- Man kan inte gå på slasher och förvänta sig Lars Norén!

En intervju med skådespelaren Christian Magdu - aktuell i svenska skräckfilmen "Camp Slaughter".

---

Christian Magdu, 26, har rötter i Rumänien men är uppvuxen i Skövde i Västergötland och numera bosatt i Falkenberg. Just nu är han aktuell i rollen som Adrian, en av sönerna i den galna familjen som terroriserar oskyldiga ungdomar i filmen "Camp Slaughter" - regisserad av Martin Munthe. En film som fått många filmrecensenter i landet att häva ur sig sina mest smädande adjektiv.


Hur känner du inför det faktum att "Camp Slaughter" nu marknadsförs med sin dåliga kritik?
- Jättekul, faktiskt! Det är ett smart psykologiskt grepp av Rickard Gramfors och company. Filmen har ju nästan enigt sågats av kritikerna på de stora tidningarna och det var helt väntat. Inte för att jag håller med dem – absolut inte, men för att Camp Slaughter hamnar utanför den gängse uppfattningen om vad en svensk film ska vara. Slasher är ju bara lite bättre än porr på kulturstegen, men det är ändå jäkligt ”låg” och ”korkad” underhållning för mobben. Filmen har tagits emot väl av publik och genrediggare och det är det som räknas – att beklaga sig över att en slasherfilm är klyschig och har schablonmässiga kvinnoporträtt är liksom att anklaga en musikal för att folk ”bryter ut i sång helt plötsligt” – det är ju liksom meningen med hela konceptet/genren! Detta visar också på att många recensenter verkar vara minst sagt dåligt insatta i genren, mycket av det som det klagades på är ju exakt vad slasher i allmänhet handlar om. Man kan inte gå på slasher och förvänta sig Lars Norén – då kommer man alltid att bli gruvligt besviken (på alla sätt).

Jag vänder mig inte alls emot att vissa recensenter inte gillade filmen som helhet – det kan man ju inte kräva, men överlag var det lite väl onyanserade och i vissa fall okunniga recensioner.

Hur fick du rollen som Adrian?
- Det var faktiskt Karin Bertling, som spelar min mamma i filmen, som tipsade mig att söka. Vi spelade i samma utomhus-föreställning i Falkenberg och hon berättade att hon fått en roll i en skräckis med engelsk dialog som skulle börja spelas in hösten 2002. Jag sökte, men rollen var redan tillsatt. Så jag tänkte inte mer på det. Två dagar senare hör producenten Anneli Engström av sig och säger att de fått avhopp på en roll och att de vill se mig provfilma i Stockholm. Hon skickade över en liten scen hon ville att jag skulle framföra och jag stack iväg omgående. Väl på plats hos Opera Film fick jag träffa Anneli och Martin Munthe, filmens regissör och fick framföra scenen med Anneli som motspelerska inför kameran. De bad mig gå ut en stund sen för att överlägga och kallade in mig igen efter ca 20 sekunder. ”Kan bara betyda att det gick mycket bra eller mycket dåligt”, tänkte jag. Martin log, vilket han också gjort under provfilmningen märkte jag, och sa: ”Av med skägget och färga håret svart – annars är vi jättenöjda!”. Kändes riktigt kul! Skägg brukar jag normalt inte ha, men hade sparat ut det för rollen som Karl XI, i pjäsen jag spelade i Falkenberg. Så nu skulle jag åter få spela med Karin vilket gjorde mig väldigt glad, då vi haft en enormt bra kemi och spelglädje även i pjäsen – vilket jag tror syntes även i filmen.

Hur var det att arbeta med regissören Martin Munthe?
- Martin är en soft och kunnig kille, som inte är särskilt pratsam av sig, men som ser mycket och har många idéer i sitt huvud. Han har en stil där han låter skådisar vara väldigt fria och komma med en massa egen input – vilket är otroligt peppande och kreativt för vissa, mig själv exempelvis, men kan vara smått frustrerande för andra. Dock får man regi om man tycker man sitter fast eller ligger helt fel, vilket jag inte tycker man ska vara rädd för att be om. Alla regissörer jobbar olika, vilket så klart har både för- och nackdelar.

Vad tycker du är positivt och vad tycker du är negativt med Sverige som filmnation idag?
- Det positiva är att det finns många duktiga hantverkare därute inom film. Duktiga skådisar, regissörer, fotografer, tekniker av alla dess slag osv. Svensk film har ju genom tiderna utmärkt sig, inte minst genom Ingmar Bergman som kanske är en av de absolut största i världen inom yrket. Den stora nackdelen är att vi är ett litet land, där det är svårt att leva på bara yrket som filmarbetare. Det svenska bidragssystemet är inte heller optimalt som det är nu, där smakdomare sitter och bedömer vad som kan vara ”värt” att sponsra med skattepengar och vad som inte är politiskt korrekt. Eftersom det är skattepengar som används så borde folk också få vara med och bestämma vad de vill se. Lite tillspetsat kan man väl tro att alla inte vill se dramer om invandrare, homosexuella och trasiga familjer – även om vi har exempel på bra sådana filmer också. Men vi måste få en bredd och vi måste våga släppa in nya talanger och nytänkare och i detta måste vi också våga låta folk misslyckas (vilket de ju gör ändå ibland, trots systemet). Se på Danmark, som har en mycket mer vital filmkultur än vi idag. Sitter man och finansierar samma filmer gjorda i princip på samma sätt och med samma skådisar, ja då kommer man ju för evigt få samma sak också och aldrig få den där nytändningen man väntar på.

Låt biljettförsäljning tala för sig självt – låt alla få samma förutsättningar och satsa på ett brett filmutbud där alla genrer är representerade. Det är inte ”fult” med film som underhållning – en bra action, skräckis eller goofball-komedi kan vara minst lika givande som en tung ”Bergman-historia” helt beroende på vilket humör man är på.

Många upprörs av att det talas engelska i Camp Slaughter. Hur ställer du dig till det?
- Första gången jag hörde den färdiga dubben var jag besviken. Jag tyckte det lät lite väl svenskt på sina håll och tyckte nog man kunde varit mer noggrann i kravet på uttal. Sen ändrade jag mig, av flera orsaker. Dels har en text lagts in där det tydligt förklaras att filmen utspelas i Skandinavien – alltså har man etablerat en viss dialekt omedelbart, som är en allmänt accepterad konvention. Varför bryter till exempel tyskarna i "Schindler’s List" på tyska när de pratar engelska, om vi är överens om att alla pratar tyska. Sen fick jag en kommentar av en engelsk kvinna som gjorde mig ännu gladare och mer övertygad om att detta kan vara något – den något svenska accenten kan faktiskt också uppfattas som ”exotisk” och ge filmen charm bland infödda amerikaner. Ingen klagade ju på att amerikanerna i ”Fargo” bröt på svenska och sa ”jaaaa” istället för ”yes”, eftersom man ”vet” att de är amerikaner – utom Stormare då, alltså.

Jag tror att om vi gjort den på svenska så hade det gnällts ännu mer om hur ”töntigt” det låter och dessutom hade filmen blivit mycket, mycket svårare – kanske omöjlig, att distribuera internationellt då ingen lär vilja betala lokal dubbning på en lågbudgetskräckis.

Vilken är din egen favoritslasher genom tiderna ?
- ”Fredagen den 13:e”- och ”Terror på Elm Street”-filmerna är ju såna man växte upp med och alltid kommer att ha en särskild känsla för. Såg första Freddy-filmen igen häromdagen, då jag köpt en DVD-box med alla sju och den var ju – ärligt talat, inget vidare – men ändå kan en känsla av nostalgi aldrig rättfärdigas. Som med gamla dataspel liksom, man minns dem alla som bättre än vad man skulle tycka att de är idag.

Sen – med risk för repressalier från producent Engström – så gillade jag faktiskt första Scream-filmen jättemycket. Den var ironisk och typiskt postmodernistiskt nittotal på något sätt, men jag tyckte den var smart och gav mig god underhållning och goda skratt åt hur den drev med genrens alla konventioner. Uppföljarna var dock helt kassa.

Har du någon förebild inom skådespelaryrket?
- Ja, många. Al Pacino har länge varit en stor förebild, älskar hans roller och hans typ. Han är teatral och ursinnig och spelar ofta över, men gör det med sån finess och nerv att han tillför scenerna han är med i en enorm energi. Jag menar, vad vore ”Djävulens Advokat” utan hans monolog på slutet? Engelske skådisen Ralph Fiennes gillar jag också mycket. En plågad själ verkar han vara, med fint uttryck i sina ögon och en total avsaknad av fruktan att ändra sig och ”fula till sig” inför roller (som exempelvis lönnfete Amon Goeth i ”Schindler’s List” och som lodisen i ”Spider”). En annan skådis som tilltalar mig som yrkesman, men som inte nödvändigtvis är en förebild för just mig, är faktiskt Tom Cruise. En superstjärna som alltid gör ett bra jobb i mina ögon – även om hans roller kanske inte är de jag ser mig i, i första hand. Ska jag nämna någon svensk så tycker jag Jonas Karlsson är en sann konstnär inom skådespeleri.

Vilket är ditt nästa skådespelarprojekt?
- Jag har en av de bärande rollerna i SVT:s ”Blodröda Rosor” som är en kortfilm som visas någon gång i vår. Den bygger på en deckarroman med samma namn av Helena Sigander och den är gjord i klassiskt ”Dogma-stil”. Sen har jag en annan film i början på nästa år, också för Opera Film/Sandrew som heter Typhoon och är en helt digital science-fiction, med effekter vi aldrig tidigare skådat i Sverige.

Jag vill också spela lite teater mellan varven, då jag tycker det är oerhört kul och utvecklande för mitt skådespeleri. Har ett par potentiella pjäser på gång, men inget helt klart i nuläget.

© Johan Hultgren
2004-01-20

Sök