Jim Jarmuschs filmer och formspråk

"What I want to do is make films that . . . tell stories, but somehow in an new way, not in a predictable form, not in the usual manipulative way ...".


Jarmusch är inte svår men det krävs engagemang för att få något tillbaka som åskådare. Du ska inte förvänta dig att han gör allt för att hålla dig kvar i biofåtöljen men sitter du kvar, kommer du inte ångra det.

Jarmuschs filmer karakteriseras av ett narrativ byggt enbart på situationer, där det ena inte nödvändigtvis leder till det andra. Det är mer som inblickar i människors liv. Sällsynt är större omvälvande händelser. Det är som om han hellre visar resan mellan skeenden, verkan är mer intressant än orsak. Han filmspråk är motsträvigt, inget publikfrieri. Den klassiska dramatiska uppbyggnaden har dock börjat komma på senare år, ironiskt nog i takt med att budgeten har ökat. Eftersom hans filmer är uppbyggda på situationer, är sluten oftast öppna, det vill säga att karaktärerna fortsätter mot nya mål medan filmen slutar. Traditionella slut med en uppgörelse är sällsynta.

Det finns en del återkommande visuella grepp. Han lugnar ner sina filmer genom svartrutor som bryter upp skeendet. Staden har alltid en viktig roll, den visar han i stort sätt alltid med en åkning i sidled längs en gata, annars låter han kameran ofta vara stillastående. Ett karaktäristiskt klipp som frekvent förekommer är, till exempel, två karaktärer ligger i sina sängar och tittar på film, klipp till samma bildsnitt, skillnaden är att det är stökigare i rummet.

Med få undantag utspelar sig hans filmer mot en helamerikansk fasad. Det är i storstäderna, bonnhålorna, Mississippideltat eller i "vilda västern" hans filmer utspelar sig. Men det är ingen finputsad fasad han visar upp och han verkar inte heller verka särskilt stolt över "sitt Amerika".

Det går att finna minst en mer eller mindre missanpassad person i alla hans filmer. Det kan vara amerikaner som lever på ett egensinnigt vis men mer kännetecknande är den felplacerade utlänningen som frivilligt eller ofrivilligt har hamnat i USA. Jarmusch har själv sagt att han ser på USA med en utlännings ögon.

En av de viktigaste komponenterna i Jarmuschs berättande är förmodligen den mest svårdefinierade; humorn. Att endast säga att den är bisarr vore för enkelt. Liksom hans filmspråk är motsträvigt är hans humor det också. Han försöker nöta ut skämten medvetet, han gör allt för att förstöra det roliga. Det kan vara därför humorn ter sig vara en aning bisarr och nonchalant.

Musiken har redan från början haft en betydande roll i hans filmer, John Lurie, Tom Waits, Neil Young och RZA, från Wu Tang Clan, har alla gjort musik till dem och i flera fall även spelat med i filmerna.

Jarmusch är inte känd som en filmens mästare bland den breda publiken men i vissa kretsar har han fått kultstatus. Han har intagit sin plats i filmhistorien och en sak är säker; hans berömmelse kommer att växa, även långt efter han har slutat göra film.


FILMOGRAFI

Permanent Vacation, 1982
I centrum står en ung romantisk beatnik med filosofin att alla är ensamma och ensamheten lindras genom att driva runt. Filmen följer honom under två dagar av drivande och åskådaren får ta del av de människor han möter.

"Permanent Vacation" är en lagom enerverande, smygsurrealistisk debutfilm. Soundtracket består av orytmiska klanger. Narrativet är okonstlat och enkelt, inga sidohandlingar. Man märker att det är en debutfilm med låg budget, mest på ljudet som håller låg kvalité.

Musik av John Lurie och Jarmusch själv.

Främsta tillgång:
attityden.

Pris:
"Josef von Sternberg Award" på "International Filmfest Mannheim-Heidelberg" i Tyskland.


The New World, 1982
Kortfilm som senare utökades och blev "Stranger Than Paradise".


Stranger Than Paradise, 1984
Willie får mot sin vilja besök av sin ungerska kusin, Eva. Filmen är uppdelad i tre delar med titlarna: "The new world", "One year later" och "Paradise". Den första delen visar hur de fördriver tiden. I del två har Eva flyttat till Cleveland där hon bor hos en äldre släkting. Willie hälsar på och med på resan är hans tofflige kompis Eddie. I Cleveland försöker de fördriva tiden på bästa sätt. I sista delen reser de tre söderut från kylan till Florida, tid fördrivs även här.

Det är mycket tid som sitts av, men det är mycket det Jarmuschs filmstil handlar om, att han är mer intresserad av vad som händer mellan händelserna än själva händelserna. I "Stranger Than Paradise" blir det nog mest tydligt än i någon annan av hans filmer. Med det vill jag inte påstå att det blir långtråkigt det krävs bara mer av åskådaren för att se storheten.

John Lurie gör en av huvudrollerna.

Främsta tillgång:
slutet, vilket jag inte ska avslöja några detaljer om.

Priser:
"Golden Camera" på "Cannes Film Festival" i Frankrike

"Golden Leopard" och "Prize of the Ecumenical Jury - Special Mention" på "Locarno International Film Festival" i Schweiz

"NSFC Award" för bästa film på "National Society of Film Critics Awards" i USA

"KNF Award" på "Rotterdam International Film Festival" i Holland


Down by Law, 1986
Historia om tre lagom egensinniga karaktärer som hamnar I fängelse av olika anledningar och flyr tillsammans. Enkelt berättad, men med originalitet. Likt i "Stranger Than Paradise" har Jarmusch återkommande utelämnat orsaken till händelser, här är det dock mer draget till sin spets. Man får till exempel inte se hur det går till när de bryter sig ut ur fängelset även fast förväntningarna byggs upp inför det.

Roberto Benigni gör här en lysande roll som en italienare som samlar på engelska citat han kan använda sig av, eftersom han inte behärskar språket.

Rollerna spelas av Tom Waits, John Lurie och Roberto Benigni. Musiken är av Tom Waits och John Lurie. Fotot står Robby Müller för.

Främsta tillgång:
Roberto Benigni med tillhörande citat.

Priser:
"Bodil" för "Best Non-European Film" på "Bodil Awards" i Danmark

"Silver Ribbon" till Roberto Benigni för "Best Actor" på "Italian National Syndicate of Film Journalists"

"Amanda" för "Best Foreign Feature Film" på "Norwegian International Film Festival"

"Robert" för "Best Foreign Film" på "Robert Festival" i Danmark


Coffee and Cigarettes, 1986
Medverkande: Roberto Benigni och Steven Wright.

"Coffee and Cigarettes" är en serie kortfilmer där vänner till Jarmusch halvt improviserar fram en dialog över kaffe och cigaretter. Jarmusch har sagt att han har planer på att göra uppemot 15 stycken "Coffee and Cigarettes"-filmer. Dessa ska sammanställas till en längre film där varje del står för sig själv.


Coffee and Cigarettes II, 1986
Medverkande: Steve Buscemi, Cinqué Lee och Joie Lee.


Mystery Train, 1989
Mystery Train är en episodfilm i tre delar där delarna utspelar sig under samma tid och på olika angränsande platser i Memphis, Tennesse. Vad alla tre har gemensamt är att merparten av de centrala karaktärerna är på besök från ett annat land och att de slutligen hamnar på samma sliskiga hotell. Alla tre delarna hemsöks av Elvis på ett eller annat sätt.

Den första delen handlar om två japaner från Yokohama, de är i stan för att besöka Sun Studio och Graceland. Den andra delen handlar om en Italienska som på grund av inställda flyg tvingas stanna över natten i Memphis. Hon träffar under kvällen på ett par egendomliga människor. Den tredje delen handlar om en besvärlig britt som hamnat i stan på grund av sin flickvän som dock nyligen gjort slut. Han kallas på grund av sitt utseende för Elvis.

För att förtydliga att delarna utspelar sig under samma tidpunkt finns det återkommande element som att radion sätts på och samma dj-snack hörs, viktigast är dock ett pistolskott som fyras av på morgonen. Att man vill veta vem som avfyrar skottet är egentligen det enda som knyter ihop delarna genom ett sorts klassiskt narrativ.

Musiken är av John Lurie och fotot av Robby Müller. Steve Buscemi medverkar i en roll och Tom Waits lånar ut rösten som dj.

Främsta tillgång:
Första delen med japanerna som är oense om vem som är störst, Carl Perkins eller Elvis.

Pris:
"Best Artistic Contribution" på "Cannes Film Festival" i Frankrike


Night on Earth, 1991
Kameran sveper in över jorden och landar slutligen i Los Angeles. Efter en kort visit i Hollywood fortsätter vi till New York, Paris, Rom och slutligen Helsingfors. I varje episod får vi följa med en av stadens taxichaufförer på jobbet under en timma. Mellan varje förflyttelse vrids klockorna tillbaka vilket får till följd att episoderna utspelar sig samtidigt.

I Los Angeles får vi följa Corky, spelad av Winona Ryder. Hon plockar upp en rollbesättare och får frågan om hon vill bli filmstjärna. I New York möter vi en Östtysk taxichaffis som vare sig hittar i stan eller kan köra bil. I Paris plockar en chaufför från Elfenbenskusten upp en blind kvinna och tankar kring att vara blind uppstår. I Rom pratar Roberto Benigni en präst bokstavligen till döds under en körning genom stan.

Musik av Tom Waits.

Främsta tillgång:
Roberto Benignis enmansshow, bland det roligaste Jarmusch har gjort - om inte det roligaste.

Pris:
"Independent Spirit Award" för "Best Cinematography" på "Independent Spirit Awards" i USA.


Coffee and Cigarettes III, 1993
Medverkande: Iggy Pop och Tom Waits

Pris:
"Golden Palm" för "Best Short Film" på "Cannes Film Festival" i Frankrike.

Dead Man, 1995
"Dead Man" är den enda filmen av Jarmusch som utspelar sig I en annan tidsperiod, sent artonhundratal. Det skulle alltså kunna vara en western.

William Blake kommer till staden Machine där han i självförsvar dödar sonen till stadens höjdare. Han flyr med prisjägare hack i häl. Han lär känna en Indian som kallar sig Nobody och tror att Blake är artonhundratalspoeten med samma namn.

"Dead Man" är en film som inte fullt ut går att kategorisera som en western, den besitter konventioner från genren men är på många plan något annat. Framför allt så känns den helt enkelt inte som en western, den är mer poetisk än vad man är van vid. Går man in och fingranskar, kan man hitta mycket som inte stämmer in. Det är dock medvetet, ibland går det till och med över till social kritik. Jarmusch visar också på hur orättfärdigt indianerna har blivit behandlade i historien.

Musik av Neil Young. Johnny Depp i huvudrollen och Steve Buscemi i en liten roll som bartender.

Främsta tillgång:
Robert Müllers svartvita foto.

Priser:
"Five Continents Award" på "European Film Awards"

"NYFCC Award" till Robby Müller för "Best Cinematography" på "New York Film Critics Circle Awards" i USA


Year of the Horse, 1997
Dokumentär om rockbandet Neil Young and Crazy Horse. Jarmusch försöker genom intervjuer, arkivmaterial och livebilder definiera Crazy Horse karaktäristiska sound. Det är turnén 1996 som står i centrum.

Egentligen ska man inte jämföra den här filmen med hans spelfilmer men det finns likheter i bildspråket, bland annat Jarmusch förkärlek för att i långsamma åkningar visa landskapet. Det finns även prov på den "Jarmuchska humorn", jag tänker då till exempel på scenen (som måste vara arrangerad) där basisten blir tagen av polisen för snatteri.

För övrigt tror jag filmen lämpar sig bäst för dem som uppskattar Neil Youngs musik. Det är väldigt mycket "gitarronani". Det är ingen film som försöker ge bandet ytterligare publik.

Främsta tillgång:
musiken.


Ghost Dog: The Way of the Samurai, 1999
Forest Whitaker som Ghost Dog, en yrkesmördare som lever efter samurajernas koder. Ett uppdrag går snett och maffiaklanen han jobbar för vill se honom död.

Jarmusch senaste långfilm har visuellt kommit en bit ifrån hans tidiga filmer även om grunderna i hans formspråk finns kvar. Den är visuellt mer avancerad, mest tydligt är det i montagen. Ta t.ex. scenen på taket där Ghost Dog övar på sin kampsportsteknik, ett sådant visuellt montage finns inte i någon annan film av Jarmusch. Bildens rörelser upprepas bit för bit och sammanlänkas av mjuka övergångar. Effekten blir ett visuellt eko.

Foto av Robby Müller. Gary Farmer, som gör indianen Nobody i Dead Man, syns här som en snarlik karaktär med samma namn.

Främsta tillgång:
mellanspelen ackompanjerade av RZA:s musik.


Ten Minutes Older - The Trumpet: Int. Trailer Night, 2002
Sju etablerade filmregissörer har gjort varsin tio minuters film på temat "tid". Förutom Jarmusch är Aki Kaurismäki, Victor Erice, Werner Herzog, Wim Wenders, Spike Lee och Chen Kaige iblandade i projektet. Filmerna hade premiär på årets (2002) Cannesfestival.

© Erik Tibell
Erik Tibell studerar film på högskolan i Skövde och Jim Jarmusch råkar vara en av hans favoritregissörer.



2002-07-25

Sök