"Far up! Far out! Far more! James Bond 007 is back!" hojtade den härliga tag-linen. Det var väl mest den sista meningen som många tittare inte riktigt kunde hålla med om.
Reklammodellen och atleten George Lazenby gjorde sin andra filmroll här och sin enda roll som Bond. Det var inte i första hand en Connery-tokig publik som satte stopp för en vidare karriär som superspion - Lazenby själv tackade enligt vad jag läst nej till ett erbjudande om flerfilmskontrakt. Istället återvände en lite väl åldrad Connery en sista gång (i "Diamantfeber") för att sedan lämna över stafettpinnen till Roger Moore.
Ärkeskurken Ernst Stavro Blofeld (Telly "Kojak" Savalas) smider ränker ifrån ett av de coolaste skurknästena i franchisens historia. Bond besöker hans alptoppsklinik under falska förespeglingar och namn och får inte bara njuta av en fantastisk utsikt och sedvanligt härlig heminredning, utan tvingas också välja och vraka bland en diger samling kvinnor. Blofelds planer för kvinnorna som besöker "allergikliniken" i fråga är betydligt mindre grabbiga och betydligt mer illavarslande.
Detta är en bland många Bond-filmer där vintersport används på tokiga vis. Här är det bland annat en bob-bana som får agera skådeplats för galna stunts. Samtidigt har filmen en lite mer jordnära och realistisk ton (med seriens mått mätt) än många andra. Lazenby spelar inte fantastiskt, men han spelar sannerligen inte över - även när manuset rymmer ovanligt starka känslor - och lyckas leverera sina "lines" både med avmätt humor och med vad som känns som ett inre leende åt den egna lustigheten.
Diana Rigg (tidigare känd från "The Avengers") är en Bond-brud mer i den senare skolan än i klassikernas, ganska orädd och mer svårflirtad. Hon kommer också Bond närmare än vad som är brukligt, vilket leder fram till både en och två historiska händelser och en osedvanligt allvarsam final.
Trots att det är en gedigen, actionpackad film betraktas "I hennes majestäts hemliga tjänst" som en katt bland hermelinerna. Som sådan tycker jag den är riktigt underhållande och sevärd, och Louis Armstrong som sjunger "We Have All the Time in the World" är en klassiker i sin egen rätt.
FOTNÖTTER
Om du är hungrig och / eller vill låtsas vara Blofeld för en stund kan du ta linbanan upp till toppen av berget Schilthorn i Schweiziska Alperna, där skurknästet i filmen placerades. Där finns det i verkligheten en restaurang på 3000 meters höjd med... hyfsad utsikt.
Extremt otypisk, och ganska onödig om du frågar mig, är Lazenbys självmedvetna metareplik "this never happened to the other fellow" i början av filmen. Meta hör liksom inte hemma i Bonds värld.
Titeln till en av de allra sämsta Bond-filmerna kommer härifrån. Ödmjuka mottot 'The World Is Not Enough' får vi nämligen lära oss här.
Utöver Lazenby, så är "I hennes majestäts hemliga tjänst" unik genom att evige ungkarlen James Bond går och gifter sig på slutet. Äktenskapet blir tragiskt kort och verkar nästan bortglömt i de senare filmerna, men Brosnans Bond nämner i alla fall vid något tillfälle att han varit gift.
Diana Rigg och George Lazenby
Originaltitel: On Her Majesty's Secret Service Storbritannien / USA, 1969 Regi: Peter R. Hunt Med: George Lazenby, Diana Rigg, Telly Savalas, Gabriele Ferzetti, Ilse Steppat, Lois Maxwell, Bernard Lee, Desmond Llewelyn