Nedslag vid nollpunkten

Johan Lindahl rapporterar om om biokulturen i Ecuador

---

Efter ett drygt halvår med den här staden som bas kanske det vore lämpligt med en överblick av biokulturen på platsen. Några axplock om vad som rör sig, till exempel...


...filmfester
Något som varit återkommande under hösten och vintern är alla minifilmfestivaler. Några större än andra, men inte i samma mastodontklass som exempelvis Göteborgs årliga happening. Ett av de mer påkostade projekten var Cero Latitud (Latitud noll, med hänsyftning till stadens läge vid ekvatorn, som förresten gett namn åt hela nationen efter att Simón Bolívars idé om Storcolombia sprack redan några år efter självständigheten på 1820-talet).

Cero Latitud anordnades i november och hade som tema iberoamerikansk film. Tyvärr kom jag aldrig iväg på just den tillställningen, av olika mer eller mindre godtagbara skäl. Därför missade jag bland mycket annat chansen att se den första film som någonsin producerats i Honduras. Men några av filmerna hade jag redan sett, just i Göteborg; argentinska "Un día de suerte"(A lucky day) och Ecuadors egen stolthet "Un titán en el ring" (A titan in the ring).

Senare hade ett av de större biografkomplexen en temavecka med främst spanskspråkig film (ett av de få undantagen var tyska "Im Juli"). Där hann jag se två spanska filmer, "El Bola" och "Deseo". Tyvärr kände jag mig inte riktigt kompetent att leverera en komplett recension på någon av dem, eftersom...ja, spansk spanska är fortfarande en utmaning. Den dialekt som gäller här i landet är oftast betydligt mer användarvänlig för oss gringos*.

Cinearte (Filmkonst) har varit en återkommande satsning på en av biograferna, Cinemark. Där har man haft enstaka veckor med internationellt hyllade filmer. En del av dem har valsat världen runt på filmfestivaler medan andra redan haft högre grad av distribution och synts av fler. Ofta har dessa filmer senare gått upp på den ordinarie repertoaren här. Exempel? Michael Moores dokumentär "Bowling for Columbine", Hector Babencos fängelsedrama "Carandiru", Vatikanens hatobjekt "Magdalenasystrarna", John Malkovichs regidebut "The dancer upstairs" och tunisiska Raja Amaris lågmälda men minnesvärda magdansdrama "Satin Rouge".

En höstvecka ordnade Kulturhuset i samarbete med några utländska ambassader en europeisk filmvecka med representation från bland annat Belgien, Frankrike och Italien.

... svensk film!
Något mer förvånande är att biografen Ocho y medio (vilket betyder "Åtta och en halv", efter en viss italiensk film kanske?) lyckades arrangera en temavecka med titeln "Nuevo cine sueco". Just det, ny svensk film. Det underligaste med det var att den svenska ambassaden sades vara samarbetspartner. Eftersom vi inte har någon ambassad i landet utan "bara" konsulat kan det möjligen vara ambassaden i Bogotá som var med på noterna, men jag tog ärligt talat aldrig reda på det.

Vad visades där? "En sång för Martin" i regi av Bille August med Viveka Seldahl i sin sista roll var en av de utvalda. Det var även "Så vit som en snö" (Jan Troell), Lukas Moodyssons "Fucking Åmål", Colin Nutleys filmatisering av "Sprängaren", immigrantdramat "Det nya landet" samt spökhistorien "Den osynlige". Värdiga representanter? Den sistnämnda såg jag själv för första gången och blev mer tagen än jag hade trott i förväg. Vi var fler svenskar än ecuadorianer i salongen (cirka sju mot fem i kalla siffror) och vi utbölingar hade möjligen mer behållning av replikskiften som:
- Skulle du säga nej till det här?
- Tja, jag är väl mer av en hockeykille.
Annars hade jag nog personligen bytt ut Billes bidrag mot förslagsvis "Jalla jalla" eller "Tillsammans". Men Lukas fick ju in en fot ändå. Troells film och "Det nya landet" har jag fortfarande inte sett, sorgligt nog.

...kulturbio
Ocho y medio är förresten värd ett eget stycke. Det är en mindre biograf som specialiserar sig på ett något smalare utbud, men också gärna blickar tillbaka och siktar in sig på sammanhållna teman. Till exempel har de under den här hösten och vintern hyllat bröderna Coen, Clint Eastwood, David Cronenberg med flera personligheter. Andra teman har varit latinamerikanska klassiker, italiensk film från olika epoker, gayfilm, spansk film, asiatisk... eller vad sägs om samlingsrubriker som "Latin jazz"? För att dryga ut kassan (antar jag) tar man ibland även in mer masskonsumtionsanpassat material som Matrixtrilogin.

...USAs närvaro
Det som dominerar i utbudet i stort här, är liksom på så många andra platser i världen, nordamerikansk film. Ibland kan man undra över hur marknaden bedöms och hur länge det dröjer innan stora, potentiellt penningstinna produkter eller internationellt erkända verk landar här. För att jämföra med Sverige: En medioker actionhistoria som "SWAT" hittade hit flera månader innan den nådde Norden, medan förhållandet med exempelvis "Mystic river" och "Once upon a time in Mexico" var det omvända. Ett faktum som uppmärksammats av tidningarna här är att storslagna, 'seriösa' dramer med Oscarnomineringar i ryggen ofta väntar ett tag med sin ankomst, vilket verkar vara ett mönster sedan flera år. Det gäller naturligtvis inte "Sagan om konungens återkomst, som susade in strax efter jul och inte hade några problem att skapa fulla hus.

...Cine Latino
Borde det inte visas en del film från den egna kontinenten då? Jo, och då handlar det främst om film från Argentina, Mexiko, Brasilien och i viss mån Venezuela. Jag har hittills sett två argentinska komedier här och bägge var bra, trots att flera av nyanserna i dialogen gick mig förbi. "Apariencias" (ett ord motsvarande det engelska "appearances") handlar om en ung man som är beredd att göra allt för den kvinna han förälskat sig i, inklusive att spela rollen av homosexuell för att inte utgöra ett hot mot hennes fästman... Skulle kanske inte passera som helt politiskt korrekt på svensk mark, men den har sina poänger. "Samy y yo" (Samy och jag) har jämförts med Woody Allens verk och huvudpersonen är mycket riktigt neurotisk, hypokondrisk, av judisk börd och omgiven av starka kvinnor som vill styra hans varje steg. Ingen av dessa filmer har så vitt jag vet varit närheten av svenska salonger (eller videobutiker), men om ni skulle råka på dem, så...
När vi ändå är inne på argentinsk film kan den betydligt allvarligare "Garage Olimpo" nämnas. Den gjordes visserligen för fyra år sedan, men stormade fram i något slags senkommet(?) segertåg här i höstas. Om det rörde sig om premiär eller comeback vågar jag inte svara på.

...nationens egna förmågor
I Ecuador har man länge legat lågt med egen filmproduktion, men den har börjat ta fart även om det fortfarande handlar om högst en handfull filmer om året (ett hyperaktivt år i så fall). En del av det härrör från familjen Cordero. Mer exakt syskonen Sebastian och Viviana Cordero. Sebastian regisserade häromåret "Ratas, ratones, rateros" (i Sverige visad som "Rodents" på Göteborgs filmfest) och håller för närvarande på att att avsluta arbetet med den internationella samproduktionen "Crónicas". I rollerna där finns bland andra colombianske John Leguizamo ("Moulin rouge" med mera) och spanska Leonor Watling. Viviana har hittills varit verksam främst som författare, men har regisserat den tidigare nämnda "Un titán en el ring". En annan ecuadoriansk filmtitel som möjligen kan kännas igen för en svensk publik är "Cara o cruz"(GFF 2004).

...biobeteendet
Visst har ni varit med om att andra i samma salong inte har samma idéer om tystnadens välsignelse under filmens gång? Det vill säga, det räcker inte med att reagera på det man ser med acceptabla uttryck som skrattsalvor eller någon enstaka spontan kommentar. Varför inte en hel högljudd utläggning om något som har med filmen att göra, eller varför inte prata om något helt annat, exempelvis i sin medhavda och icke avstängda mobiltelefon? Tyvärr finns det nog fog för att säga att...ja, disciplinen här är något sämre än i Svea. I alla fall i de större biopalatsen. Man får helt enkelt vänja sig vid lite mer mummel i raderna och hoppas att någon annan säger ifrån när det går över gränsen. Man vill ju inte framstå som en dryg utlänning...
Det är heller inte helt ovanligt att hela familjen kommer, även när åldersgränsen säger något annat. När föräldrar har med sig sina tre-fyraåringar på "Matrix revolutions" blir jag aningen fundersam över de psykologiska effekterna på de små liven.

Salongerna är dock genomgående av hög klass, absolut inte sämre i något avseende än de svenska - snarare tvärtom. En del är uppbyggda efter vad jag tror är en nordamerikansk modell med tredelade rader, som givetvis gör det smidigare att komma och gå när behov därav uppstår. och eftersom det ofta inträder publik när filmen pågått en kvart, är det en påtaglig fördel.

Priset då? Mellan tre och fyra dollar är standard, vilket ni själva med ledning av dagens dollarkurser kan bedöma. Det är inte så dyrt, med andra ord. I alla fall inte för oss. Inkomstnivåerna i Ecuador är dock väldigt ojämna och för många är även den summan smärtsam. Man kan nästan säga att det existerar två - eller fler - parallella ekonomier i landet. Det kanske bör förklaras att USA-dollarn är den officiella valutan sedan fyra år tillbaka när den dåvarande regeringen gav upp de fåfänga försöken att tygla den galopperande inflationen.

Och pengar är trots allt mer värda än någon av oss, enligt en sketch i radiosatiren "På håret", någon gång på 1980-talet om jag minns rätt.

--------
*I Latinamerika får man vänja sig vid att alla utlänningar är gringos, även om uttrycket egentligen syftar på nordamerikaner. Ett ämne som för övrigt kommenteras kort i just filmen "Un titán en el ring".

© Johan Lindahl
2004-03-16

Sök