Snapphanar (2006)

Vaeit duo voa dyu air? Du air en skeitsuerie

Jag har ofta beklagat mig över hur SVT:s så kallade historiska storsatsningar verkar ha som första prioritet att man inte ska glorifiera det förflutna. Folk kissar och kräks í gränderna, förnedrande sjukdomar florerar, odören ska liksom nästan nå genom rutan från den smutsiga medeltiden eller vilken era som råkade vara föremålet. Äventyr har traditionellt setts som något ofint, spänning likaså. Vad är det för fel på historisk underhållning, har jag ofta undrat.

Jag får nu ta tillbaka mina ord och hoppas på en återgång till det solkiga, dystra berättandet efter att ha genomlidit den orgie av bortkastade möjligheter som kallas "Snapphanar". En historia som får "Eragon" att verka komplex, berättad med en skoluppsats tafatta repliker och iver att imponera med balla scener. En miniserie vars främsta säljargument verkar vara att "alla pratar skånska", eller åtminstone försöker…

Historia är intressant. Det här är inte historia. Eskapism är mysigt men det här är för dåligt för att uppslukas av. Vad ska man tycka, vad ska man tro om sånt här? Är det kul? Ska man skratta med filmskaparna och inte åt dem? Varför har då serien till 90 procent ett så jäkla pompöst tonfall?

Det är ganska snyggt, men det är också allt. Sköna färger och feta åkningar. Fast med snyggt menas egentligen inte att det är bra bildberättande. De flesta känner nog igen alla de "effektiva knepen" och om inte annat hinner de lära sig under seriens gång, eftersom kranåkningar rakt upp, slo-mo utan ljud med bara musik och klassikern backtrack zoom återkommer så ofta att det blir parodiskt. Om något tragiskt händer så kan man slå vad om att ljudet kommer tonas bort, mäktig musik tona upp och hastigheten på filmen halveras. För det är ju så man skildrar sorg om man vill göra det lätt för sig. Och det funkade ju så bra i den där andra filmen...

Med omsorgsfullt pampifierade bilder och repliker som säkerligen kändes jättetunga på papperet strävar de unga tvenne efter att få snart sagt varje scen att kännas in i märgen, att vara poetiskt tung. Det känns bara som poserande.

Och Tuva är snygg förstås. Mer än så tillåts hon inte vara här, vilket är båd synd och skam. Hon och ett par till kan ju nämligen agera, men det har de föga nytta av här. Gustaf Skarsgård kan ju vara bra till exempel och är lång och ser liksom lite adlig ut men av någon anledning verkar hans kung Karl XI väldigt tafatt och mumlande, när han inte är direkt löjeväckande. Ekborg har tydligen fått tillåtelse att ge lite liv åt sin hyfsat hemska karaktär men de flesta läser mest upp sina repliker - i den version av skånska de valt att öva in.

Tittar man bortom de proffsiga om än fantasilösa bilderna anas ett annat problem. Det finns inte så mycket att se. Jag trodde först att SVT och de andra medbetalarna hade gjort en “bra deal” här, såg nästan framför mig hur Mårlind/Stein förklarade för någon först skeptisk och sedan alltmer exalterad gammal uv att de är Nya Tider nu, och rätt folk med rätt idéer kan skapa "dyr film billigt". Med "selektiva” kameravinklar ska ett fåtal statister framstå som stora arméer och lata skådisar framstå som skickliga fäktare. Filmning i Tjeckien-wannaben Baltikum. Bara bara billigt billigt! Men tydligen har det här kostat en hel del... Det gör misslyckandet dubbelt, för billigt är vad det ser ut som.

Fast... den stora frågan är förstås varför någon ska vilja följa själva handlingen, och något svar kan i alla fall jag inte komma på.

"Snapphanar" vill vara "Braveheart", och lyckas ta sig ännu större friheter med historiska fakta, men inget annat. Det är 1600-tal. Det är krig mellan Danmark och Sverige. Det är dags för skåningarna i mitten att välja sida, och våra hjältar väljer att kämpa med danskarna mot de ockuperande svennisarna - för de svenska är onda och massakrerar folk. De kallar varandra snapphanar till höger och vänster, som om de inte vet att det är ett skällsord myntat av fienden. Om det finns något positivt att säga om serien är det om djärvheten i att försöka pracka på svenska folket en serie där svenskarna är onda. Men även detta är en målsättning som man inte ror iland med. Kanske just för att inte alienera svenska tittare komprimeras nämligen den "svenska ondskan" ner i karaktären Leijonhuvud (Ekborg), och självaste svenske kungen kommer sedermera få visa sympatiska sidor.

Bland det skånska fotfolket är det Nils Geting (Sjöberg) som ska föreställa hjälten. Denne prästlärling ser sin familj slaktas och finner för gott att via omvägar ansluta sig till de upproriska. Hämnd är hans eget personliga mål, men han och en liten skara av rebeller kommer bli inblandade i viktiga skeenden som kommer få mången tittare att sträcka sig efter historieboken med en fundersam min. Den lilla skarans öden och äventyr är vad vi förväntas engagera oss i, men för att göra det underlättar det ifall man tror på dem.

Svart-Stina (Malin Morgan), ständigt och skräddarsytt svartklädd och senare också försedd med matchande ögonlapp, är ett talande exempel. Är det historia som ska återberättas eller en fräsig myt i “Underworlds” anda som ska skapas? Var hon kommer ifrån nämns aldrig, så det finns utrymme att spinna ihop någon välvillig förklaring till denna stajlade upprorsmakerska, men kanske vore det smartare att inte förlita sig på att tittaren ska göra mentala krumbukter för att kunna köpa storyn.

"Snapphanar" är en produktion gjord av människor som inte tagit sin uppgift på allvar, som nonschigt mosat in diverse filmlån och en skopa "Historia" i något de kallat ett manus. Relativt snygga bilder kan inte göra så mycket för att dölja att det är slarvigt hantverk.

En etta kanske kan tyckas ett väl hårt betyg. Var det inget som fungerade? Jo, några scener dög allt. Men här finns alldeles för många krystade tragedier, oklara hopp och rena dumheter att serien inte har en chans att tas på allvar. Med tanke på att serien nästan helt saknar humor kan det alltså inte kallas något annat än ett fullständigt fiasko.

Men tyck inte synd om filmskaparna för det. Mårlind / Stein kommer få försöka igen, om inte annat så för att "Storm" på sitt sätt var ganska sevärd. Manusförfattande Rockström, som gått ifrån såpor via snutfilmer till det här verkar ju ha fast jobb och kan kanske låta berömmet från diverse 9-åringar döva det dåliga samvetet över att han har slarvat bort ett ypperligt tillfälle att skriva TV-historia i dubbel bemärkelse.

Från "Snapphanar" tar vi arma tittare med oss möjligheten att parodiera de miljontals varianter på "dyu air snapphaune nöu" som levereras, samt förstås blivande klassikern "vaulkummen till Skaune".

© Anders Lindahl
2007-01-19

Originaltitel: Snapphanar
Sverige, 2006
Regi: Måns Mårlind Björn Stein
Med: André Sjöberg, Tuva Novotny, Anders Ekborg, Malin Morgan, Gustaf Skarsgård, Kim Bodnia

Genre: Action, Historia, Krig, Äventyr

Sök