Brokeback Mountain (2005)
Förlorade fåraherdar söker sig från flocken
Wyoming 1963. Får behöver herdar uppe på höjderna och två unga män får ansvaret över sommaren. De verkar väldigt olika till karaktären, men finner varandra ändå. Mer än de från början tänkt sig, faktiskt. Ja ja, grundplåten i den här berättelsen är ju redan allmänt känd och ansedd som både "vågad" och som en slags intelligent underminering av den nordamerikanska cowboykulturen. Eller...ni kanske såg Jon Stewarts collage under Oscar-galan, där hela västerngenrens möjliga gay-undertoner genom filmhistorien kammades igenom med ett snett leende.
Är då "Brokeback Mountain" så fruktansvärt radikal, genial och gripande som det hävdas, i alla fall av de varmaste anhängarna? Många har ju blivit förvånade själva över sin positiva respons och en del statistik pekar på att framförallt kvinnor tagit filmen till sig. Jo, det här är i alla fall en story som vänder sig till fler än en speciell subkultur (läs: homosexuella män). Den har kort sagt en bra story, mer allmängiltig än det kontroversiella temat kanske skvallrar om. Men är det en sådan skandal, som en del av just de mest påstridiga fansen vill ha det till, att den gick miste om Oscarn för bästa film, trots att Ang Lee fick regipriset (om man nu överhuvudtaget ser det som en indikation på vad som verkligen var bäst under året)? Nej, personligen tycker jag att både ”Crash" och ”Munich" är starkare, mer omskakande och tankeväckande. De är också mer förtjänta av att ses om, innehåller fler lager att upptäckas efterhand, hävdar jag.
Frågan jag ställer mig själv är varför jag inte upplever "Brokeback" lika påträngande och ”djup”. Den är otroligt rutinerat regisserad, följsam och klippt med en sådan precision att man knappt ser skarvarna ibland. Den är extremt väl agerad med övertygande insatser rakt över hela linjen, inte bara av Heath Ledger och Jake Gyllenhaal utan framförallt av Michelle Williams. Hon har tydligen drabbats av öppet avståndstagande från sitt gamla college, där rektorn gått ut och markerat att man inte delar de värderingar som kommer fram i filmen och därför ser Williams som ett dåligt föredöme, inte minst för de nuvarande eleverna på skolan kan man anta. Men vilka värderingar är det som lanseras - om några? Det här är ingen film i predikostil som tar de enkla vägarna ut. Snarast är det en tragedi om hur omöjliga relationer trasslar till det för alla berörda, vare sig de lyckas räkna ut vad deras närmaste gömmer för hemligheter, om de anar sig till det eller om de försöker leva i en lögn och hålla ihop en ohållbar existens där alla kugghjul arbetar mot varann.
Men min grundläggande invändning är rent instinktivt att jag inte lyckas tro på romansen som det handlar om, det som är motorn i berättelsen, till de hundra procent som krävs. Det är uppenbart att Ennis (Ledger) och Jack (Gyllenhaal) blir mer än vänner. Lee slösar inte med djärva sexscener om någon trodde det, men han är så tydlig som behövs för att undvika alla missförstånd. Frågan är varför det tänder till och det är möjligen helt enkelt så att jag inte kan identifiera mig med deras kamp för självförverkligande. Spontant tycker jag att det är mest synd om Ennis fru Alma (Williams) som ganska tidigt anar oråd. De har gift sig strax efter den ödesdigra(?) sommarsejouren på berget där Ennis och Jack knutit band som de inte kan göra sig kvitt även om de verkar försöka. Även Jack ingår i det äkta ståndet och vad hans fru förstår eller inte, det är mer dunkelt.
Den första timmen, ungefär, tilldrar sig under ett par månader medan resten av filmen förväntas täcka in det viktigaste som inträffar under drygt 20 år därefter och det blir oundvikligen mer fragmentariskt. Men personerna utvecklas och åldras på ett trovärdigt sätt, det kan jag inte säga annat. Ledger är imponerande i att illustrera dilemmat för en man som av naturen är tillknäppt och tystlåten, har svårt att uttrycka sig verbalt och förtärs av böjelser som samhället förbjuder och omgivningen fördömer.
- I ain't queer, säger han bestämt när spänningarna uppstår i tältet på berget.
- Me neither, svarar Jack snabbt.
Det ingår liksom i deras begreppsvärld att inte klassa sig som en av "de där". Det kan, rent av, vara ett dödligt brott mot seder och bruk om fel personer får reda på det. Ennis vet, efter att i sin barndom ha sett liket av en man som lynchats för sin avvikande livsstil.
Från början är det här en novell av Annie Proulx, en kort berättelse som jag inte läst men som ska ha fläskats ut och förlängts av två manusförfattare. Ibland verkar det vara ett mer vinnande koncept än att koncentrera innehållet i en roman till en film och krympa ner det till cirka två timmar. Ungefär så lång är "Brokeback Mountain" och den känns inte ansträngt utdragen även om den ofta går ganska långsamt fram.
Till filmens förtjänster hör också fotot som flitigt utnyttjar de majestätiska scenerier den amerikanska mellanvästern har att visa upp. I början zoomas det gärna in på fårskockarna som den dömda duon är satt att bevaka och de oförutsägbara väderomslagen tillför 'naturlig' dramatik. Sedan är det sällan sensationellt eller infallsrikt utan bara snyggt i största allmänhet. "Brokeback Mountain" är om den bryts ner och analyseras för sin berättarteknik och stilistik en väldigt traditionell historia. Lee går under skinnet på jänkarnas myter och använder deras egna vapen emot dem, om man vill ge honom credit för att riktigt röra om i grytan. Och det är väl det jag är tveksam till att göra. När jag hörde om filmen första gången för något halvår sedan tvivlade jag spontant på att den skulle intressera mig. Men, som sagt, många har sedan dess upptäckt att sammanfattningen ”den där gay-cowboyfilmen" är ytlig och missvisande. Men återigen, det är inte heller det mest fantastiska jag sett det senaste året heller. Kalla mig gärna fårskalle...
Filmen verkar dock ha skapat en del svallvågor ända in i... countrymusiken. Willie Nelson tänker sig släppa en cover på låten "Cowboys are frequently, secretly (fond of each other)”, skriven redan 1981 av en Mr Ned Sublette. Allt enligt Rolling Stone. Jon Stewart hade nog rätt i alla fall.
© Johan Lindahl2006-03-30