mer mänskliga än vad som skulle vara fallet i exempelvis en amerikansk skildring - som en lektion i en talibansk skola och en kvinnas läkarbesök, med de bisarra åtgärder som måste till för att läkaren ska kunna undersöka henne utan att se hennes ansikte.

Fast Kandahar är som helhet inte ett helt klanderfritt stycke filmkonst. En del roller, som verkar framföras av amatörskådespelare eller människor de mött på inspelningsplatsen, känns lite väl tafatta. Framförallt lämnar slutet i mitt tycke frustrerande mycket hängande i luften. Jag väntar mig förstås inte ett trallande lyckligt slut och en Colombo som kommer in och förklarar allt, utan hoppades snarare på en uppföljning på flera av de element som placeras in tidigare i filmen. Man får se skymtar av spännande saker, innan ridån dras ner framför ögonen på en. Stor vikt verkar läggas på enstaka element, som sedan fullkomligt ignoreras. Makhmalbaf själv beskriver filmen som en reseguide, där vissa scener faktiskt tillkommit på plats. Det märkliga är isåfall hur filmen hela vägen verkar uppbyggd på ett ganska klassiskt sätt och där bara slutet bräcker tvärt av mot vad man förväntar sig. Det blir inte helt lyckat, tycker jag. Inte en perfekt film, kanske inte ens i närheten, men den är stark, minnesvärd och - om man törs nyttja ett så slitet och missbrukat ord - angelägen. Dess aktualitet gör den ju knappast sämre. Det fjärde russinet får nog filmen mest därför, på rent flax skulle man kunna säga.

© Anders Lindahl
2002-01-26

Originaltitel: Safar e Ghandehar
Iran/Frankrike, 2001
Regi: Mohsen Makhmalbaf
Med: Niloufar Pazira, Hassan Tantai, Sadou Teymouri

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2002-02-01
Teman: GFF2002

Ingår i följande teman

Sök