Skönheten och odjuret - Volym 1 (1987)

"There is only me"

3 russin

Okej, det här var en ganska fånig serie. Och smörig! Musiken är ibland nästan parodiskt smäktande för att ta ett tydligt exempel på där man kunde ha hållit igen avsevärt. Även om man köper grundpremissen så är den också orealistisk, i sina sista-minuten-räddningar och bekväma överhoppanden av diverse logiska komplikationer. Seriens många kriminella och 'busar' är mestadels nästan barnsligt endimensionellt skrivna, om än nog så ondskefulla ibland.

Med tungsint blick kan repliker som denna levereras:
"Jag har sett din värld - det finns ingen plats för mig där..."

Men "Skönheten och odjuret" fyllde också en nisch som numera är närmast överbelamrad, nämligen den märkt: 'hemliga samhällen mitt ibland oss'. Nu har vi tjogtals med vampyrer, trollkarlar och allsköns knytt nere i varannan gatubrunn och bakom hemliga dörrar i de flesta kvarter.

"Hellboy: the Golden Army" är ett bra exempel på just det här, och Hellboy spelas ju som av en händelse av Ron Perlman, mannen som ser ganska speciell ut som han är men ändå brukar få tjocka lager smink på sig för ytterligare effekt. Så även här. 'Odjuret' Vincent har ett ansikte som påminner om ett lejons, övermänsklig styrka och vassa klor längst ut på ludna armar. Han är en outsider vars enda trygghet är i den såvitt jag förstått namnlösa underjordiska värld där den gode man som kallas 'far' styr över just ett sådant där hemligt samhälle som det inte fanns så gott om på 80-talet. Upp till marknivå vågar han sig mest om natten. Har han bråttom nånstans kan han hänka på taket till en tunnelbanevagn, i lite väl frikostigt återanvända klipp.

Catherine Chandler (En Terminator 1-rar snarare än Terminator 2-tuff Linda Hamilton) har ett bra jobb som hon fått av farsan och är i seriens början ihop med Ray Wise (blivande Leland Palmer i "Twin Peaks") och är på papperet lycklig. Hon verkar lite för snäll för den ytliga karriärvärld hon hänger i, annars är det mesta okej. Tills hon blir överfallen av ett till synes lejt gäng som verkar ha misstagit henne för någon annan, vilket inte hindrar dem från att snitta henne i ansiktet och slänga ut henne ur bilen i farten. Det blir Vincent som hittar och tar med henne till sitt märkliga hem där 'far', läkare i sitt tidigare liv, räddar hennes feja tillräckligt för att plastikproffsen ska kunna sudda bort nästan alla spår av attacken när hon skickas tillbaka till civilisationen genom hemliga tunnlar. Men inuti är hon desto mer förändrad och ändrar snabbt sitt liv med självförsvarskurser och ett meningsfullt jobb på åklagarämbetet.

Bandet mellan besten och bruden består, mycket tack vare att Vincent känner hennes känslor i en grad som överraskar även en som är van vid en oförklarlig telepatisk förmåga. På hennes balkong har de många nattliga samtal. För att vara ett odjur är för övrigt Vincent väldigt civiliserad, rentav belevad i uppförande och grammatik. I Halloween-avsnittet, när ett feja som hans kan gå på finfest utan problem, samtalar han med sin favoritförfattarinna med finess och dignitet. Han beskriver 'vanliga' människor med en insiktsfullhet få förunnade och hjälper gärna dem som behöver det - men dödar, det gör han bara om det verkligen behövs.

Att det är en saga fastslås redan i första avsnittet, kallat "Det var en gång i New York". Typsnitt, musik och ljussättning varslar också om något annat än den kontorssåpa som de första miljöerna vi ser kanske kunde ge intryck av. Den underjordiska världen, belägen under tunnelbanesystemet och navigerbar via smala avsatser eller rangliga träbroar över bottenlösa bråddjup, är en skarp kontrast till de belysta kontorslandskapen och festerna - och verkligen mysig, bebodd av människor som har vett att uppskatta vackra ting, Shakespeare, extravaganta eller bara konstiga kläder och ett parti schack. De flesta därnere verkar dock rätt så 'normala'. Deras historier hör vi väldigt lite av.

Små smarta detaljer kompenserar för de lite enkla historierna, som de olika sätten på vilka man kan kommunicera med underjordsfolket (kanske en lapp i en sedel som man ger till gatumusikant). Utifrån ramhandlingen tas diverse teman upp, som frågan om brutalt civilt rättsskipande i en stad som verkar belägrad av brottslingar, hamnsjåare vs maffian, eller hur 'småfolket' kan köras över av stora ekonomiska intressen om de inte råkar ha rätt sorts beskyddare. Längs vägen passar serien också på att visa hur det finns godhet och vidsynthet lite varstans. Frågan är nästan ifall det skulle vara så omöjligt för Vincent att komma upp till gatuplan, med tanke på hur många av de som ser honom lär sig se personen istället för monstret. Scenerna där en vänlig själ ryggar tillbaka i fasa då Vincent visar fejat, men snabbt hämtar sig, är många.

Jag kan inte tycka illa om den här serien. Den var minst lika mysig som fånig och hade ett gott hjärta. Det var en oironisk, ganska snyggt filmad, scenograferad och sydd serie som faktiskt ville berätta en historia. Att den också är ganska löjlig kan jag förlåta.

© Anders Lindahl
2009-09-09


Tack till Noble Entertainment för recensionskopia

DVD / Blu-ray

DVD-boxen från Noble betitlad Volym 1 innehåller de första 11 avsnitten av säsong 1.
Källa: Noble Entertainment

Originaltitel: Beauty and the Beast - Volume 1
USA, 1987
Regi: Ron Koslow
Med: Ron Perlman, Linda Hamilton, Richard Partlow, Roy Dotrice m.fl

Genre: Fantasy, TV-serie
Hemmabio: 2009-08-05







     

Dela |