Taxi Driver (1976)
Klassiker som fortfarande håller måttet
När jag själv var i New York för ett par år sedan så tänkte jag på Travis Bickles ”the animals come out at night”—monolog från ”Taxi Driver”. Inte för att jag drar samma slutsatser som Bickle gör i filmen, men The Big Apple ändrar verkligen karaktär när skymningen faller. Det blir som en helt annan stad.
Pratar man om den amerikanska filmen på 70-talet är oddsen låga att Martin Scorseses ”Taxi Driver” dyker upp i diskussionen både två och tre gånger, tillsammans med filmer som ”Apocalypse Now” och ”Gudfadern”. Och det är välförtjänt att dess ryktbarhet levt kvar ända in i våra dagar. Det är en film som fortfarande håller och skakar om rejält. Men om vi tar av nostalgiglasögonen, håller det fortfarande?
Alla kan väl storyn om taxichaffisen Travis Bickle, som långsamt tappar greppet om verkligheten, vid det här laget och läser du denna text är du förmodligen mer intresserad av om jag har något nytt att säga om filmen, snarare än att utgöra huruvida den är värd att se.
Travis Bickles karaktär var måhända en uppseendeväckande karaktär i 70-talets USA. Men i dag så ser vi Travis Bickle-figurer till höger och vänster – folk som går bananas och pangar ihjäl folk i sitt närsamhälle utan att någon är beredd. Och dessutom i verkligheten och inte på film. Men även om inte Bickles öde är lika unikt idag är ”Taxi Driver” fortfarande en av de bästa berättelserna om varför en person kan tappa koncepterna till den milda grad att man tar till Magnum-metoden för att lösa sina själsliga problem.
”Taxi Driver” skildrar ensamhet och utanförskap. Travis Bickle kan inte få kontakt med människor. Och det är inte så att han är frånstötande och aggressiv, utan tvärtom en artig, blyg kille med en viss sorts knepig humor. Jag tycker att manusförfattaren Paul Schrader tar väl tillvara på tillfällena som visar Bickle som en rätt så ”vanlig” kille, vilket gagnar filmen som helhet och gör metamorfosen så mycket kraftfullare. De små ögonblick där man skymtar vad som verkligen försiggår bakom fasaden i Bickles huvud är både delikat skrivna och delikat levererade av Robert De Niro.
Problemen som präglar Bickles liv, att ständigt bli hunsad, nedvärderad och nobbad, går säkert igen i många personers liv. Det blir någon sorts katarsis att se detta hända med Bickle. I effektiva och minnesvärda scener som till exempel när Travis dejtar valkampanjsarbetaren Betsy, trampar sig Bickle allt djupare ner i sin ensamhetskvicksand när han tar med henne på en biograf för erotiska filmer.
I Bickles värld blir det till slut han själv som är den ende normale och resten av världen som är onormal och sjuk. Men när han träffar den synnerligen unga prostituerade Iris (spelad av en ung Jodie Foster) inser han att att det finns fler som honom, men de har liksom inte har insett det själva. Hans nya självpåtagna uppdrag blir att chevalereskt försöka rädda Iris från misären hon lever i och skicka hem henne till föräldrarna på landet.
Här kan jag känna att filmen tappar en aning. För fram tills nu har manuset byggt och byggt mot något mer rafflande. Bickle smyger runt presidentkandidaten med nyinköpta vapen, skaffar mohawk-frilla, kör sin söderciterade ”You talkin’ to me?”-dialog, och allt detta resulterar till syvende och sist i att en snopen Harvey Keitel i ful hatt, och ett par skummisar i bordellkvarteren, råkar illa ut. Det blir lite antiklimax över det hela. Jag begär inte ”Die Hard” förstås, men varför all denna uppbyggnad som inte resulterar i något.
Slutet stör mig också lite grann. Det är i princip samma slut som i Scorseses ”King of Comedy” som kom några år efteråt. Ett slut som i satirisk anda ska få en att le underfundigt åt samhällets sjuka värderingar. Det funkade kanon i ”King of Comedy” men jag tycker inte att det gör det här. Det känns inte lika hemma i den här historien. Kidnappningen i ”King of Comedy” går knappast att jämställa med att ohämmat panga ner folk med en magnumrevolver. Hade filmen slutat i pimp-lägenheten så hade det bara varit bra. Travis Bickle hade fått ett bättre öde, utan den ironiska slutklämmen.
Bortser man från detta så finns det så jäkla mycket att hitta i ”Taxi Driver”. Manuset är så grymt genomtänkt. Kameraarbetet och klippningen berättar, i sann Scorsese-anda, sin alldeles egna historia, och Bernard Herrmans jazziga och explosiva soundtrack förhöjer upplevelsen. Detta är en film som håller för att se många gånger, det finns alltid nya detaljer att snappa upp. Ingen perfekt film men en film som definitivt förtjänar sin klassikerstatus.
© Johan Hultgren
2011-07-18
Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: Taxi Driver
USA, 1976
Regi: Martin Scorsese
Med: Robert De Niro, Cybill Shepherd, Jodie Foster, Harvey Keitel, Peter Boyle, Albert Brooks mfl
Genre: Drama, Thriller
