District 9 (2009)
Gripande specialeffektsfilm om vardagsondska
Det är inte dags att utse årets film riktigt än, men när det blir tid för det kommer denna blixt från en annars klar himmel ligga väldigt bra till. "District 9" är långfilmsdebut för sydafrikanen Neill Blomkamp och bygger på hans tidigare kortfilm "Alive in Joburg". Egentligen var det tänkt att Blomkamp skulle göra film av datorspelet "Halo" men när det projektet självdog såg "Sagan om ringen"-regissören Peter Jackson till att Blomkamp fick pengar till den här filmen istället. Det kan vi vara mycket tacksamma för.
I den värld som målas upp i "District 9" kom utomjordingar till vår planet i slutet av åttiotalet. De kom inte till Washington, London, Moskva eller Tokyo. De kom till Johannesburg i Sydafrika. De kom varken med fred eller med onda avsikter. De bara kom, utmärglade och hårt drabbade av resan, likt interstellära båtflyktingar.
Tjugo år senare är det inte mycket bättre. Utomjordingarna, som i folkmun kallas "räkor", bor i fallfärdiga skjul i en väl inhägnad och hårt bevakad kåkstad; titelns "District 9". Wikus van der Merwe (Sharlto Copley) får i uppdrag att evakuera utomjordingarna till ett än värre tältläger, på pappret genom demokratiska medel men i verkligheten med en kombination av mutor och våld. Hans verklighet vänds dock upp och ner när han blir utsatt för ett medel som sakta börjar förvandla honom från människa till "räka". Snart nog är Wikus på flykt. Han börjar se baksidan av den verklighet och de sanningar han tagit för givna. Den enda plats han kan gömma sig på är "District 9".
"Distict 9" är uppbyggd som en dokumentär, där rörlig reportagekamera från fältet blandas med inspelade intervjuer som i efterhand ser tillbaka på de händelser som skildras. Ett sådant grepp kan många gånger bli styltigt eller förvirrande, men här fungerar det alldeles utmärkt, utan att förta spänningen i berättelsen. Framför allt effektivt är det när vi inledningsvis får exempel på den oförblommerade rasism, om det är rätt ord, som Wikus och kompani ger uttryck för inför utomjordingarna. Allra starkast blir kanske detta i en scen där Wikus, raljerande inför kameran och sin lärling, aborterar och bränner upp utomjording-ägg som de finner i ett av skjulen i kåkstaden.
Wikus är inte en ond människa. Egentligen. Men han är hårt präglad av det strikt uppdelade samhälle han är en del av och reflekterar inte kring att det kan finnas några moraliskt problem med vad han sysslar med. Har man en gång bestämt sig för att utomjordingarna inte är mer värda än "räkor" finns det inte mycket som hindrar en från att utnyttja dem, döda dem eller utföra allehanda experiment på dem. Kopplingarna till nazisternas koncentrationsläger är tydliga. Än närmre är naturligtvis apartheid-regimens Sydafrika vilken fortfarande sätter sina tydliga spår. Faktum är att kåkstaden i filmen är en verklig del av Johannesburg, vars invånare just evakuerats till bättre boende, en spegling av filmens handling.
Ju mer Wikus förvandlas desto mer öppnas hans ögon för hur livet är på andra sidan staketet. Han får också kontakt med en av utomjordingarna, som, tillsammans med sin lille son, möjligtvis kan göra något åt situationen och, vilket är viktigast i Wikus ögon, förvandla honom tillbaka till människa igen. Motvilligt börjar de samarbete allt medan jakten på dem blir allt intensivare. Utomjordingarna i "District 9" är helt och hållet animerade, vilket faktiskt är svårt att tro när man ser filmen. Riktiga personligheter med stark trovärdighet har byggts upp, och scenen där sonen gång på gång frågar efter sin pappa är något av det mest gripande jag sett på bio på länge.
Säg 3D-animerad science fiction-film och rätt många kommer avskriva "District 9" som något de inte är intresserade av att se. Det vore synd i så fall. Varken 3D-delen, som är så välgjord att man aldrig tänker på den, eller scifi-elementen är egentligen särskilt viktiga för filmen. Det är istället en rå och väldigt gripande film om hur vardaglig och oreflekterad ondska genomsyrar ett samhälle som delats upp i önskade och oönskade element. Neill Blomkamps "District 9" är lika oväntad som välkommen i denna popcornstinna biosommar och toppbetyget är självskrivet.
© Andreas Hallgren2009-08-30