Attack mot polisstation 13 (1976)
Spännande lågbudgetkrig mitt i stan
I år har det kommit ut en remake på John Carpenters stora steg ut i berömmelsen ("Dark Star" från 1974 är betydligt roligare, men rolighet är inte hela världen). Det verkar märkligt nog som om remaken är helt okej, även om vissa tittare har upprörts över att en hund får stryk i början av filmen.
Jag är inte helt säker på att alla skulle finna inledningen på originalet mer upprörande (grymhet mot djur tar för vissa överhanden över all annan grymhet), men för oss andra tar Carpenter en halvtimme in i filmen ett ganska rejält kliv över gränsen för "underhållningsvåld" - ett sådant kliv som får en hundsmäll att verka harmlös vid jämförelse. Jag menar inte skottlossningen i början, som decimerar det brutala gänget Street Thunder och lämnar dem med en törst efter hämnd, utan något betydligt mer överraskande.
Denna handling, detta oväntade och ganska chockerande illdåd, startar en händelsekedja där en av sorg och ilska uppfylld far hämnas och får en skara blodtörstiga gängmedlemmar på halsen. Dessa omänskliga typer tvekar inte att dra ut i krig mot den polisstation där han tar sin tillflykt. Därifrån är det rak och tät spänning för hela slanten. Det inledande dådet bleknar faktiskt ur minnet, eller får helt enkelt inte plats i ens medvetande, när en grupp olika människor försöker försvara sig mot fiender som inte skyr några medel eller fruktar döden.
Skräckgenren, som skulle bli Carpenters mest hemtama arena, är närvarande redan här, med "Night of the Living Dead" som en möjlig förebild. Det ligger samtidigt nära westerngenren och "Rio Bravo" är en ännu mer uppenbar inspirationskälla, men tiden är alltså modern. Platsen är en polisstation, belägen i en öde och farlig del av staden. Snart ska stationen stängas helt och telefonlinjerna är på väg att stängas av. Hit har tidigare på dagen färske polisen Ethan Bishop (Austin Stoker) anlänt för att övervaka lokalen under de sista timmarna, tillsammans med en handfull anställda. Strax efter honom anländer också en fångtransport med trenne brottslingar, en sjukligt hostande, en lite skämtsam och en legendariskt livsfarlig.
När kriget börjar (det är ingen överdriven formulering) har våra hjältar och antihjältar ingen yttre hjälp att få, så det är inte att förvåna sig över att även de kriminella elementen snart anförtros med vapen, om än inte utan tvekan. Den mystiske och möjligen mordiske Napoleon Wilson (Darwin Joston) blir en av de belägrades främsta tillgångar. Fight fire with fire, heter det ju. Och är han verkligen så hemsk? Tja, det kanske han är (detaljerna kring dådet som förärat honom en plats på death row är ganska oklara) men Napoleon är en karaktär man i första hand minns med sympati.
Carpenter ställer upp schackpjäserna i ett ganska enkelt upplägg och briljerar sedan i hur han iscensätter kampen. Utan storstjärnor eller någon budget att tala om, har han sin kunskap som främsta resurs och den är avsevärd. I inledningen byggs stämning och tillräcklig bakgrund upp med tålamod och en nästan dokumentär ton. Uppladdningen inför illdådet är mästerlig, med den nervöse glassbilschauffören och en svart bil som likt en haj sveper förbi honom, om och om igen. Sedan blir det tätt, klaustrofobiskt och våldsamt, med en skön humor som dyker upp titt som tätt. Och mitt i alltihopa finns en grad av äkta allvar kvar, i form av den person som på sätt och vis startade det hela. Oförmögen att förklara och lika oförmögen att slåss mer kan han bara låta de andra ta över striden. Det finns till och med plats för vad som med lite god vilja skulle kunna kallas en kärlekshistoria, även om barskt samförstånd manliga män emellan är en vanligare ingrediens i samtalen mellan skottlossningarna. Filmreferenserna duggar förstås tätt, exempelvis i Napoleons lilla barndomshistoria med en replik tagen direkt från Leones "Harmonica - en hämnare": "Something to do with death".
Var är den där Carpenter-kunskapen nu, kan man undra, vilket förresten inkluderar filmmusiken. De förrädiskt enkla teman han skrev till sina tidiga filmer är små mästerverk i genren. Det var nu länge sedan John Carpenter gjorde något sevärt (eller hörvärt). På sätt och vis känns det lite sorgligt att behöva dra upp verk från 70- och 80-talen för att förklara varför en fortfarande aktiv regissör ska betraktas som viktig (eller åtminstone värd vår respekt). Men bra är bra, även om det är gammalt. "Assault on Precinct 13" är till och med fyra russin bra.
FOTNÖTTER
Filmen heter alltså "Assault on Precinct 13" på engelska. Lustigt nog får man lite annan info angående polisstationen när Bishop i början av filmen snackar i sin polisradio. Där får han veta att han ska till "Precinct 9, division 13".
John T. Chance som klippte filmen är för övrigt mer känd som John Carpenter.
Slutligen (och det här passerar kanske gränsen för det alltför triviala): temat till "Attack" användes långt senare med den äran av Tim "Bomb the Bass" Simenon till låten "Megablast".
© Anders Lindahl
2005-05-18
DVD / Blu-ray
Atlantic Film har gett ut filmen med lite olika omslag. På den tidiga utgåva jag själv köpte står det inte ens att det finns ett kommentarsspår (faktiskt något av tema hos Atlantic, som inte verkar inse det fina säljargumentet i en sådan feature). Betydligt äldre tittar Carpenter tillbaka på sin film, med det mesta från dess tillkomst tydligt inpräntat i minnet, och det blir förstås illa intressant att höra på.
Originaltitel: Assault on Precinct 13
USA, 1976
Regi: John Carpenter
Med: Austin Stoker, Darwin Joston, Laurie Zimmer, Martin West, m fl
Genre: Action, Skräck
Teman: Belägringar
Relaterat: Assault on Precinct 13 (2005)
Ingår i följande teman
