Hazzans Hollywood: James Stewart

En gigant med integritet


JAMES STEWART VAR EN AV de stora filmpersonligheterna under Hollywoods Golden Years tillsammans med bl a Henry Fonda, Gary Cooper, Clark Gable, Cary Grant, Spencer Tracy och John Wayne. Kanske att han också var den mångsidigaste av dem. Han kunde med framgång ge sig på praktiskt taget allt - utom att sjunga. Det tvingades han till i alla fall i början av sin karriär, kontraktsbunden som han var, i filmen "Mitt liv är en dans" (Born to Dance, 1936) mot bl a Eleanor Powell, Frances Langford och Buddy Epsen. Inte vilken låt som helst heller, nämligen Cole Porters "Easy to Love". Och han skilde sig faktiskt ganska belåten också från sin uppgift som tenor.

Fast senare sjöng han faktiskt också några strofer ur "Over the Rainbow" i "Philadelphia Story" (1940). Men annars slapp han sjunga, även om han alltså inte var helt tondöv som t ex John Wayne. Och 1965 hamnade han faktiskt på Billboards singellista med låten "The Legend of Shenandoah" i samband med sin huvudroll i westernfilmen "7 tappra män" (Shenandoah) tillsammans med Charles Bud Dants orkester. Huruvida Stewart sjöng, nynnade eller bara pratade på den skivan har jag inte kunnat få bekräftat.

James Stewarts röst i övrigt var det inget fel på, men visst var den väldigt speciell. Hans tal kunde betecknas som något gällt och ytterst släpigt.



JAMES MAITLAND STEWART (med såväl skotska som irländska rötter) föddes den 20 maj 1908 i Indiana, Pennsylvania, USA – där man för övrigt 1995 hyllade denne stadens son med ett eget James Stewart Museum. Redan lång tidigare hade stadens invånare blivit påminda om sin berömde nabo. Den Oscarsstayett James Stewart belönats med 1941 för sin roll som Macaulay Connor mot Cary Grant och Katharine Hepburn i George Cukors "En skön historia" (Philadelphia Story, 1940) skickade han nämligen hem till sin far, som i sin tur ställde ut den i fönstret till sin specerihandel under inte mindre än 25 års tid. Trots att namnet Philadelphia var felstavat!

Jag har inte lyckats spåra Stewarts födelsevikt- och längd, men som mest blev han hela 1.91 meter lång. Lång och gänglig. I sina första filmer fick han mest spela ung, gänlig, blyg och lätt förvirrad med sitt charmiga, pojkaktiga leende. President Harry S Truman lär ha sagt att: "If Bess and I had a son, we´d want him to be just like Jimmy Stewart". Efter hand fick Stewart porträttera idealistiska och framför allt renhåriga män. En karaktär han för övrigt utvecklade jämsides i sin egen personlighet. Så småningom skulle han dock bli mer cynisk, ibland rent oförsonlig – åtminstone på film och framför allt då i sina westernroller.

Han studerade till arkitekt och var färdig 1932. Men hågen stod till teater. Stewart skaffade sig dock aldrig någon form av teaterutbildning, tyckte det var bättre att lära sig "den långa vägen". Han behövde bara visa upp sig på tiljan några gånger, vips var Hollywood framme. Ändå fick han gå den långa vägen där med, och den gick han inledningsvis tillsammans med en annan ung man: Henry Fonda. De "målade ofta stan röd" tillsammans som Hollywoods piggaste ungkarlar och förblev mycket goda vänner livet ut – trots att Stewart var en väldigt konservativ republikan, medan Fonda var en väldigt liberal demokrat. En rejäl knytnävskamp i ämnet politik i början av deras vänskap lär ha avgjort att de skulle förbli vänner och aldrig mer diskutera politik med varandra.

EN AV STEWARTS första filmer var "Rose-Marie" (1936) där han spelade efterlyst bror till den vackra operasångerskan Rose-Marie (Jeanette MacDonald) uti Kanadas vackra vildmark. Ridande polisen, rödrocken sergeant Bruce (Nelson Eddy) letar också efter honom. En starkt operettbetonad historia. Stewart hade flera småroller i olika mindre bemärkta filmer det året, som avslutades med de två mera uppmärksammade: "Mitt liv är en dans" och komedideckaren "Efter den Gäckande skuggan" (After the Tin Man) mot populära radarparet William Powell och Myrna Loy.

Två år senare spelade James Stewart mot Jean Arthur och Lionel Barrymore i Frank Capras komedi "Komedin om oss människor" (You Can´t Take It with You, 1938) om en synnerligen excentrisk men också helt underbar familj, som möter en ny vän. Året därpå spelar han mot Claudette Colbert och Nat Pendleton i kriminalkomedin "Jag svär vid mina ögon" (It´s a Wonderful World, 1939), men också i sin första western: George Marshalls "Ingen ängel" (Destry Rides Again, 1939) efter en roman av Max Brand och mot ingen mindre än Marlene Dietrich. En westernsatir som på många vis blev stilbildande i genren. Stewart är sheriffen Tom Destry Jr, som tämjer en stad utan att bruka våld. Dietrich spelar saloonsångerskan Frenchy och sjunger en bit också. (Notabelt: en dokumentär om Dietrich, som visats i TV rätt nyligen hade just titeln "No Angel" – "Ingen ängel"…)

1939 kom också Frank Capras strålande"Mr Smith i Washington" (Mr Smith Goes to Washington), där James Stewart hade sin första karaktärsroll som ung och grön senator, som genast har att ta itu med korruptionen inom politiken, en kamp som slutar med hans berömda, svidande maratontal. Hans motspelare här är Jean Arthur, Claude Rains, Edward Arnold och Thomas Mitchell.

INLEDNINGEN AV FYRTIOTALET blev också lyckat för James Stewart. Just 1940 glänste han i två lika halsbrytande filmkomedier, dels Ernst Lubitschs förtjusande "Den lilla butiken" (The Shop Around the Corner) och dels George Cukors "En skön historia" (The Philadelphia Story). I den lilla butiken (i Budapest) arbetar bl a en ung man (Stewart) och en ung kvinna (Margaret Sullavan), som tidigt kommit på kant med varandra. Samtidigt söker dessa båda singlar brevvänner genom samma kontaktspalt och börjar brevväxla med och fatta tycke för varandra, helt anonymt.

Den sköna historien i sin tur är förlagan till 1956 års succémusikal "High Society" med Grace Kelly, Bing Crosby och Frank Sinatra. I originalkomedin är Katharine Hepburn Tracy Lord (Grace Kelly, 1956) och Cary Grant hennes exmake Dexter Haven (Bing Crosby) medan James Stewart gör reportern Connor (Frank Sinatra, 1956). Varje version har sin charm. 1940 års upplaga är en rask komedi i svartvitt utan t ex den smäktande melodin "True Love", medan 1956 års version är en flödande färg- och musikupplevelse – med Bing och Frank samt icke minst tack vare Louis Armstrongs medverkan.

Nu uppstår ett par års glapp i Stewarts filmkarriär. Andra världskriget bryter ut och Stewart blir den förste av Hollywoods toppstjärnor som går ut som frivillig, nästan ett helt ett år före japanernas lömska anfall mot den amerikanska flottbasen i Pearl Harbor på Hawaii. Han steg med uppgifterna snabbt i graderna, ledde omkring tjugo bombräder över Tyskland och hade överstes rang och en mängd av utmärkelser, även utländska, vid krigsslutet. Därefter placerades Stewart i reserven, där han blev kvar fram till 1968 och han var brigadgeneral (enstjärnig) vid avtackandet – bland Hollywoodkändisarna överträffad endast av John Ford, som blev tvåstjärnig amiral. I sammanhanget kan också nämnas att James Stewart även i sin ungdom var en hängiven scoutledare och avgick som sådan med Silverbävern, rörelsens högsta utmärkelse.

TILLBAKA I HOLLYWOOD efter fem års uppehåll medverkade James Stewart i "Livet är underbart" (It´s a wonderful life, 1946). Och här visade han absolut inga tecken på ringrostighet, tvärtom. Han spelar intensivt den strävsamme genomsnittsamerikanen George Bailey i den typiska amerikanska småstaden, som trots allt en dag tycker att han är en synnerligen misslyckad figur och försöker dränka sig. George räddas dock av en gemtylig äldre man, en förkroppsligad skyddsängel, som visar honom hur den lilla staden och dess innevånare hade varit om George inte funnits. George får livslusten tillbaka och allt blir frid och fröjd, i gemytlig juletid därtill.

Filmen regisserades av Frank Capra och Stewart hade här förträffliga motspelare som Donna Reed, Lionel Barrymore, Henry Travers, Thomas Mitchell, Gloria Grahame och Ward Bond. Ändå blev den ingen större succé under första visningsrundan i USA, eftersom den ansågs vara alltför sentimental. Men efter hand uppskattades den alltmer av såväl publik som kritiker, visades allt oftare i TV-rutorna runtom i världen och blev så småningom något av en kultfilm. Inte minst här i Sverige. Två år senare fick James Stewart huvudrollen i Henry Hathaways thriller "Ring Northside 777" (Call Northside 777, 1948) som en reporter som gör allt för att bevisa en förmodad polismördares (Richard Conte) oskuld.

Men nu får han också anbud från ingen mindre än häxmästaren Alfred Hitchcok att spela huvudrollen i dennes thriller "Repet" (The Rope, 1948), en thriller om två unga män (John Dall och Farley Granger) som mördar en kompis enbart för spänningens skull, inspirerad av ett verkligt mordfall (Leopold och Loeb). Stewart spelar deras gamle lärare, som till sist avslöjar dem. Förutom att "Repet" blev Hitchcocks första färgfilm är den mest berömd som ett experiment, gjord i en enda tagning som publiken upplever det, egentligen åtta tiominuters-tagningar i ett och samma rum. Efteråt ansåg Stewart att han absolut inte passat för rollen – men nu hade han definitivt blivit Hitchcocks manlige favoritskådespelare och ett fruktbart samarbete dem emellan hade inletts.

NÄSTA FILM BLEV "Fönstret åt gården" (Rear Window, 1954). Här spelar Stewart den rullstolsbundne smygtittaren, som avslöjar ett familjedrama i en lägenhet tvärs över gården. Till sin hjälp har han fästmön (Grace Kelly) och husan (Thelma Ritter). Mördaren spelas av Raymond Burr (mest känd från TV som stjärnadvokaten Perry Mason) och polismannen av Wendell Corey. Idén till filmen fick Hitchcock av två autentiska hustrumord i USA: Fallet Mahon och Fallet Dr Crippin. Och så spelar han naturligtvis på allas intresse för vad grannarna egentligen sysslar med.

Två år senare kommer Hitchcock med en nyinspelning av den spännande thrillern "Mannen som visste för mycket" (The Man Who Knew Too Much) från 1934. Själv anser jag att den första och svartvita versionen av historien om barnet som blir kidnappat för att föräldrarna ska hålla tyst om vad de kommit på om en mordkomplott är den bästa. Här spelas föräldrarna av Leslie Banks och Edna Best och Peter Lorre är huvudboven (hans engelska debut för övrigt). I båda versionerna misslyckas mordkomplotten i Londons berömda konsertsal Albert Hall. Inledningen i första versionen utspelas på en vintersportort – i 1956 års färgsprakande version är den lilla engelska familjen på semesterresa i Nordafrika. Fadern spelas av James Stewart och modern av den alldeles förträffliga sångerskan Doris Day, hennes andra karaktärsroll. Ett krav från hennes skivbolag var dock att hon sjöng i filmen. Och Hitchcock löste problemet elegant med att låta hennes sång "Que Sera Sera" bli en viktig del av filmens handling. Den belönades för övrigt också med en Oscar som bästa sång.

1957 "lånade" Billy Wilder Stewart till rollen som svenskättade Charles Lindbergh i filme, "Spirit of St. Louis" (1957) som handlar om Lindberghs strävanden att finansiera och skapa det enmotoriga flygplan som 1927 skulle föra honom som första soloflygare över Atlanten, från New York till Paris. Året därpå kom Hitchcocks "Studie i brott" (Vertigo, 1958). Här spelar Stewart en polis som lider av höjskräck. Efter att ha tvingats sluta vid polisen på grund av sitt handikapp blir Stewart privatdetektiv. Han engageras av en god vän att skugga dennes hustru (Kim Novak) – efter diverse förvecklingar uppdagar Stewart att han har hamnat i en fälla. Senare ville Stewart mer än gärna spela Roger Thornhill i Hitchcocks kanske bästa thriller "I sista minuten" (North by Northwest, 1959). Men Hitchcock var sur över att hans "Vertigo" hade näst intill floppat och gav Stewart helt oförtjänt skulden för detta. Rollen som Thornhill gavs som bekant till Cary Grant i stället. Ingen förlust för resultatet – och "Vertigo" blev så småningom klassad som en av Hitchcocks bästa.

UNDER 1950-TALET MÖTTE biopubliken också en något annorlunda, mer cynisk och oförsonlig James Stewart i en lång rad alldeles utmärkta westernfilmer. Först då Anthony Manns "Winchester 73" (1950) mot bl a Dan Dureya, Shelley Winters och Stephen MacNally. Till filmhistorien har den gått som en av de filmer som förnyade västerngenren just omkring 1950. Det handlar om hur Stewart jagar en karl, som har stulit det vackra Winchestergevär han själv vunnit i en prestigefylld skyttetävling. I själva verket berättar man i episoder om de olika ägare som geväret råkar ut för. Stewart är den sammanbindande länken. I "Winchester 73" möter vi också en ung och skönlockig Tony Curtis, då bara 25 år gammal och i början av sin karriär.

Samma år spelade Stewart med i en annan smått klassisk västern, Delmer Daves "Den brutna pilen" (Broken Arrow, 1950) som uppmärksammades för att det var den första västernfilmen över huvud taget som förde indianernas talan. Här spelades apachehövdingen Cochise av Jeff Chandler. Sedan dess har vi sett Stewart i åtskilliga tunga västern-filmer, t ex Anthony Manns "Den nakna sporren" (The Naked Spur, 1953) mot Janet Leigh och Robert Ryan och "Mannen från Laramie" (The Man From Laramie,1955) mot Arthur Kennedy och Donald Crisp. En alldeles utmärkt liten western är också Andrew McLaglens "7 tappra män" (Shenandoah, 1965) där Stewart spelar änklingen i Virginia som försöker hålla sig och sina söner utanför inbördeskriget, men till sist tvingas ut för att rädda sin yngste son. Katharine Ross gjorde sin debut i den här filmen.

James Stewarts i mitt tycke allra bästa western är John Fords "Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance, 1962), som när den kom främst uppfattades som en John Wayne-film. Men här har Wayne faktiskt en underordnad roll. Stewart spelar en ung advokat från öster, som tänker etablera sig i en liten västernstad. Här råkar genast ut för banditen Liberty Valance (Lee Marvin) och utmanas till sist av denne gunslinger. I duellen, som Stewart enligt allas mening kommer att förlora, dödas Liberty Valance – fast inte av Stewart. En väldigt snyggt upplagd historia.

JAMES STEWART VAR en av de verkligt stora i Hollywood-filmen. Han gjorde strålande insatser i många olika filmer och genrer. Jag kan omöjligen ta upp dem alla här. Låt mig bara få nämna ytterligare ett par titlar med Stewart, som jag personligen haft stort nöje och behållning av. Storbandsälskare som jag också är kan jag självfallet inte gå förbi "Moonlight Serenade" (The Glenn Miller Story, 1954) med Stewart som Miller, och June Allyson som mrs Miller. Utöver dessa: Charles Drake, George Tobias och Harry Morgan samt Frances Langford, Louis Armstrong och Gene Krupa. En hääärlig musikfilm, inte bara för storbandsälskare.

En av mina favoritfilmer är "Världens största show" (The Greatest Show on Earth, 1952) av mastodontregissören Cecil B DeMille, som då också fick en Oscar för bästa film. En cirkusshow vi väl aldrig upplevt på riktigt här i Sverige – Barnum & Baileys amerikanska 3-manage-cirkus bildar ramen med en mångfald av cirkuskonster, clowner och parader och vilda djur. Själva handlingen kretsar annars kring cirkuschefen Brad (Charlton Heston), konkurrerande luftakrobaterna Holly (Betty Hutton) och Sebastian (Cornel Wilde), elefanttämjaren Klaus (Lyle Bettger) och hans assistent (Gloria Grahame) samt clownen Buttons (James Stewart), som av någon anledning aldrig sminkar av sig. En mycket underhållande historia.

Jag får inte heller glömma bort Otto Premingers lysande rättegångsdrama "Analys av ett mord" (Anatomy of a Murder, 1959). Som Bonniers Stora Filmguide uttrycker det: "Filmen var vågad när den gjordes men känns tamare i dag". Utmärkte Ben Gazzarra spelar en man som anklagas för att ha mördat en bartender efter att denne våldtagit hans hustru (Lee Remick). Som åklagare ser vi en imponerande George C Scott.

PÅ ÄLDRE DA'R GJORDE STEWART mer sporadiska framträdanden. I storeposet "Så vanns Vilda Västern" (How the West Was Won, 1962) spelade han en pälsjägare och i John Fords "Indianerna" (Cheyenne Autumn, 1964) ärhan Wyatt Earp i avsnittet om indianöverfallet på Dodge City – ett avsnitt som med sin farsbetoning i en annars mycket allvarlig och tragisk historia tackochlov klipptes bort från biokopian men tyvärr har återuppstått i video/DVD-versionen.

I Don Siegels finstämda och tänkvärda "Den siste gunfightern" (The Shootist, 1976) har han en cameoroll som läkaren som konstaterar att John Wayne drabbats av cancer. John Ford sägs ha blivit förbaskad på de båda storstjärnorna, som båda mumlade fram orden med påföljd att de missade varandras motrepliker länge innan Ford blev nöjd. Waynes övriga motspelare i denna fina lågtonade western var Lauren Bacall, Lauren Bacall och Richard Boone.

1977 hade Stewart en roll i "Airport ’77" och 1978 spelade han gamle general Sternwood i nyinspelningen av Howard Hawks "Utpressning" (The Big Sleep, 1946) efter Raymond Chandlers roman med Humphrey Bogart som deckaren Philip Marlowe – nu med den svenska titeln "Den stora sömnen" i regi av Michael Winner och med Robert Mitchum som Marlowe. En alldeles utmärkt film även den, faktiskt. Och så sent som 1986 kunde vi se James Stewart som Miles Colbert i den framgångsrika TV-serien "Nord och Syd".

PRIVAT VAR JAMES STEWART om möjligt ännu mer mån om sin integritet. Bland annat skröt han aldrig om sitt deltagande i andra världskriget, han ville över huvud taget inte prata om sina krigsupplevelser. Han var likaså en av Hollywoods få manliga storstjärnor som aldrig vänsterprasslade under sitt 45-åriga äktenskap med Gloria Stewart. De hade två döttrar tillsammans (tvillingar) och Stewart adopterade Glorias båda söner från ett tidigare äktenskap. En av sönerna stupade i Vietnam 1969.

Vad det sällan har berättats om är att Stewart redan i början femtiotalet börja tappa hår och han använde därför toupé i alla sina följande filmroller. Däremot hade han inget emot att privat visa sig utan denna. Och när han spelar den rullstolsbundne general Sternwood i "The Big Sleep" 1978 och är sminkad för att se mycket äldre ut både än Sternwood borde och sin verkliga ålder, berodde detta på att han redan i början av 60-talet hade börjat höra illa och nu även fått rejäla problem med att minnas sina repliker. Tidningarna rapporterade att han troligen led av Alzheimers sjukdom. Han hade dessutom en pacemaker inopererad, som börjat krångla. Dessa hälsoproblerm blev orsaken till att han drog sig tillbaka från filmandet kort efteråt. 1985 firades han med en heders-Oscar.

Stewart hämtade sig aldrig riktigt efter hustruns död 1994 och i januari 1997 föll han och slog sig illa. Ungefär fem månader senare avled han den 2 juli 1997 på grund av en blodpropp. Han blev 89 år gammal.

© hazzan lindström


2009-12-24

Källa: Viasat
James Stewart i "Vertigo"


James Stewart

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
Fönstret åt gården (1954)
Repet (1948)







     

Dela |