Kinasyndromet (1979)

Strålande! Fortfarande.

5 russin

”Did you hear that rumble - did you hear that sound? Well it was no earthquake, but it shook the ground. Made me think about power, like it or not. Gotta work for earth for what it's worth cause it's the only earth we got...”
(Gil Scott Heron, ”Shut 'em down” 1980)

Kärnkraft - välsignelse eller förbannelse för mänskligheten? Debatten har pågått, med varierad intensitet, under ett par decennier sedan kraftkällan först började tas i bruk i länder på geografiska, kulturellt och politiska vitt skilda avstånd. 1980 hölls den omröstning i Sverige som slutade med seger för ett tvetydigt alternativ - avveckling på sikt, men med många förbehåll och förhalningar inbyggda. Då hade redan en olycka inträffat i amerikanska Harrisburg och sex år senare small det i sovjetiska (numera ukrainska) Tjernobyl. Före alla de händelserna hade James Bridges regisserat ”Kinasyndromet”, en av hörnpelarna i den amerikanska konspirationsthrillerns högvarvsdecennium, 1970-talet.

Frågan om kärnkraftens vara eller inte vara har väl inte precis blivit enklare att besvara. Är det räddningen från beroendet av olja och kol, och därmed ett obligatoriskt verktyg i kampen mot global uppvärmning? Eller bara en svåröverkomlig frestelse på vägen mot att utveckla verkligt visionära och hållbara energikällor för framtiden? Jag vet vad jag tyckte för 20 år sedan utan tvekan - det vill säga ”lägg ner skiten”. Nu kan jag tveka mellan scenarierna och undra vad som är mest realistiskt. Men lita på att det är fullkomligt säkert, miljövänligt och klimatneutralt och det bästa vi kan åstadkomma? Nej. Riskerna kommer alltid att finnas där - är de värda att tas? Jag tvivlar fortfarande.

”Kinasyndromet” är strängt taget inget debattinlägg kring frågan om kärnkraften som sådan, men poängterar att vi sysslar med starka krafter som måste kontrolleras, och då krävs noggrannhet. Fuskbyggen är inte bra, inte heller korruption och girighet som leder till att farorna tonas ner och undersökningar av olyckstillbud genomförs nonchalant på grund av att ekonomin sätts före säkerheten. Just det, ganska givna och allmänmänskliga iakttagelser som de flesta kan ställa upp på. Men också återgivna i formerna för en effektiv, rafflande thriller som står sig väl även idag. Tekniken har gått framåt på alla områden och det är nästan oskuldsfullt charmigt att se de gammalmodiga reglagen i anläggningens kontrollrum - för så ser de väl inte ut idag? Eller vilka förutsättningar nyhetsjagande TV-journalister arbetade under på den tiden. För 30 år sedan måste filmrullarna framkallas innan de kunde användas i sändning och estetiken i studion har genomgått några välbehövliga skinnömsningar sedan dess. Bland annat.

Men den kvasidokumentära stilen i ”Kinasyndromet” är så gott som perfekt avpassad för ändamålet. Vi får tydliga inblickar i verksamheten bakom kulisserna på TV-stationen där huvudpersonerna opererar; hur resonemangen går, vilka dilemman som stöts och blöts, och överlappningarna mellan enheterna - studio ut, fältreporter in och sedan ut, ”go to commercial” och så vidare i den dåvarande mediala livscykeln (som bara blivit mer snabbsnurrande och allestädes närvarande i samhället sedan dess). Att i stort sett ingen icke-diegetisk filmmusik, alltså pålagd för effekt utanför handlingens värld, förekommer är något du kanske inte ens tänker på under filmens gång. Den behövs liksom inte. Förtexterna följs i och för sig av en låt (”Somewhere in Between” med en herr Stephen Bishop) men eftertexterna är stentysta efter ett tvärt slut, som om sändningen stängts hastigt och abrupt. I övrigt hör alla ljud till det interna landskapet, främst två spelplatser; kärnkraftverket och TV-stationen, båda belägna i södra Kalifornien.

Kimberly Wells (Jane Fonda) vill utvecklas i karriären, inte bara göra lättviktiga inslag om annorlunda födelsedagspresenter eller vitsa med sparringpartnern i studion - ”hårda nyheter” lockar. Men tror cheferna på hennes kapacitet i det avseendet? Inte alla. En regelbunden samarbetspartner på fältet är frilansande kameramannen Richard (Michael Douglas) som tillhör en typ vi sett många gånger på film, och är nästan ofrånkomlig i just den här genren; den ständigt kritiske, uppkäftige och på-gränsen-till-omöjlige-i-möblerade-rum-medarbetaren. Duon är på plats inne i det nästan allra heligaste i en nystartad reaktor när det plötsligt uppstår obehagliga vibrationer. Något har gått snett och trots att de inte får tillgång till diskussionen i det allra, allra heligaste bland monitorer och människor som bevakar dessa - så inser de att det här kan vara ett fett scoop. Men deras överordnade på stationen är rädda för repressalier och rensar ut inslaget ur nyhetstablån i sista stund.

Samtidigt undrar tekniskt ansvarige vid reaktorn över vad som egentligen fallerat, och börjar göra egna efterforskningar som inte faller alla hans överordnade i smaken. Där har ni konfliktens...kärna. Jack Godell, trotjänare i kärnkraftsindustrin, spelas med organisk trovärdig nervighet av Jack Lemmon, som påminner om varför han faktiskt ofta var en av de bästa någonsin i att gräva fram karaktärsroller med flera dimensioner och direkt drabbande effekt för publiken. Ingen synlig skugga faller heller över Fonda och Douglas, även om den senare (eller i alla fall hans rollfigur) har svårt att uttala ”nuclear” och därmed för tankarna till en farbror som blev president några årtionden senare...

Orimlig, klichéspäckad, överdrivet konspiratorisk? Det är möjligt att kritisera ”Kinasyndromet” på alla de punkterna om man vill. Jag tycker att den håller sig på precis rätt sida om gränserna i stort sett hela vägen, löper risken att ramla ner i misslyckandets grav men klarar balansgången och i stället blir en långlivad klenod, inte bara ett talande tidsdokument utan en fullgången thriller med paranoida undertoner men med befogade frågor som bas. Och de har alltså knappast åldrats i grunden, frågorna. Inte bara för att de behandlar en kontroversiell kraftkälla utan för att det handlar om i vilken mån människor är kapabla att tänka långsiktigt och ta ansvar för sina handlingar. Sådana filmer kan det aldrig blir för många av, inte när de ser ut - och låter - som ”Kinasyndromet”.

© Johan Lindahl
2010-01-05

Originaltitel: The China Syndrome
USA, 1979
Regi: James Bridges
Med: Jane Fonda, Michael Douglas, Jack Lemmon, Scott Brady, Wilford Brimley, Daniel Valdez, Peter Donat, Richard Herd, James Karen

Genre: Drama, Thriller
Teman: Journalister


Ingår i följande teman


Journalister





     

Dela |