Airplane! - Titta vi flyger (1980)

Komediklassiker? Ja, ryktet stämmer.

251. Så många skämt - fysiska, verbala, genitala, whatever - innehåller ”Airplane!", enligt engelska magasinet Empire (ständigt språkrör för värdefullt filmvetande, i den mån jag kommer över det). Ödmjukt nog ställer de sig frågan ”Did we miss any?". Att föra statistik över alla roliga detaljer i en film som är avsedd att vara just rolig är väl inte det... roligaste man kan göra i sammanhanget. Så jag ger mig inte själv det uppdraget nu. Egentligen skulle jag vara nöjd med att stämma in i jubelkören och bara säga att den här farsen bör ses. Minst två gånger. Jag kommer inte ihåg när jag själv gjorde det första gången, men det bör ha varit på TV någon gång under 1980-talet eller tidigt 90-tal. Att ett fint och viktigt institut i USA utsett det här till en av de roligaste filmerna någonsin och att den ständigt nämns när just klassiska komedier listas kanske inte är en garanti för att alla älskar den. Alla uppskattar inte den här sortens humor. Men jag gör det.

Trion Zucker-Abrahams-Zucker hade inspirerats av katastroffilmer från 1950-talet och framåt. Själv tänker jag främst på "Airport", men det är bara en av förebilderna. ”Zero Hour” var den verkliga katalysatorn, men den kan jag inte minnas mig ha sett. De samlade ihop skådespelare som inte var kända för komedi och bad dem hålla ansiktet i strama tyglar när de skulle säga saker som "Have you ever been in a turkish prison?” till småpojkar. Det var tydligen inte alla inhyrda som omedelbart var med på noterna, men efterhand så... Det här verkar ju väldigt enkelt som princip. Vem som helst borde väl kunna åstadkomma något lika explosivt absurt på en låg budget och få fria händer från filmbolaget? Eller hur? Få har gjort det. ZAZ-trion själva fortsatte med ”Top Secret” och "Nakna pistolen”-sviten och även de är i varje fall miniklassiker i samma subgenre.

Handlingen här i korthet: flyvärdinnan Elaine (Julie Hagerty) och före detta stridspiloten Ted Striker (Robert Hays, i en roll som både David Letterman och Barry Manilow ska ha varit påtänkta för) har en gång varit ett djupt förälskat par, men hon har tröttnat på hans post-traumatiska stresstendenser efter ett misslyckat uppdrag och vill göra slut för gott. Han gör dock ett sista försök att vinna henne tillbaka och kastar sig ombord på den flight där hon för dagen tjänstgör. Under resan blir ett antal passagerarna - och vad värre är, även samtliga piloter - allvarligt matförgiftade av fiskrätten som var ett av alternativen på menyn. Så, som doktor Rumack (tack och lov finns det en doktor ombord, spelad av Leslie Nielsen) förklarar för flygvärdinnorna:
- Vi måste hitta någon som kan flyga planet - och inte åt fisk till middag.
Enda alternativet: Ted Striker.

Denna till synes enkla basstruktur är en utmärkt ursäkt för en aldrig sinande rad av skämt, eller i grunden små sketcher som lyckas hänga ihop nästan mot all logik. Ibland är det otroligt infantilt, ibland intrikat verbalt, en kombination som känns igen från de engelska syskonsjälarna(?) i Monty Python. Några personliga favoriter: när den förtjusande flygvärdinnan Randy (Lorna Patterson, som gjort sparsamt med filmframträdanden) erbjuder sig att sjunga en sång för den hjärtsjuka flickan ombord, lånar en gitarr av en nunna och drar igång spontan allsång, samtidigt som hon lyckas rycka den intravenösa slangen ur flickans arm. Eller när en av de först insjuknade konstaterar att hon inte mått så dåligt ”sedan vi såg den där Ronald Reagan-filmen”. Eller, givetvis höll jag på att säga, flashbacksekvensen där Ted och Elaine träffas första gången på en sylta i någon exotisk hamn och blir kära till tonerna av ”Staying alive” - med uppskruvat varvtal. Och så den uppblåsbara autopiloten Otto. Och så, inte att förglömma...

Det finns alltså flera sådana guldkorn att välja på. Men Hays och Hagerty - var tog de vägen sedan? Dum fråga, visar det sig. Hagerty har inte precis varit arbetslös efter den här debuten, men jag har svårt att placera henne de gånger hon faktiskt dykt upp i en film jag har sett. Lika mycket TV som film verkar det dock ha blivit för hennes del. Detsamma gäller för Hays, som hade hunnit med lite mer före "Airplane!”. Men ingen av dem tog samma avstamp in i den absurda komikens värld som Leslie Nielsen. Han kan ju knappt visa sig från sin allvarligare sida utan att effekten blir den motsatta.

Men, nog om vad som hände sedan. Och om ”Airplane!”, i varje fall för tillfället. Simpel sammanfattning: En kul film, inte för alla smaker - men ganska många. Väldigt många, uppenbarligen.

© Johan Lindahl
2006-09-16

---

DVD / Blu-ray

Den svenska utgåvan från Paramount Home Entertainment slösar inte med extramaterial, men innehåller i alla fall ett kommentatorsspår med regissörerna och producenten Jon Davison.

---

Originaltitel: Airplane!
USA, 1980
Regi: Jim Abrahams David Zucker
Med: Julie Hagerty, Robert Hays, Lloyd Bridges, Leslie Nielsen, Peter Graves, Lorna Patterson

Genre: Komedi

Sök