Storm (2005)
Den (nästan) perfekta stormen
Aldrig har väl uttrycket ”Shit pommes frites!” passat bättre som utrop efter ett biobesök. ”Storm” är en milstolpe inom svensk film och kommer definitivt att bana vägen för genrefilm i Sverige. Den är ingalunda perfekt men är banne mig det mest intressanta svenskproducerade filmprojektet sedan ”Mitt liv som hund”.
Sci-fi är ju ingen lätt genre med tanke på all ”suspension of disbelief” som ofta måste uppbringas för att tittaren ska kunna leva sig med i verken. När dessutom handlingen i ”Storm” är förlagd till Stockholm och Vänersborg så känns det som ett omöjligt uppdrag. Fråga mig inte hur – men regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein klarar biffen galant, med få undantag. Det är tillräckligt trovärdigt, det är spännande, inlevelsefullt och förbaskat underhållande.
Eric Ericson, på vita duken mest känd för mindre roller i filmer som till exempel ”Vinterviken”, spelar DD. En lätt cynisk ung man som jobbar som nöjesskribent i den kungliga huvudstaden. Bakom den glättiga ytan märker vi snart att det döljer sig ett och annat problem. Saker och ting blir inte bättre när han uppsöks av den skumma tjejen Lova (Eva Röse i en frän outfit som påminner om Milla Jovovich i ”Femte Elementet”). Hon visar sig ha en del problem som hon behöver DD´s hjälp att lösa, främst en besynnerlig ask som inte går att öppna som utgör historiens ”MacGuffin”. Asken jagas av en fiendeorganisation med en hårdsminkad Jonas Karlsson i spetsen och vem skulle inte bli nervös av att bli jagad av en hårdsminkad Jonas Karlsson? Klart tjejen behöver hjälp.
Det visar sig att det är DD som ovetandes bär på hemligheterna som kan öppna asken och för att hjälpa honom att gräva i sitt undermedvetna skickar Lova iväg honom på en resa i det förglömda, tillbaka i tiden till ungdomsåren i Vänersborg.
Man anar lite smått att det kommer att slira ut fullständigt i ”Matrix”-wannabee-fighter och taskig datorgrafik men det gör det faktiskt inte – åtminstone inte i någon utsträckning som stör. Historien blir efter hand allt mer personlig och intim ju längre filmen håller på. Och regissörerna tar sig inte vatten över huvudet – med några få undantag. De verkar ha gjort en alldeles vettig kalkyl för vad som går att göra med den budget de haft och den relativt korta erfarenheten de har inom långfilm (Kjell Bergqvist-rullen ”Disco Kung Fu” var deras förra gemensamma verk).
Jag blev till en början lite störd av hur DD introducerades – med mycket vitsar och omgiven av tidstypiska (som snabbt blir daterade) kändisar såsom Paradise Hotel-Natacha. Men utvecklingen som protagonisten DD gör till att bli den han blir i slutet av filmen är omfattande och gör till syvende och sist att introduktionen känns berättigad. När Eric Ericson dessutom visar upp ett sådant brett register och fixar både humorn, villrådigheten, tragiken och desperationen genom hela filmen utan några egentliga svaga punkter kan man inte annat än att bli imponerad.
Många är säkert också nyfikna på hur filmen står sig på effektsidan. Bra ibland, mindre bra ibland, blir svaret. De allra mest krävande scenerna, där hela miljöer byggts upp av datorgrafik, känns inte helt övertygande men inte heller så tacky som man kunde befara. Och använd i mindre skala fungerar CGI:n väldigt tillfredställande. Men det filmen ska ha cred för är alla de optiska effekter som gjorts i kameran - något svenska filmare i allmänhet är dåliga på att utnyttja. Man åstadkommer också mycket genom effektiv make up, en scen i ett mörkt förråd mot slutet av filmen blir med enkla medel något av det läskigaste jag sett i svensk film sedan ”Vargtimmen”.
Jag måste erkänna att ”Storm” är uppe och nosar på toppbetyget då och då. Problemen med filmen är väl att den är tämligen förutsägbar, då den följer Hollywoods typiska manusstruktur till punkt och pricka och flera scener känns också välbekanta från amerikanska inspirationskällor. Jag kan bara ana att Måns Mårlind läst Syd Fields böcker både en och två gånger innan han satte sig vid sin ordbehandlare.
Och sedan har vi det där med ”suspension of disbelief”, som inte riktigt bibehålls genom hela filmen, både på grund av ett par corny effekter men också av några logiska luckor i manus. Det läggs också en aning för stor vikt på karaktärer som inte fyller någon större dramatisk funktion, till exempel DD´s chef Anna.
Men vad katten, varför klaga? När ”Storm” kommer till en bioduk nära er så ska ni lägga benen på ryggen och kuta till biljettkassan. Sedan kan vi gemensamt börja drömma om de svenska filmer som ”Storm” förhoppningsvis kommer att bana vägen för.
© Johan Hultgren
2005-11-18
Originaltitel: Storm
Sverige, 2005
Regi: Måns Mårlind Björn Stein
Med: Eric Ericson, Eva Röse, Jonas Karlsson, Lina Englund, Matias Padin
Genre: Action, Drama, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2006-01-20
Teman: Stockholms filmfestival 2005
Ingår i följande teman
