Hazzans Hollywood: Errol Flynn

Äventyrsstjärnan som levde som han lärde

---

NÄMN KAPTEN BLOD, Robin Hood och general Custer, och i samma veva måste du nämna Errol Flynn. Han VAR både kapten Blod, Robin Hood och general George Armstrong Custer m fl – åtminstone i filmhistorien. Mer eller mindre förljugna porträtt, men härliga matinéfilmhjältar.

Errol Flynn, 196 cm tasmanier (Australien), var en av min ungdoms främsta filmhjältar. Filmerna ovan finns sannerligen kvar både i mitt medvetande och i mitt vhs-arkiv: både ”Kapten Blod” (1935), ”Robin Hoods äventyr” (1939) och ”De dog med stövlarna på” (1941). Äventyrsklassiker som, trots att två av dem är svart-vita, fortfarande är oslagsbara. I varje fall i mitt tycke.

Flynn tillhör ikonerna i Hollywoods guldkantade drömvärld. Hans filmer byggdes upp kring honom själv - med påföljd att åskådaren lätt identifierade sig med såväl skådespelaren som hans roll. I dag vill jag nog anse det vara omvänt. I dag har hjälten blivit näst intill anonym – varför det följdriktigt kommer att finnas bara en Errol Flynn, en Gary Cooper, en Alan Ladd och en Humphrey Bogart – vår ungdoms filmhjältar…

MEN ERROL FLYNN, född den 20 juni i Hobart, Tasmanien (ögrupp i Stilla Havet, söder om Australien och australiensisk delstat från 1901) var inte bara en av pappas/farfars ungdoms filmhjältar. Han var också filmhjälten som levde precis som han lärde. Som hela livet höll sig god vän med både flickan, flaskan och faran. Han upplevde praktiskt taget allt det där som biopubliken vackert får nöja sig att bara drömma om.

Visste ni till exempel att Flynn var med i Amsterdam-olympiaden (1928) och där knep guldmedaljen i welterviktsboxning? Han var bara 19 år gammal vid det laget men ”en värdig olympiasegrare och ledstjärna för modern ungdom”. Så blev det i alla fall sagt om honom, när han dessutom fick ta emot hederspriset som turneringen finaste stilboxare.

Boxningsmeriterna från OS gav honom för övrigt titelrollen i det kraftigt romantiserade boxningsdramat ”Gentleman Jim” (1942), som egentligen handlade om proffsboxaren James ”Gentleman Jim” Corbett (världsmästare i tungvikt 1892-1897 och som dessutom räknas som pionjär för en mera idrottsmässig boxning).

Flynns pugilistiska anlag ställde förstås genom åren också till mycket obehag för den snutfagre filmstjärnan. Han invecklades alltid snabbt i tuffa slagsmål, ofta med andra celibriteter. Och han lyckades i sanning hålla hjältemyten kring sig levande. Redan efter sin stora framgång som Robin Hood började hans hektiska liv och leverne hamna i stort uppslagna artiklar i skandalpressen världen runt.

OCH VILKA SKANDALER blev det inte efter hand? Efter Amsterdam-olympiaden försvann Flynn till Söderhavet, där han blev en mångsysslare av format: pärlfiskare, journalist, slavdrivare (!), turistguide och, inte minst, båtägare. Segelbåtar var hans främsta passion näst kvinnor.

Betecknande nog var han på genomresa i Vancouver, Kanada, för att köpa sig en ny segelbåt, när han hastigt avled den 14 oktober 1959. Skattetyngd, grånad, fet och alkoholiserad. Då hade han levt ett 50-årigt liv i minst sagt samma anda som de hjältar han kreerat på biodukarna världen runt. Dessutom hade han stått som svarande i flera faderskapsmål och därtill anklagats för både brutna äktenskapslöften och våldtäkter.

Hela Errol Flynns person och leverne var nu en gång sådana att de inbjöd till den sortens anklagelser. Antingen dessa sedan var berättigade eller inte…

MEN LÅT OSS GÅ TILLBAKA till Flynns stora filmroller, som också gjort honom älskad och hyllad världen runt. Hans första filmroll var i den australienska filmen ”I Bountys kölvatten” (1933), där han spelade huvudrollen som Christian Fletcher, mannen som ledde myteriet på fartyget Bounty. (Jag undrar om den filmen någonsin har visats på våra breddgrader.) Därefter tog han sig till England och hade turen att efter bara ett par småroller få ersätta ingen mindre än Robert Donat i titelrollen som Rafael Sabatinis kaparhjälte ”Kapten Blod”. Sedan följde hjälterollerna slag i slag: ”De tappra 600” (1936), ”Robin Hoods äventyr” (1938) och västernfilmen ”Dodge City” (1939).

”Kapten Blod” var en hejrungande sjörövarhistoria, medan ”De tappra 600” handlar (åtminstone mot slutet av filmen) om den engelska Lätta Brigadens vansinniga anfall mot ryskt artilleri under Krimkriget (1854). Året därpå hade Flynn en mycket sympatisk roll i ”Prinsen och tiggargossen” efter Mark Twains härliga roman och 1938 fick han alltså titelrollen som Englands främste folkhjälte, Robin Hood, den roll som väl allra främst skrev in hans namn i filmhistorien.

Västernfilmerna ”Dodge City” och ”Virginia City” - mot Randolph Scott och en slemmig Humphrey Bogart som mexikansk bandit – följde, båda 1939. Någon rejäl westernhjälte blev Flynn förstås aldrig hyllad som, förrän han spelade general George Armstrong Custer i ”De dog med stövlarna på” (1941) – ett väldigt förljuget men hääärligt porträtt av indiandödaren Custer i tidernas matinéfilm.

HÄR ÄR DET DAGS att påpeka att eleganten Flynn alltid var hjälten som fick flickan – i filmen. Fast sällan utanför, och definitivt inte Olivia DeHavilland. Det påstås bestämt att hon var hans livs största kärlek och henne fick han som sagt till sist i de flesta av sina filmer. Hela åtta stycken, faktiskt. Deras sista tillsammans var ”De dog med stövlarna på”. Men Flynn fick aldrig sin Olivia i verkligheten.

Andra hjältedramer Flynn sedan medverkade i var filmer som än i dag kan dyka upp i TV. ”Slaghöken” (1941), som kom som uppföljaren till ”Kapten Blod” och även den efter en Sabatini-roman. Krigsdramerna ”Luftens musketörer” (1942) och ”Revansch i Burma” (1945). Charmiga ”Don Juans äventyr” (1948). Sevärd är också Custer-parafrasen ”De tappras väg” (Rocky Mountain) från 1950 (där spelade han mot Patrice Wymore, som han också gifte sig med) och äventyret ”Kim” (1950) efter Rudyard Kiplings klassiska roman.

1957 gjorde han alldeles utmärkt ifrån sig som försupen god vän mot bl a Tyrone Power och Ava Gardner i den filmatiseringen av Hemingways tjurfäktarepos ”Och solen har sin gång” (1957). En film inte bara jag gärna skulle vilja se repriserad i någon av de svenska public service-kanalerna.

BÅDE FLICKAN OCH FLASKAN blev genom Errol Flynns liv de alltmer dominerande inslagen. Hans sista ordentliga roll (den i tjurfäktardramat) fick många lovord – han spelade ju sig själv, försupen och desillusionerad. Och som sådan dog han, efterlämnande fyra barn med tre änkor: filmskådespelerskorna Lili Damita och Patrice Wymore samt cigarrettflickan Norah Eddington.

I Vancouver dog han praktiskt taget i armarna på sitt sista kvinnosällskap, en 16-åring han hade sällskapat med de sista åren. Hon var bara två år äldre än Flynns äldsta dotter och sägs ha varit förebilden till ”Lolita”. Samlevnaden med henne var Flynns protest mot en våldtäktsrättegång han hade blivit instämd till. Han menade att han då lika gärna kunde leva det liv folk i allmänhet trodde att han levde.

Våldtäktshistorien visade sig dock vara uppdiktad – tvärtom hade han många gånger svårt att värja sig mot alla närgångna kvinnor. Så sent som 1980 förtalades han igen. Den här gången anklagades han i en bok för pro-tysk verksamhet under andra världskriget. Alltså för att vara spion åt nazisterna..

Om detta var riktigt eller inte vet väl ingen bestämt än i dag. Klart är emellertid att Errol Flynn privat sjöd av äventyrslusta. 1959 medverkade han som amerikansk krigskorrespondent mot Castro-styrkorna i filmen ”Cuban Rebel Girls” (veterligen aldrig visad här i Sverige). Faktum är emellertid att han under sina sista levnadsår på något sätt verkligen deltog i inbördeskriget på Kuba.

På Fidel Castros sida…

---

Tillägg angående Flynns pugilistiska framgångar (2008-07-01)

Kontakt med läsarna är alltid trevligt. Från Mikael Säll, Storängen i Nacka, har vi fått följande kommentar till artikeln och har ingen större anledning att betvivla hans påstående. I synnerhet med tanke på vad han påpekar i sista meningen.

Mikael skriver:
"Jag har med glädje tagit del av Hazzans Hollywood med siktet inställt på alla tiders främste filmhjälte: Errol Flynn. Då jag själv är en stor fan av Flynn kan jag berätta att historien om boxningsframgångarna i Amsterdam-olympiaden är ’väsentligt överdriven’. Errol Flynn sägs visserligen ha varit en slagskämpe av betydande mått men historien om de olympiska framgångarna är ett rent falsifikat. Det låg i filmbolagets intresse att sätta en liten extra krydda på Flynns person i syfte att hjälpa hans karriär på traven."


© hazzan lindström


Först publicerad: 2004-10-11
Senast reviderad: 2008-07-01

Sök