Ben-Hur (1959)

Inte bara hästkapplöpning

4 russin

Jag hade ett litet textstycke klart om hur den uttalat kristna storfilmen är ett unikum i vår tid - med "The Passion of the Christ" som regelbekräftande undantag. Sedan kom jag på att det bara var ett par veckor sedan första Narnia-filmen hade premiär, och resonemanget började brista i sömmarna.

Romarriket som tema är ju också på tapeten igen sedan millennieskiftet, med "Gladiator", "King Arthur" och HBO:s nya påkostade serie "Rome" som några exempel.

Hur det nu är bör eller åtminstone kan följande fastslås omgående; från budskapet till de dramatiskt ljussatta tablåerna, gjorda lite i samma stil som de kända renässansmålarnas tavlor, är "Ben-Hur" mer biblisk än historisk. Det är inte så att filmen viftar med fördömarfingret åt andra troslärors håll - här hittar vi bland annat goda människor även bland de paganistiska och överallt regerande romarna - men undertiteln på Lew Wallace roman, "A Tale of the Christ", är inte falsk marknadsföring.

Jesus anlete ser vi dock aldrig, även om den ganska långa och stiliserade inledningen skildrar födelsen i Betlehem (inte filmens mest lyckade del, om du frågar mig) och trots att han som vuxen dyker upp vid flera senare tillfällen. Alltid står han bortvänd, klassiskt långhårig och lätt igenkännelig. Ett ganska lyckat drag, måste jag säga. Filmen handlar ju egentligen om Judah Ben-Hur, en judisk prins som tidigt i filmen glatt välkomnar en gammal vän till sitt vackra hem.

Återvändande Messala (Boyd) är nyutnämnd romersk guvernör i det ockuperade landet men det ser till en början ut som de gamla polarna ska kunna samexistera alldeles utmärkt. Vänskapen sätts dock strax på hårda prov. Skvallra på sina landsmän och försäkra sig om poppispoäng hos en stat som verkar härska över hela jorden, eller envisas med att tro på sitt folks självständiga framtid? Inget svårt val för Judah, men med svåra prövningar som konsekvens. Job-likt testas Judah gång på gång och hans inre godhet fördunklas av tankar om hämnd. Ett uselt svek, några år som galärslav och ett fruktansvärt öde för syster och mor kan väl svärta sinnet på vem som helst?

Chans till hämnd finns i filmens omtalade hästkapplöpning, och det är ingen slump att den fortfarande omnämns med vördnad. Några få klipp som luktar back projection kan inte paja den annars oroväckande realistiska och samtidigt riktigt vackert filmade dusten. Piggar på hjulen, fuskiga piskrapp, Messala drar sig inte för någonting - och slipper undan med det, ockupationsmaktens gunstling som han är. Hur ska det gå? Och hur gick det för inblandade hästar och stuntmän? Bortåt ett halvt sekel senare gör det hela fortfarande ganska ont att se på.

"Ben-Hur" är förstås, med sin speltid på tre och en halv timme, sevärd av flera skäl än ett spännande hästlopp och har flera storslagna scener att bjuda på, såsom ett sjöslag och ett besök i självaste Rom. Den omtalat höga budgeten syns på duken och hantverket är förträffligt - om man kan bortse från de filmtekniska framsteg som gjorts sedan tillkomsten. Bland minnesvärda karaktärer finns exempelvis Hugh Griffiths hästgalna och ganska lustiga Sheik Ilderim. Jag tycker också att Bens potentiella love interest Esther spelas mera med värdighet än underdånighet av Haya Harareet och deras möte i början av filmen är en bra scen med outtalade och undertryckta känslor bubblandes bakom orden.

Men det är som sagt framför allt en sedelärande historia. Enligt den formella definitionen är Judah inte filmens hjälte; en sådan förändras inte men påverkar istället förutsättningarna för huvudpersonen. Hjälten är alltså en annan, och ni kan troligen gissa vem. Så särdeles subtilt kanske inte alltid Jesus inverkan på sinnen och händelser skildras, men det går faktiskt inte överstyr. Intressant är, tycker jag, att han dyker upp i en tid och ett sammanhang där han fortfarande ses som en kringvandrande predikare bland många andra, vars ord får gensvar hos många kring Judah medan den förbittrade prinsen själv envetet stretar längs ilskans stig.

Det hela leder mot en händelsekedja mot slutet präglad av osjälviskt mod och en beredvillighet till stor uppoffring - inte bara från Jesus sida. Här knyts också en snygg cirkel, med en vattenrelaterad episod som möjligen kan förefalla lite malplacerad för den bibelbeläste men som definitivt passar in budskapsmässigt.

Det förlösande i budskapet om att kasta av sig hatets ok, förlåta sina fiender och börja leva igen är väl egentligen ganska universellt, men det går inte att komma ifrån det faktum att "Ben-Hur" är en uttalat kristen historia. Om du får spatt av detta, men gillar genren och Hollywood-eran, bör du undvika filmen och hellre leta upp den mer pragmatiska "Spartacus". Annars tycker jag den här solida superklassikern är värd ett besök eller ett återbesök. Det är de förstås båda två, i all sin påkostade olikhet.

© Anders Lindahl
2006-01-04

Källa: TCM

Källa: TCM

Originaltitel: Ben-Hur
USA, 1959
Regi: William Wyler
Med: Charlton Heston, Jack Hawkins, Haya Harareet, Stephen Boyd, Hugh Griffith, Martha Scott, Cathy O'Donnell

Genre: Drama, Religion/filosofi, Äventyr
Teman: Oscar för bästa film Romerska riket


Ingår i följande teman


Oscar för bästa film

Romerska riket





     

Dela |