The Night Baghdad Fell (2005)

Halvgalen satirbuskis om allvarliga ämnen

2 russin

"The Night Baghdad Fell" är roligare på papperet, exempelvis i beskrivningen i festivalkatalogen för GFF2007, än på duken. Härjad av paranoia på grund av amerikanernas intåg i Bagdad drabbas egyptiske rektorn Shaker av patriotisk yra och lejer raskt en före detta elev, numera haschpundare, till att skapa ett avskräckande vapen - så att Egypten inte ska gå samma öde till mötes. Snillet (?) Tarek störs dock i sin kreativitet av sexuell frustration som bland annat yttrar sig i drömmar om en stripppande Condie Rice-lookalike. Den våg av impotens som drabbar stadens män, och förstås är en metafor för en känsla av maktlöshet gentemot ett överväldigande hot, botas genom att fruarna iklär sig amerikanska marinsoldaters uniformer. Ett par CIA-agenter i parodisk utstyrsel kommer vapenbyggarna på spåren och det hela utmynnar i en kraftmätning med modellflygplan i en källare.

Det är ungefär lika subtilt och raffinerat som en buskisrevy på TV4 och ungefär lika roligt. Mer intressant är det dock, dels för att rektorns patriotiska dotter är sagolikt vacker att beskåda, dels för att filmen förstås berättar en hel del om stämningarna gentemot framförallt USA i arabvärlden.

Regissören Amin Mohamed har en hel del att säga gällande tokeriernas betydelse, bland annat i en intervju på alJazeera.net, och visst finns det någon slags "method to the madness". Någon större fingertoppskänsla eller komisk finess finns det dock inte. Inte heller någon riktig konsekvens. Egyptisk undfallenhet och mesighet hamnar i kikarsiktet lika lätt som amerikanskt maktbegär och kanske garvar man mer om man känner igen sig i filmens frustration, men det är faktiskt ganska lamt gjort hur man än vrider och vänder på det hela. Berättandet har kameraåkningarna och den överdramatiska musiken gemensamt med en tidig Peter Jackson-film, men saknar den äkta galenskapen.

Sedan har vi det där med allvaret som ibland skjuts in mitt i det hela, som obduktionsfoton inpetade bland semesterbilderna. Rektorn har mardrömmar om hur hans dotter blir våldtagen av marinsoldater och bilder på skadade barn och rapporter om amerikanska skändligheter som i vissa fall har avfärdats som rena falsarier ska med jämna mellanrum påminna om allvaret bakom det hela. Hur lätt det än är att utpeka alla felen i invasionen, dess orsaker och följder så misslyckas filmen ändå med sina underliga tonfall att väcka den rätta upprördheten. Vid sådana här tillfällen stupar filmen på näsan totalt och när den tio sekunder senare ska vara stolligt rolig igen har viljan att åtminstone försöka garva försvunnit utan att något djupsinne tagit dess plats.

Det är tänkt som en absurd film som tar upp viktiga saker, så mycket är klart. Ifall den uppfattats så ens i hemlandet törs jag inte gissa. För min egen del lyckas jag varken ta den på allvar eller skratta gott, utom vid några enstaka tillfällen.

Kanske är det mest menat som ett upprop till egyptiska folket, kanske hela arabvärlden, att stå på sig mot amerikansk imperialism, framfört under humorns banér. Kanske gör det varken filmen bättre eller sämre isåfall. Kanske är det i första hand ett misslyckat försök att göra för mycket i en och samma film. Men ett intressant tidsdokument är den.

© Anders Lindahl
2007-01-31



Originaltitel: Leylet sokout Baghdad
Egypten, 2005
Regi: Amin Mohamed
Med: Hassan Hosni, Ahmed Eid, Siva Basmaijan, Hala Fakher, Ihsan El-Qalaawi

Genre: Komedi, Krig
Teman: 11:e september och därefter GFF2007


Ingår i följande teman


11:e september och därefter

GFF2007





     

Dela |