Life of Brian (1979)

The Passion of the Python

Är det svårast att skriva roliga recensioner om filmer som är...roliga? Mycket möjligt. ”Life of Brian” kan väl enklast beskrivas som en kul film, men helt befriad från substans är den inte. Men tillbaka till dess 'rolighet' - vad består den i? Aaahh... nu är vi inne på den förbjudna frågan; försök förklara varför något väcker munterhet och sagda halveuforiska tillstånd mattas av betänkligt. Apropå förbud. Konventionell visdom säger att filmen inte fick visas i Norge när den kom. Det stämmer nog, men jag tror inte att det gäller nu längre. Frasen 'filmen som var för rolig för att visas i Norge' har väl redan använts i marknadsföringssyfte i Sverige.

Personligen kan jag instinktivt provoceras av enstaka scener och andra var roligast första gången, för att sedan flagna. Men det är på många sätt en modern klassiker, eller om det är början-till-postmodern dito. Vad som borde vara uppenbart för alla, men lika uppenbart inte har varit det i alla läger, är att den inte INTE handlar om Jesus. Brians liv löper parallellt med Jesu från födseln i stallet bredvid och de vise männen går först fel med sin rökelse, myrra och övriga humbla gåvor.

I en dokumentär som följer med den här DVDn märks att MP:arna (alltså Monty Python-medlemmarna, inte Members of Parliament) haft mer ambitioner med filmen än tidigare. De ville säga något om den ständiga sekterismen och de återkommande konflikterna i mellanöstern. De driver med romarna, särskilt Pontius Pilatus med talfel (vilket också kan uppfattas som stötande och inte på grund av sympatier med Pilatus) men också med judiska befrielserörelser som bekämpar varann lika mycket som den ockupationsmakt de vill göra sig kvitt. Mycket munväder är vad de åstadkommer, förutom några monumentalt misslyckade operationer.

Brian hamnar mitt i smeten och engagerar sig i People's Front of Judea (EJ att förväxla med Judean People's Front!) medan profeter med domedagsbudskap, eremiter och lagom-apokalyptiker korsar hans väg. Det gör vid ett tillfälle även oväntade inslag av Terry Gilliams patenterade fantasy-animationer. Nu har jag väl sett ”Life of Brian” sammantaget en handfull gånger och många 'gags' är fortfarande nästan lika effektiva, men som sagt inte alla. I det stora hela har den absolut åldrats med värdighet. Inte lika kontroversiell som för 28 år sedan (då jag var för ung för att få se den, tror jag - åtminstone gjorde jag inte det) men den levererar. Ta den där steningssketchen som egentligen är rätt simpel, men den är avväpnande och, eh...träffsäker.

Eller när Brian blir förföljd av en folkhop som söker sin Messias och inte köper hans försök att avsäga sig sin nyvunna status. Eller när han oanande öppnar fönstret ut mot den nu betydligt större folkmassan utan en tråd på kroppen och sedan lika förgäves argumenterar emot deras dyrkan. Ja, det är mycket som fungerar om och om igen, faktiskt. Mina vattenhål framför andra är dock när rebellerna planerar sin kupper, diskuterar "vad romarna gjort för oss" och fastnar i floskler, eller när de försöker kidnappa Pilatus hustru för att på sikt störta hela imperiet och kolliderar med en konkurrerande frihetstörstande fraktion.

När Brian tvingas måla slagord på en mur och får sin grammatik korrigerad av en romersk legionär önskar jag att jag hade läst latin, men det är kul ändå. Helt enkelt kul. Överhuvudtaget kastar sig filmen mellan högt och lågt stående humor. Den lever främst på sina dubbeltydigheter, verbala piruetter och underförstådda gliringar mot såväl fanatism som opportunism och totalt oreflekterat underordnande. Avslutningen med masskorsfästelser har en del svårsmält symbolik med sig och här kan jag förstå invändningarna, men straffet i sig utmättes ju flitigt under den här eran. Eric Idle ska ha uttryckt häromåret att Mel Gibsons "Passion..." innehöll för lite sång och dans, men att det samtidigt var uppfriskande med en Gibson-film där inte engelsmännen fick skulden för allt ont i världen.

"Life of Brian" är den mest sammanhängande film MP gjorde tillsammans, tätare och mer story-styrd än de övriga. Som vanligt kan man roa sig med att räkna hur många roller de tilldelat sig själva inom gruppen. John Cleese har några av de tongivande och lättast ihågkomna, så ock Eric Idle. Graham Chapman är den vankelmodige, missförstådde Brian och får väl nöja sig med det om jag inte blinkat på fel ställe och missat något.

Vad säger den om religion då, egentligen? Hädisk är den inte. Heretisk (det vill säga villolärande) har jag hört eller läst Terry Jones kalla den, medan Cleese inte riktigt höll med. Det kan ha varit i ett jubileumsreportage i spanska El País häromåret. Det är lite fascinerande i sig att upptäcka dynamiken i gruppen och de varierande tolkningar de lägger in i sina egna skapelser, både under tiden och med distans. Det kan skönjas i den dokumentär som följde med den här DVDn (som jag förlagt någonstans och inte kommer ihåg vem som gett ut) och i det extramaterialet som fanns på specialutgåvan av "Meningen med livet” för några år sedan. Om grabbarna (eller gubbarna, numera) alltid varit överens borde väl deras samlade produktion bara vara hälften så intressant som den är. Högst.

© Johan Lindahl
2007-03-27

Originaltitel: Life of Brian
Storbritannien, 1979
Regi: Terry Jones
Med: Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Michael Palin, Terry Jones, Carol Cleveland mfl

Genre: Komedi, Religion/filosofi
Teman: Romerska riket

Ingår i följande teman

Sök