Andy Warhol's Dracula (1974)

Sjuklig vampyr på resa möter revolutionär trädgårdsmästare. Styckning uppstår.

”Andy Warhol’s Dracula” är en lite märklig film. Andy Warhol har förresten inte så mycket med den att göra, men så kallade superstars från Warhols konstkollektiv The Factory finns både framför och bakom kameran. Regissören Paul Morrissey och Joe Dallesandro hade redan tidigare gjort ett par filmer, varav ”Flesh” (1968) kanske är den mest kända. När Morrissey var klar med trilogin ”Flesh”, ”Trash” och ”Heat” begav han sig tillsammans med Dallesandro till Europa för att ge sig i kast med lite klassiska skräckteman. Resultatet blir ”Flesh for Frankenstein” (1973) och ”Blood for Dracula”, alias ”Andy Warhol’s Dracula”, året därefter.

Filmen tar sin början i Transylvanien där vår välkände greve (Udo Kier) är sjuklig och ömklig. Det råder brist på oskulder i landet och det är endast en sådans jungfruliga blod som kan rädda Dracula från, ja, döden antar jag. Uppmuntrad av sin rätt slemma tjänare Anton (en läskig Arno Juerging) beslutas att de två ska bege sig till Italien, ty i ett strängt katolskt land bör man väl kunna hitta en oskuld eller två. Kistan och en rullstol (Dracula är av och till så svag att han är rullstolsbunden) packas därför på biltaket och en föga dramatisk bilfärd tar dem till italienska landsbygden.

I första bästa stad hittar de en aristokratisk familj med fyra döttrar och väldigt ont om pengar. Modern i familjen ser en möjlighet att rädda familjen genom att gifta bort en dotter med en döende och stormrik utländsk greve. Grevens krav på att hustruämnet ska vara oskuld är inga hinder, vad modern vet. Vad hon inte vet är däremot att familjens alltiallo Marco (bildsköne Joe Dallesandro) har haft fingret i mer än en syltburk. Ja, med finger menar jag inte finger och med syltburk inte syltburk, men det blir åskådaren snart rätt grafiskt varse på egen hand. Dracula får helt enkelt prova sig fram, med förgröning av ansiktet och utdragna kaskadspyor som följd när han får i sig mindre oskuldsfullt blod. Hans tid rinner också iväg och han blir allt svagare under filmens gång. Samtidigt blir alla andra mer och mer läskiga av andra orsaker, så att det till slut nästan är Dracula som är den friskaste av dem alla.

”Andy Warhol’s Dracula” är inte i första hand en vampyrfilm, i dess klassiska mening, utan snarare en politisk film. Trädgårdsmästaren Marco försitter nämligen inte en chans att prata om den kommande socialistiska revolutionen som kommer vända upp och ner på samhället. De aristokrater han jobbar för kommer snart att bli hans slavar istället. Kanske inte det mest charmerande småpratet just efter att han haft sex med en av dessa aristokrater, men så är Marco inte heller en särskilt sympatisk person. Det är knappast någon annan heller, alla män i filmen är förövare på ett eller annat sätt. De rätt naiva äldre döttrarna i familjen utsätts för våldtäkter antingen av revolutionen, mycket fysiskt i form av Marco, eller mer metaforiskt av den kvävande traditionen i form av en blodsugande vampyr. Filmen lyckas även få in incest och pedofili i historien och hade ”Andy Warhol’s Dracula” varit det minsta bra hade den kunnat oroa på riktigt. Nu lyckas den framför allt underhålla.

Historien är förvirrad och osammanhängande redan på manusstadiet. När detta manus sätts i händerna på usla skådespelare med ett ytterst knapphändigt grepp om det engelska språket blir resultatet nästintill obegripligt. Den uttalade meningen ”it’s a new hedge now” har till exempel inte riktigt samma betydelse som manusets ”it’s a new age now” och sådant skulle kunna förvirra en ouppmärksam tittare. Som åskådare gäller det att spetsa öronen lika vassa som en vampyrs tänder för att kunna hänga med i dialogen. Om man nu skulle tycka att det är viktigt att förstå filmen, det är inte självklart att förståelse av ”Andy Warhol’s Dracula” är positivt för det intryck man får av den. En viss, rätt måttlig, underhållning kan man få av filmens konstigheter och blunders, åtminstone fram till slutet då gapskrattet är svårt att hålla tillbaka.

"Andy Warhol's Dracula" är uschlig på många sätt. Oavsett vilket sätt man väljer blir det inte tal om mer är ett russin.


TRIVIA:
Som fadern i familjen ser vi Vittorio De Sica, regissör till bland andra den lysande ”Cykeltjuven” (1948). Han var, åtminstone att döma av denna hans näst sista skådespelarinsats, bättre bakom kameran. Regissören Roman Polanski tittar också förbi i bakgrunden i barscenen.

MER TRIVIA:
Den italienska titeln, med inte mindre än tre desperata utropstecken, betyder ungefär "Dracula sökte jungfrublod... och dog av törst". Filmen är även känd under titeln "Blood for Dracula".

© Andreas Hallgren
2010-03-13

Spoiler

Originaltitel: Dracula cerca sangue di vergine... e morì di sete!!!
Italien / Frankrike, 1974
Regi: Paul Morrissey
Med: Udo Kier, Joe Dallesandro, Vittorio De Sica, Maxime McKendry, Arno Juerging, Milena Vukotic, Dominique Darel, Stefania Casini, Silvia Dionisio m.fl.

Genre: Politik, Sex, Skräck
Teman: Vampyrer Vampyrveckan mars 2010

Ingår i följande teman

Sök