The Pacifier (2005)

Förströelse här och nu

2 russin

Varning: se inte den här filmen om du alltid har oeftergivliga krav på konstnärligt utmanande grepp. Ej heller om du lider av en livshotande allergi mot honnörer, hederskodexar eller annan militär mentalparafernalia inklusive upprepad användning av fraser som "Leave no man behind!". Just det sistnämnda höll på att ge mig en överdos, men jag hade bestämt mig för att inte vara stingslig. Det är ju ändå en komedi, där huvudpersonens hyperstridsberedskap visar sig i alla situationer och är en nödvändig utgångspunkt för att han till viss del ska kunna gå igenom någon form av karaktärsutveckling. Och väljer man att se en film med Vin Diesel så...

Är det överhuvudtaget försvarbart att tilldela en sådan här historia mer än ett russin? Hmmm... ja, under vissa omständigheter kan den faktiskt fylla ett behov. Exempelvis om man som jag tillbringat nästan hela dagen i ett långdraget sammanträde med styrelsen för en samhällsutvecklande stiftelse (tänk så märkvärdig man kan vara). Nyligen grubblade Newsweeks filmguru David Ansen över hur många som idag gör filmer med några intentioner att de ska vara intressanta om 50 år. Adam Shankman är inte ens i närheten av att försöka. Det här är endast och exklusivt inriktat på förströelse här och nu. Take it or leave it, skulle han kanske säga själv på en direkt fråga. Med det svenska prisläget i åtanke bör nog de flesta presumtiva cineaster hänvisas till DVD-premiären, ungefär som med "Fantastic Four". Men den som bara betalar fyra US-dollar på bio (som vi) behöver inte vara lika kräsen. Detta sagt har filmen tydligen dragit in över 100 miljoner dollar via biopubliken i USA, så det kanske är en smart satsning för hela familjen trots allt. Frågan är om de hugade familjerna främst ser ut som den i filmen eller är mer harmoniska.

Shane Wolf (Vin Diesel) är SEAL, en av de bästa av de bästa i sitt fack, en man som blivit allt han kan bli och lett livsfarliga uppdrag över hela världen. Hur han sköter det jobbet får vi se i en prolog som är betydligt mindre barnvänlig än resten av filmen. Wolf gör allting rätt fram till - som en sportkommentator skulle säga - sista dragningen, och får efter konvalescensen ett nytt uppdrag som han helst skulle velat slippa. Nu ska han skydda familjen till den professor han misslyckats med att hålla vid liv, mot förmodade terrorister som är ute efter professorns efterlämnade missilsteriliserande mjukvara (eller om det är hårdvara - den här terminologin förvirrar mig ibland). Änkan måste i samma syfte ge sig iväg till en av denna världs mer sofistikerade banker, medan Wolf lämnas kvar, assisterad av en bindgalen barnflicka (eller snarare tant) med östeuropeiskt ursprung och bevisligen begränsat med tålamod. Snart står Wolf där själv, medan änkan försöker knäcka koden för att ta sig in i bankfacket, där en i sammanhanget avgörande attiralj väntar. Att slå ut serbiska separatister är inte samma sak som att försöka få disciplin på en dysfunktionell barnskara med djupa själsliga sår och Wolf stöter på...patrull.

Men givetvis mjuknar relationerna upp och alla får visa sig från sina bättre sidor. Den som inte inser det efter uppvärmningen har aldrig sett en amerikansk film i den här genren. Wolf hjälper de traumatiserade skyddslingarna i åldrar från spädbarn till tonår att konfrontera sina plågoandar, våga tro på sina drömmar och släppa fram sin sorg, samtidigt som han själv upptäcker att livet kan vara mer än vad det militära erbjuder. Särskilt som det finns en rekorderlig rektorska att spana på. Hon spelas av Lauren Graham, av min fru omedelbart identifierad som den snabbkäftade ensamstående modern med brådmogen tonårsdotter i "Gilmore Girls", en serie som vi - helt ärligt - bara sett några få avsnitt av.

Men vi väntar naturligtvis hela tiden på den dramatiska upplösningen som måste komma, som artificiell grädde på en redan kaloristinn tårta. Konceptet mjölkas för allt vad det är värt. Och klimax kommer, faktiskt med aningen av en twist. Men inte mer än en aning. Allt är perfekt programmerat för att vara laaaagom spännande och hylla fina familjeideal. Men vad kunde blivit av detta om Diesel inte bara kunnat domdera och dela ut välriktade sparkar mot solar plexus utan även agera med någon mer utvecklad komisk timing? Eller om han klarade av de känslosamma scener som kommer allt tätare sista halvtimmen, till ackompanjemang av väl markerade sirapsdrypande stråkar?

Nej, Vin Diesel kommer nog inte heller att ha så många fanatiska beundrare om 50 år. Och den här filmen lär vara borglömd av alla utom kalenderbitare inom tio år - och nu är jag generös. Men filmer av samma sort kommer att fortsätta produceras i regelbunden takt, så länge mänskligheten har behov av förföriskt distraherande dagsländor. Såsom efter sega styrelsemöten.

© Johan Lindahl
2005-08-10

©WALT DISNEY PICTURES & SPYGLASS ENTERTAINMENT. ALL RIGHTS RESERVED

Originaltitel: The Pacifier
USA, 2005
Regi: Adam Shankman
Med: Vin Diesel, Lauren Graham, Brittany Snow, Max Thieriot, Morgan York m fl

Genre: Action, Komedi
Svensk biopremiär: 2005-06-03







     

Dela |