Den blåögda svärmorsdrömmen - men också drypande av sex appeal
FÖR OSS "GAMLINGAR" som 1958 fick uppleva Ben Quick i filmen "Lång het sommar" blev Paul Newman den stora idolen. Nu är han död. Kvinnorna ville ha honom, männen ville vara som han. Charmig, sexig och kaxig – enligt den tidens mått mätt i alla fall. Och populariteten blev faktiskt än större när världen strax efter premiären fick veta att han gift sig med sin motspelerska, Joanne Woodward. Det blev för övrigt ett äktenskap för livet.
Det senaste jag sett med Paul Newman är "The Verdict", "The Color of Money" och "Road to Perdition". Samtliga ytterst sevärda. En äldre Paul Newman, naturligtvis , men kraften och stilen fanns kvar.
En Newman-film som satte ordentliga spår i en annan generation än min var "Cool Hand Luke". Här var han ännu mer rebell än tidigare. I verkligheten tycks han ha fört ett förhållandevis lugnt liv tillsammans med sin älskade hustru Joanne.
DET ÄR LIKA BRA jag tar itu med Joanne Woodward redan nu från början. Som tonåring vann hon den ena skönhetstävlingen efter den andra hemma i Georgia, men det var skådespelare hon ville bli. Hon studerade drama vid universitet och fick sedan mindre teaterroller innan hon började studera för den högt respekterade dramaläraren Sanford Meisner i New York, fullt jämbördig med Lee Strasberg. Andra av hans elever var Edmond O´Brien, Gregory Peck, Diane Keaton och Robert Duvall m fl.
Joanne både spelade teater och medverkade i teveproduktioner, när hon en dag blev presenterad för en annan ung och lovande aktör: Paul Newman. Paul tände med detsamma och tänkte ungefär "Oj, en sån pangbrud", medan Joanne erkände att visst var killen snygg, men hon gillade honom ändå inte riktigt. Men så började de arbeta tillsammans i olika mindre teaterproduktioner och trivdes riktigt bra med varann. De kom också genom åren att spela tillsammans i inte mindre än nio filmproduktioner. De är båda likaså med i HBO-miniserien "Empire Falls" (2005) även om de inte har någon scen tillsammans.
Paul Newman blev mer och mer intresserad av Joanne - men han var gift. Han och Joanne började så spela in "Lång het sommar" och Paul fick efter flera jobbiga turer sin skilsmässa. Bara en vecka senare gifte han och Joanne sig i Las Vegas. Kort därefter belönades Joanne med en Oscar som bästa skådespelare för titelrollen i Nunally Johnsons "Evas tre ansikten" (The Three Faces of Eve, 1957). En film om personlighetsklyvning. Och Joanne skulle med fördel välja liknande teman i sina kommande filmer. Till exempel som Rachel Cameron i "Rachel, Rachel", dessutom makens regidebut. Tillbaka till honom, förresten…
PAUL (LEONARD) NEWMAN (född 26 januari 1925 i Cleveland, Ohio, av en tysk-judisk far och en irländsk-katolsk mor) spelade teater redan under skoltiden. Han fick göra avbrott för militärtjänst i flottan i slutet av andra världskriget. Hans färgblindhet satte stopp för utbildning till pilot. Han tjänstgjorde främst ombord på torpedjagare och upplevde slaget om Okinawa våren 1945. Han studerade vid Yale Drama School, innan han åkte till New York och skrev in sig vid New York Actors Studio. Redan efter hans första framträdande på Broadway i "Picnic" (1953) fick tevefolket ögonen på den visserligen inte alltför långe (1.75) men blonde och väldigt blåögde ynglingen, rena svärmorsdrömmen och drypande av sex appeal. Till en början trodde man allmänt att han skulle bli en kopia av Marlon Brando – men ansågs snabbt vara alltför snygg för det! Dessutom hittade han snart en helt egen och därtill omtyckt spelstil.
Warner Brothers var snabbt framme med filmkontrakt. Newman provfilmade för rollen som den äldre brodern Carl Trask i Elia Kazans drama "Öster om Eden" (East of Eden, 1955) men den gick som bekant i stället till den yngre nykomlingen James Dean. Newman fick i gengäld sitt genombrott som boxaren Rocco Berbella (egentligen Rocky Graziano) i Robert Wises "Gatans kung" (Somebody Up There Likes Me, 1956) mot bl a förtjusande Pier Angeli. En härlig film om småbusen som blir karl i boxningsringen. Året därpå spelade han en skumming, som charmade och ställde till det för en av 20- och 30-talens större Broadwaysångerskor, Helen Morgan (Ann Blyth) i "Nattklubbsdrottningen" (The Helen Morgan Story, 1957). En story inte helt olik filmen om Ruth Etting "Det är dig jag vill ha" (Love Me or Leave Me, 1955) med Doris Day och James Cagney, som kom något år innan. Den senare är förresten den bästa av dem.
Påföljande år gjorde han så sensation i två stora publiksuccéer – dels som den unge och virile Ben Quick, misstänkt för pyromani, i Martin Ritts "Lång het sommar" (The Long Hot Summer, 1958) efter William Faulkners roman mot Orson Welles och Joanne Woodward, dels som den alkoholiserade Brick Pollitt mot Elizabeth Taylor och Burl Ives i Richard Brooks "Katt på hett plåttak" (Cat on a Hot Tin Roof, 1958) . En gestaltning som gav Newman en Oscars-nominering.
Och däremellan gestaltade han den tonårige (själv var han dubbelt så gammal som originalet) Billy the Kid i Arthur Penns kvasipsykologiska western "Billy the Kid" (The Left Handed Gun, också 1958) mot John Dehners Pat Garrett. En film som faktiskt byggde på en teaterpjäs, också den med Newman i huvudrollen.
FRÅN 1960-TALET MINNS VI Paul Newman i hyggliga filmer som t ex Otto Premingers drama "Exodus" (1960) efter Leon Uris storslagna roman om staten Israels födelse och mot bl a Eva Marie Saint, Lee J Cobb och Sal Mineo; Martin Ritts moderna westerndrama "Vildast av dem alla" (Hud, 1963 – ny Oscars-nominering för Newman)" mot Melwyn Douglas och Patricia Neal. Men också i lättsammare filmer som Mark Robsons smått Hitchcockdoftande "Jagad av agenter" (The Prize, 1963 – jodå, det gäller Nobelpriset och spionfilmen utspelas i Stockholm) mot bl a makalöse Edward G Robinson; deckaren "Harper – en kille på hugget" (Harper, 1966) mot härliga tjejtrion Lauren Bacall, Julie Harris och Janet Leigh samt original-Hitchcocks och ändå så svaga thrillerkomedi "En läcka i ridån" (Torn Curtain, 1966) mot bl a Julie Andrews och vår egen Jan Malmsjö i en pytteliten dessutom okrediterad roll som pressfotograf i finalen. Samtliga sevärda filmer med Newman i hygglig om än rutinartad form.
I Martin Ritts strama westernfilm "Hombre" (1967) spelar han en vit uppfostrad bland indianer mot fina aktörer som Fredric March, Richard Boone, Martin Balsam och Cameron Mitchell. Filmen är ett slags gisslandrama, stram som sagt – men också något långsam. Men det är alltså i Stuart Rosenbergs brutala straffångedrama "Rebell i bojor" (Cool Hand Luke, 1967) som Newman blir rejält uppmärksammad också av en ny publikgeneration och dessutom Oscarsnomineras. Här gör han verkligen en rebell i ett straffångeläger och sliter med sadistiska vakter, spelade med ruskig inlevelse av bl a Strother Martin och Luke Askew. Rollen som Lukes kompis bland kedjefångarna gav George Kennedy en välförtjänt Oscar för bästa biroll.
FAST VAD GÄLLER 60-TALET minns man nog ändå Paul Newman främst som Fast Hand Eddie Felson i Robert Rossens "Fifflaren" (The Hustler, 1961) en roll han också Oscarsnominerades för. Här spelade han mot Jackie Gleason, Piper Laurie och George C Scott. Newman är en charmerande "hustler" (skojare), en sensationellt duktig biljardspelare som går via mindre biljardhallar mot det efterlängtade stormötet med "Minnesota Fats", den briljante biljardkungen, njutbart spelad av Jackie Gleason. I "Fast Eddies" bransch handlar det om risk för brutna fingrar när man fifflar med småspelarna och hårdföra managers (här är det utmärkte George C Scott som styr) och stora pengar när man hamnat på "Fats" nivå.
Eddie kom tillbaka 25 år senare i Martin Scorses "Revanschen" (The Color of Money, 1986) där han tagit en ung, lovande spelare (en utmärkt Tom Cruise) under sina vingars skugga. Och här fick Newman den Oscar han i mitt tycke borde ha fått redan 25 år tidigare. Märkligt nog blev det också hans enda – om vi bortser från de stora stjärnornas "heders-Oscar".
1969 kom så George Roy Hills mycket uppskattade västernkomedi "Butch Cassidy och Sundance Kid" där Newman gick i par med Robert Redford om Katharine Ross. Och 1973 parade Hill återigen ihop dem – mot Robert Shaws blåste storskojare icke att förglömma - i "Blåsningen" (The Sting). Två härliga filmer, även om jag personligen sätter "Blåsningen" före westernkomedin.
MAN FANN ALLTID nöje i att möta Paul Newman, även i mera rutinartade roller. Som t ex då han spelade mot Steve McQueens brandkapten i "Skyskrapan brinner" (The Towering Inferno, 1974) och när han återkom som privatdeckaren Lew Harper i "The Drowning Pool" (mot hustrun Joanne Woodward, 1975). Från åttiotalet minns vi honom främst från polisdramat "Fort Apache the Bronx N.Y." (1981) och som alkoholiserad advokat i Sidney Lumets rättegångsdrama "Domslutet" (The Verdict, 1982) mot Charlotte Rampling, Jack Warden och James Mason. Ny Oscars-nominering för Newman. Och så i Martin Scorseses "The Color of Money" (1986) – som han alltså äntligen får en Oscarsstatyett för.
2002 gestaltade Newman gangsterbossen John Rooney i Sam Mendes spännande drama "Road to Perdition", som trots både Newman och Tom Hanks som en ytterst trovärdig hit man ändå blev främst fotografen Conrad L Halls film. Newman fick en ny Oscarsnominering, medan Hall belönades postumt med en Oscarsstatyett – för övrigt hans tredje. Sin första fick han för "Butch Cassidy och Sundance Kid" (1969).
Paul Newman har för bästa manliga huvudroll nominerats till Oscar hela tio gånger men fick alltså, märkligt nog, sin statyett först med "The Color of Money". Han har också erövrat en rad andra priser och utmärkelser, bl a en Golden Globe för bästa regi 1968 ("Rachel, Rachel"). Redan 1956 belönades han med en Golden Globe som Mest Lovande Manlig Nykomling och 1958 blev han prisad som Bästa skådespelare vid Filmfestivalen i Cannes för rollen som Ben Quick i "Lång het sommar".
PAUL NEWMAN BLEV även filantrop på gamla dar. Han skapade matvaruföretaget "Newman's Own" och hans vänliga nuna syns på produkter som t ex salladsdressing. Hans företag lär ha fått in mer än allt hans filmande tillsammans gett genom åren – men varenda cent, sägs det, går oavkortat till välgörande ändamål Han låg också bakom ett permanent sommarläger för barn som har cancer i Connecticut. 1985 hedrades han med en Oscar för sin långa livsgärning inom filmen och 1994 mottog han en heders-Oscar för sitt välgörenhetsarbete.
Newman gifte sig alltså 1958 med sin fem år yngre motspelerska Joanne Woodward när inspelningarna av "Lång het sommar" var avslutade. Det äktenskapet har hållit genom alla drygt åren. Joanne har bl a sagt om sin make: "Being married to Paul is being married to the most considerate, romantic man". De fick tre döttrar tillsammans. Paul regisserade både hustrun och deras dotter Elinor (artistnamn Nell Potts) i filmen "Gammastrålars effekt på ringblommor" (1972). Pauls son Scott Newman från hans tidigare äktenskap dog av en överdos blott 28 år gammal 1978. Far och son spelade tillsammans i "Skyskrapan brinner".
Paul Newman blev också en hängiven motorsportfantast sedan han haft huvudrollen i "The Winning" (1969). Där spelar han en racerförare som inte minst har problem med sin hustru , vilken inte alls gillar det han sysslar med. Hustrun spelas av Joanne Woodward – och de lär ha haft samma kontroverser i verkliga livet. 1979 blev han nämligen professionell förare. Han deltog i Le Mans 24-timmars och kom faktiskt tvåa med sin Porsche 935. Därefter körde han främst för Nissan och som 70-åring blev han den äldste att delta i ett vinnande team i Daytona 24-timmars 1995. Bara någon vecka innan sin 80-årsdag skapade Newman rubriker sedan den tävlingsbil han körde fattade eld på en racerbana i Florida. Först två år senare gav han helt upp tanken på vidare tävlingskörning!
Våren 2005 började man sända mini-teveserien "Empire Falls" i USA. En av rollerna (stadens gamla grin-Olle) spelades av – Paul Newman, då 80 år gammal. Men två år senare lät han meddela att det inte skulle bli fler filmroller för hans del. "När man har kommit upp i åren", menade han, "börjar minnet fallera och därmed mister man självförtroendet".
Paul Newman skulle ha regisserat John Steinbecks "Of Mice and Men" för Westport Country Playhouse så sent som våren 2008, men avstod i slutet av maj på grund av hälsoskäl. Han blev starkt nyhetsbevakad från juni månad i år, efter det att rykten börjat löpa om kedjerökaren Newmans lungcancer.
En dyster höstdag 2008 avled han, 83 år gammal.
FOTNOT: Artikeln publicerad i kortare form först 2004-08-18 under temarubriken "Legenderna". Uppdaterad 2008.