Dom var roligare förr. Komikerna, alltså. Alltifrån stumfilmsepoken och framöver. Tillhör du också dem som tycker så? Förr ansågs i alla fall de som jag kommer att berätta om här vara mycket roliga. Fast hur uppskattas de i dag? En del av deras filmer har ärligt talat inte tålt tidens tand så bra och ratas därför av dagens yngre publik.
Nog tycker förstås jag att de flesta av mina komikerfavoriter från förr håller än i dag. Till stor del såklart, det får jag allt erkänna, därför att jag har vuxit upp med dem, gammal stofil som jag är.
Ack ja, det där med humor är svårt. För visst är begrepp som bl a "humor" och "rumsrent" en generationsfråga. Här avslöjar jag hursomhelst vilka komiker från förr som jag skrattat både åt och med och myser till än i dag…
DET FINNS DE SOM säger att Charlie Chaplin är den absolut roligaste genom tiderna av dem alla. Visst var han den förste som inte bara blev stor utan även störst. Och han var framför allt ett geni på sitt område. Men det kom också andra som vann folkets bevågenhet, mycket genom sin personliga stil. Och så har det fortsatt.
Ganska uppskattade än i dag är t ex Bröderna Marx, Buster Keaton och Helan & Halvan. Ja, även den tidens nykomlingar som Abbott & Costello, Danny Kaye och Jerry Lewis - fast det är de förra vi får se mest av i teverutan i dag.
Vem i hela den långa raden av lustigkurrar på film och i teve under Hollywoods Gyllene År som var/är den allra roligaste - det måste til syvende og sidst helt och hållet vara en smaksak.
CHARLIE CHAPLIN kan inte bara nämnas, när det handlar om filmkomikerna. Han måste komma först av dem alla. Det var han som hade turen att slå igenom i precis samma ögonblick som det stora folknöjet självt, alltså Filmen.
Och det var han som var genial och arbetsam nog att hålla sig på toppen längst av dem alla. Han var inte minst så gott som den ende av dem alla som redan i början av sin karriär kunde bygga upp en stor förmögenhet - och behålla den.
Det finns gott om exempel på motsatsen. Några av dessa var just mina favoriter: Helan & Halvan, Buster Keaton och Abbott & Costello. Samtligas öden blev ett hektiskt liv under storhetstiden, men efter det oftast ensamhet och fattigdom, bortglömda innan det nya mediat teve tog tag i dem igen. Fast då var det så dags.
REDAN FRÅN BÖRJAN blev Chaplin folkets favorit. En mustaschprydd liten man med för stora skor och byxor och käpp - yttre attribut som förstås kom till efter hand, egentligen av en ren slump. Och så plommonstopet. Så här berättar han i sin självbiografi om den lille vagabondens tillkomst:
"Mac Sennett sade åt mig att sätta på mig något som passade i en fars. Vad som helst kunde duga. På vägen till garderoben tänkte jag att jag skulle klä mig i säckiga byxor, stora skor och plommonstop." Han tänkte att alla attribut skulle strida mot varandra. "Jag hade faktiskt inte minsta tanke på själva figuren."
Och denne vagabond drev med allt det som den vanliga människan så gärna ville göra men inte vågade. Folket gillade den lille mannen och hans kamp mot jättarna. På bara tre år steg hans gage också från futtiga 50 dollar till 10 000 dollar i veckan.
NU HAR JU CHAPLIN ingalunda enbart som vagabond roat en hel värld, han har också förargat oss i framför allt sina egna långfilmer. Paradnumret är naturligtvis "Guldfeber" (The Gold Rush, 1925) där den lille luffaren blir guldgrävare i Alaska. Evige antagonisten Mac Swain ser Chaplin som en saftig fågel att smörja kråset med, Chaplin äter skosnören och stugan de bor i håller på att tippa ner i avgrunden… I "Moderna tider" (Modern Times, 1936) kastade Chaplin sig med friskt mod in i debatten om vår arbetsmiljö. Han jobbar på en högeffektiv fabrik, där företagsledaren bl a testar en matningsmaskin för att hans arbetare inte ska behöva lämna sin plats vid det löpande bandet ens för att äta.
Och i "Diktatorn" (The Great Dictator, 1940) parodierade han å det fräckaste både Hitler och Mussolini, så virtuost att Hitler, som naturligtvis hatade filmen, också påstås ha haft en egen kopia av den, som han ofta tittade på. I Sverige lade regeringen "Diktatorn" (filmen alltså) i malpåse så länge "Det tusenåriga riket" kunde tänkas bestå…
FÖR MIG ÄR DET TVÅ av hans features som gäller. Främst då Chaplins första långfilm (60 min.), underbara "Chaplins pojke" (The Kid, 1921) med fantastiska Jackie Cooper, som i och med den rollen också blev en etablerad barnstjärna. Det handlar alltså om hur fattiglappen Chaplin tar hand om en smart liten (bus)pojke och kämpar mot socialen om vårdnaden, innan pojkens rika mor stöter på sin saknade son.
Men också "Stadens ljus" (City Lights, 1931) är en underbart vacker och sentimental film. Här blir luffaren Charlie misstagen för miljonär av en blind, fattig blomsterflicka. Chaplin låter henne förbli i den tron, medan han njuter av hennes sällskap men också försöker skaffa fram medel till en ögonoperation.
För den som vill läsa mera om Chaplin, utöver eller i stället för hans självbiografi, rekommenderar jag verkligen Uno "Myggan" Asplunds förträffliga bok "Chaplin i Sverige". Den torde finnas på biblioteken och/eller hos Svenska Filminstitutet.
HUR STOR BEUNDRARE av Chaplin jag än är, så är ändå Helan & Halvan mina absoluta favoriter. De porträtterar på många vis oss själva som vi nu en gång för alla är. Och det är väl just detta igenkännande som får oss att älska dem – jämför med Kalle Anka. Helan (Oliver Hardy) och Halvan (Stan Laurel) behandlar varandra som många av oss behandlar våra medmänniskor. Antingen uppträder vi som Helan, som är den överlägsne eftersom han alltid vet bäst, eller också är vi som Halvan, den kuvade - som förstås till sist inte alls så sällan tar hem poängen.
Engelsmannen Stan kom till Hollywood samtidigt med Chaplin 1910. De åkte med samma teatersällskap (Fred Karnos) och samma båt från England till USA. Men där skildes deras vägar åt. Medan Chaplin snabbt hade sin vagabondtyp klar, jobbade Stan först ensam i flera stumfilmsfarser medan amerikanen Hardy hamnade i bovfacket.
Stan Laurel filmdebuterade först 1917 ("Nuts i May") och då var han redan en väletablerad scenkomiker och pantomimiker. I sina filmer var han oftast en rätt osympatisk, prydlig pajas med slickat och benat hår och en notorisk flickjägare. Han både skrev, regisserade och agerade i en rad komedier för Metro i början av 1920-talet - bland annat parodierade han stumfilmens store älskare Valentino (som Rhubarb Vaselino) i tjurfäktardramat "Blod och sand" (Mud and Sand).
NORVELL HARDY från Georgia i Sydstaternas USA hade varit körsångare, juridikstuderande och kvartersbiografägare innan han kom till Hollywood och bytte förnamnet till Oliver. Redan 1913 filmdebuterade han som filmbov - men först 1926-27 bildades radarparet Laurel & Hardy som vi kallar Helan & Halvan. Det var naturligtvis inte bara i Sverige som de fick sina lokala benämningar. I Danmark kallas de till exempel för Gög og Gokke.
Precis som alla komikerteam både före och efter dem fick Stan och Oliver så småningom fram sitt paradnummer, den så kallade pianosketchen. Den förekommer i flera av deras filmer och är alltid lika rolig. Den handlar kort och gott om hur de två ska flytta ett stort piano och då stöter på det ena problemet efter det andra. Sammanlagt gjorde de snudd på 100 filmer tillsammans. Jag har läst någonstans, men glömt vem som myntade det, att Laurel var den talangfulle - vilket däremot "Babe" (Hardy) inte alls var. Därför envisades Laurel hela tiden med att få dubbelt så mycket betalt än Hardy. De kivades ofta, inte minst på grund av detta, men ändå vittnades så ofta om deras tillgivenhet för varandra.
Nyckeln till deras förhållande, såväl på film som i verkliga livet, tycker jag speglas perfekt i "Towed in a Hole" (1932 - se längre fram). Efter ett långt bråk ombord på båtskrället utbrister Ollie: "Kan vi inte sluta bråka? Det är därför vi aldrig kommer nånstans. Låt oss slå våra kloka huvuden ihop så att vi kan gå framåt.. Kom ihåg: Enade vi står, söndrade faller vi…"
EN AV DERAS I MITT TYCKE roligaste sketcher hittar vi i långfilmen "Skandal i Oxford" (A Chump at Oxford, 1940). Den handlar om hur Halvan (?) får ett slag i huvudet och förvandlas till en odräglig översittare. Idén med denna karaktärsförvandling användes senare med framgång av andra filmkomiker, bl a av Danny Kaye i "Hovnarren" (The Court Jester, 1956) och Jerry Lewis i "Dr Jäkel och Mr Hyde" (The Nutty Professor, 1963).
Men det verkligt intressanta med "Skandal i Oxford" är nog ändå att filmen blev ganska annorlunda mot vad producenten hade tänkt sig från början. Helan och Halvan kommer aldrig fram till Oxford förrän nära nog halva filmen är passerad. Först fångar de en bankrånare - tror bankdirektören och belönar Laurel med ett stipendium till Oxford. Under inspelningen lade man så till den ena scenen efter den andra – och filmens första hälft blev på det viset något av en historik över komikerparets karriär genom åren.
En annan av H&H:s filmer jag älskar är nyss nämnda "Fiskhandlarna" (Towed in a Whole) där de ägnar sig åt ambulerande fiskförsäljning och köper sig en egen båt för att slippa mellanhänder och tjäna mera. Men båten de skaffar sig måste först renoveras…
Andra av deras filmer jag kan se om och om igen är bl a helt förtjusande "Här vilar inga ledsamheter" (Pack up your Troubles,1933) där de plötsligt blir "fosterföräldrar" till en liten flicka. Likaså "A Perfect Day" (1929) och "Ta´t piano" (The Music Box) alltså den berömda pianoflytten – som förekommer på ett eller annat vis också i andra av deras filmer. I "Lyckliga Schweizerostar" (Swiss Made, 1938) gäller det för dem att frakta ett piano över en gungig hängbro, men när de hunnit ungefär halvvägs stoppas de av en – gorilla!
I "Vi fara till Sahara" (The Flying Deuces, 1939) möter vi Finlayson som arrestvakt i Främlingslegionen. En ganska rolig historia om kompisarna som hamnar i Främlingslegionen på grund av Helans hjärtesorg. Det var för övrigt inte första gången – kulisser och bitar ur den tidigare främlingslegionär-filmen "Den stora skrällen" (Beau Hunks, 1931) ingår.
Den kanske bästa eller i varje fall mest berömda H&H-filmen är "Följ med oss till Honolulu" (Sons of the Desert, 1933/34), där de lurar i sina fruar att de ska kryssa till Honolulu när de i stället tänker festa om vid det årliga konventet med logebröderna. Och det finns en mer eller mindre världsomspännande fan club, som bär just namnet Sons of the Desert.
I SAMMANHANGET KAN JAG heller inte undgå att nämna en av parets idogaste antagonister – underbare, skelögt blängande skotten James Finlayson, en liten man med stor men falsk mustasch. Född i Skottland 1887. Han kom så småningom till Hal Roach Studios, blev först stjärnan där men kopplades snabbt ihop med "Laurel & Hardy".
Helt otroligt rolig är t ex "Affär är affär" (Big Business, 1929) inte minst tack vare det finlaysonska temperamentet? Stan och Oliver är julgransförsäljare och när de kommer fram till Finlaysons hus klantar de sig så att julgranen de bär på krossar ett fönster i hans villa. Denne låter inte vänta på sig utan rusar genast ut och krossar ett fönster på deras bil. Och så fortsätter förstörelsen tills bilen är en skrothög och villan ligger i ruiner. Det roliga är naturligtvis med vilket lugn ena parten åser andra partens rasande förstörelseiver – och så är det dags för vedergällning och ombytta roller.
Jag skulle kunna hylla många fler av Laurel & Hardys filmer, men som vanligt tillåter inte utrymmet det. Låt mig i stället avsluta med att H&H jobbade ihop på film under nästa 30 år. Ändå påstås det ibland att de inte började umgås privat förrän vid slutet av sin gemensamma karriär. Detta firade de bland annat genom att göra utlandsturnéer tillsammans. Bl a gästade de Stockholm och Köpenhamn 1947 – Eja, vore man där!
Tio år senare dog "Babe" dvs Helan (Oliver Hardy) utfattig efter två år sjukdom. Halvan (Stan Laurel) avled först 1965 i en hjärtattack, men hann alltså uppleva att bli i det närmaste helgonförklarad när televisionen "återupptäckte" duon i slutet av femtiotalet. Jimmy Finlayson dog redan 1953.
ABBOTT & COSTELLO är ett annat komikerteam från fornstora dar. Numera ser man sällan deras filmer, varken på teve, i DVD-butikerna eller på auktionssiterna, vilket är synd tycker jag. Man kan säga att de avlöste Helan & Halvan och de blev främst 40-talets komikerpar. Men jag tror att de skulle nå en publik även i dag. Rent konstnärligt låg de förstås på ett betydligt enklare plan, vilket bör ha sin förklaring i att Laurel & Hardy började sin karriär under stumfilmens dagar och alltså hade pantomimen till grund.
(Bud) Abbott och (Lou) Costello föddes i crazyns tecken. Deras lösen var skrik och skratt, helt enkelt därför att de debuterade och slog igenom i radio och deras stil var lätt burlesk och byggde på gamla beprövade vau-de-ville-rutiner. Som radiokomiker hängde de upp sina nummer på snabba repliker, ögonskelningar (som förstås bara studiopubliken kunde se) och ojanden.
Genom hela deras karriär var det den lille tjocke Lou Costello som fick vara rolig (om man nu smälter den behandlingen en hackkyckling alltid får utstå) jämför gärna med 60-talets Buddy Hackett, förresten. Och det var alltså den långe, smale och strikte Bud Abbott som gav honom chansen att spela ut hela sitt burleska register. Abbott var en så kallad straight man, dvs den som matade fram skämten åt sin kollega.
DE KLARADE ÖVERGÅNGEN till teve- och filmmedierna utmärkt. Den främsta pärlan i deras filmproduktion är Charles Bartons "Huu så hemskt!" (1948). I original heter den "Abbott and Costello Meet Frankenstein". Och här är det inte bara Frankenstein (Glenn Strange) de möter utan även Greve Dracula (Bela Lugosi) och Varulven (Lon Chaney Jr.) – vilket gäng! Här rör det sig alltså om grovdrift med skräckgenren och personligen tycker jag nog att den inte bara är parets bästa film utan också en av de mysrysligaste skräckfilmer jag någonsin sett, nästan i samma klass som Polanskis "Vampyrernas natt".
Det gjordes många A&C-filmer, flera av dem i lågvatten, men också några riktigt hyggliga. De möter bl a Dr Jekyll och Mr Hyde (Karloff - 1953), Den osynlige mannen (Sheldon Leonard - 1951), Mumien (Marie Windsor - 1955) och sjörövaren Kapten Kidd (Charles Laughton, om än på rutin - 1952). Andra hyggliga filmer med A&C är "Rio Rita" (1942) och "Abbot & Costello i Hollywood, 1945" (där vi också möter Lucille Ball och Rags Ragland) samt "Skriket från Afrika" (Africa Screams, 1949) med Lou i toppform. Dessa tre sistnämnda kan vi då och då se på bl a TCM-kanalen.
Och en alldeles utmärkt film för de mindre barnen torde sagan om "Jack (Costello) och bönstjälken" (Jack and the Beanstock, 1952) fortfarande vara. Börjar nästan i svart-vitt men övergår så småningom i färg likt "Trollkarlen från Oz". Jätten spelas för övrigt av prisboxaren Buddy Baer, bror till tungviktslegenden Max Baer. 1953 splittrades teamet efter en lång teve-serie. Och sedan är vi framme vid ännu ett framgångsrikt komikerpars delvis tragiska slut. Lou Costello dog utfattig 1959, Bud Abbott 1974. Tre år senare kom författaren Bob Thomas biografi "Bud and Lou" och den tevefilmades redan året därpå med Harvey Corman som Abbott och Buddy Hacket som Costello. Den filmen visades faktiskt i TV3 för några år sedan. Får vi be om en repris - på tittarvänlig tid, tack!!!
EN AV MINA STORA FILMUPPLEVELSER var när jag för många år sedan för första gången fick se Buster Keatons "Kanonfotografen". Låt sedan vara att denna förälskelse var noggrant förberedd – jag har alltid varit mycket förtjust i "Stenansiktet", som han kallades. Begreppet Stenansiktet är egentligen en förvirrande förenkling av vad man vill ha sagt om den gamle stumfilmsstjärnan. Hans ansikte var visserligen stillastående, om uttrycket tillåts, men därför inte helt uttryckslöst. I hans oigenomträngliga mask fungerar ett ytterst levande ögonpar, som uttrycker så mycket mer än vad mången ljudfilmsstjärna någonsin har lyckats med.
Att se Buster Keaton (bara 1.65 i strumplästen) är nästan som att läsa en bok i stället för att se en film. Varje bokläsare skapar ju sin egen bild av det som berättas och det kan den som ser Buster Keaton också göra i mycket hög grad. Han är främst "mannen som aldrig ler" – och egentligen ger hans filmer oss alltid anledning att fråga: Varför?
Buster Keaton (född Joseph Francis "Buster" Keaton 1895) debuterade redan som treåring på varietéscenen tillsammans med sina föräldrar och kom således från den s k vaudeville-traditionen. Smeknamnet "Buster" fick han av sin gudfar, utbrytarkungen Harry Houdini. 1917 stötte Keaton ihop med filmkomikern Roscoe "Fatty" Arbuckle, som introducerade honom för sina studiochefer. Buster fick först vara skämtskrivare åt andra, etablerade komiker, men i början av 1920-talet fick han spela med i några kortfilmer med ett rejält genombrott som följd.
Bland Keatons tidiga kortfilmer puffar jag gärna för "The Rough House" (1917), "Blekansiktet" (The Paleface, 1922), "Krut, kulor och kärlek" (Our Hospitality, 1923), "Fart, flickor och kärlek" (Sherlock Jr, 1924), "Skepp Ohoj!" (The Navigator, 1924) och "Kofösaren" (Go West, 1925). "Så går det till i krig" (The General, 1927) och "Kanonfotografen" (The Cameraman, 1928) är idag ganska ofta visade Keaton-klassiker med kultstatus. "The General" handlar om Keaton och ett tåg under inbördeskriget - det är tåget som kallas "Generalen".
"The General" blev för övrigt rena katastrofen såväl publikt och kritikermässigt när den först visades, så på sätt och vis kan man kanske förstås filmmogulernas starka hand, men – i dag anses filmen av många vara Keatons mästerverk.
"Kanonfotografen" blev sista filmen han hade fullständig kontroll över, innan han sedan slukades upp av filmbolagen och deras despotiska moguler. Ibland har filmen titeln "Han som drar veven" och i dag listas den som "Kameramannen". Se den, vad den än har för titel!
BUSTER VAR EN OVANLIGT ENERGISK, vig och tålig man, som fram till 1928 gjorde alla sina stuntjobb själv, han gjorde till och med ofta sina motspelares stunts. Han skadade sig illa i nacken under inspelningen av "Sherlock Jr", vilket man först upptäckte när han skadade sig igen under inspelningen av "The General"!
Att filmbolagen höll Keaton hårt beror på att han tidigt på grund av stressen, började dricka rätt kopiöst, vilket naturligtvis gick ut över hans möjligheter till vidare jobb hos filmbolagen. 1935 hade det gått så illa att han lades in på mentalsjukhus och först två år senare tog MGM honom till sig igen – fast bara som gags-makare på veckobasis. Han tjänade nu tio gånger mindre än han gjort tidigare.
På 1950-talet fick Buster Keaton talroller (oftast med synnerligen korthuggna repliker – eller också nästan inga alls). Han spelar t ex trumpetaren Hickey mot Judy Garland i musik-remaken av "Den lilla butiken" dvs "Butik med musik" (In the Good Old Summertime, 1949), han är med i Hollywood-dramat "Sunset Boulevard" (1950) mot Gloria Swanson (en annan bortglömd stumfilmsstjärna), han spelade clownen Calveros (Chaplin) partner i Chaplins "Rampljus" (Limelight, 1952) och Jimmy the Crook mot Spencer Tracy och den nya tidens komiker (bl a Milton Berle, Sid Caesar, Buddy Hackett och Dick Shawn i Stanley Kramers crazykomedi "En Ding Ding Ding värld" (It´s a Mad, Mad, Mad, Mad World, 1963).
Att man än idag kan se många av Buster Keatons kortfilmer beror mycket på att James Mason som köpte Keatons Hollywood-villa, 1952 hittade en rad nitratkopior av gamla Keaton-kortisar, filmer som sedan restaurerades. 1957 gjordes en film om hans liv, "Mannen som inte kunde skratta" (The Buster Keaton Story) med sprallige Donald O´Connor som Keaton. Buster Keaton hade sin sista filmroll i "En kul grej hände på vägen till Forum" (A Funny Thing Happened on the Way to Forum, 1966). Samma år dog han i lungcancer och hann därmed aldrig uppleva den Keaton-kult som uppstod ungefär vid 1970-talets början.
BRÖDERNA MARX får naturligtvis inte glömmas bort i raden av "mina" gamla filmkomiker, som vi också kan se än i dag på olika tevekanaler. De föddes i New York under 1890-talet och bildade tillsammans en trupp som musicerade i den komiska stilen på olika varietéer. Efter ett dunderfiasko i Texas kom de på idén att medvetet gå in för att förolämpa sin publik.
Detta trick förde de med sig till filmen, i synnerhet då Groucho (han med den påmålade mustaschen, ni vet). Bröderna Marx hann göra inalles tolv filmer innan den berömda trion Groucho (Julius Henry Marx) – Chico (Leonard Marx) – Harpo (Adolph Marx) splittrades för gott 1949. Chico är som bekant pianovirtuosen, medan Harpo trakterade just en harpa – han höll sig dessutom stum genom filmerna men kunde faktiskt prata på riktigt. Ni har säkert sett någon av dem: "En dag på…" eller "En natt i…". Operan, kapplöpningarna, cirkus, Vilda Västern och Casablanca etcetera.
Egentligen var de fem bröder. Zeppo (roligast av dem på vaudevillescenen, den tråkigaste av dem på film) lämnade gruppen efter fem filmer för att starta en framgångsrik agentur I Hollywood tillsammans med Gummo, som aldrig var med i någon av deras filmer.
BRÖDERNA MARX FÖRSTA TVÅ filmer, "Miljonärernas paradis" (The Cocoanuts, 1929) och "Muntra musikanter" (Animal Crackers, 1930), var filmatiseringar av Broadwayshower. Eftersom jag inte är någon hänförd älskare av bröderna nöjer jag mig med att minnas åtminstone ett par av deras (i mitt tycke) roligaste scener. Till exempel i deras kanske vansinnigaste film, "En galakväll på Operan" (A Night at the Opera, 1935), där väl idén om att se hur många som kan tränga sig in i ett trångt utrymme föddes, här en båthytt.
Och en annan mycket rolig scen i "En natt i Casablanca" (A Night in Casablanca, 1946): Harpo står och lutar sig mot ett hus. En polis kommer förbi och uppmanar honom att inte stå där och hänga. "Tror ni huset behöver stöttas?" undrar polisen försmädligt. Harpo nickar ivrigt, polisen kör iväg honom och – då rasar huset! En annan mycket rolig scen jag minns med Harpo, var när han framträdde i teveserien "Lucy Show". Lucille Ball hade klätt ut sig till Harpo, som i sin tur spelade hennes spegelbild och de gjorde allt för att lura varandra.
Efter splittringen framträdde Harpo och Chico på nattklubbar och Chico ledde även ett storband, medan Groucho inledde en karriär som radio- och teveunderhållare. Mycket mera kan ni läsa om Bröderna Marx på bl a svenska Wikipedia.org.
* * * *
Och här borde jag egentligen avsluta min inventering av de amerikanska filmkomiker som åtminstone jag tycker motiverar min åsikt om att – Dom var (nog) roligare förr. Men jag vill nog gärna nämna också Danny Kaye med några rader. Däremot hoppar jag över en annan stolle, som jag älskar – Jerry Lewis. Helt enkelt därför att jag anser att han gjorde sina roligaste filmer efter mitt magiska slutår 1956, t ex "Alla tiders gågosse" (The Bellboy, 1960) och "Dr Jäkel och Mr Hyde" (The Nutty Professor, 1963).
DANNY KAYE ÄR ALLTSÅ (i det här sammanhanget i alla fall) en "halvgammal" komiker men hann ändå göra sina roligaste filmer före 1957. Enbart hans genombrott är helt underbart: Kaye hade gjort ett par kortfilmer och sjungit och dansat i revyer när han en dag fick ett erbjudande att jobba som underhållare på en nattklubb. Fast man hade ett oeftergivligt villkor för att han skulle få jobbet. I en av sina sånger skulle han hinna rabbla upp de besvärliga namnen på inte mindre än 50 ryska kompositörer inom loppet av 38 sekunder, namn som Roboslowsky och vad man hittat på. Många ansåg detta vara omöjligt, men Danny Kaye klarade det naturligtvis galant. Det var nog just hans oefterhärmliga tungvrickargrejor som gjorde honom så populär, inte minst i filmerna. Dessutom var han en mycket duktig sångare och dansör.
Kaye är också en av de komiker som med framgång använt sig av idén med personlighetsklyvning, därtill många gånger. I sina filmer och teve-shower uppträdde han så gott som alltid som två personer samtidigt. I sin i mitt tycke bästa långfilm "Hovnarren" (The Court Jester, 1956) spelar han en pajas som blir tuff och oförvägen som en Robin Hood så fort någon knäpper med fingrarna. Men knäpper det så till igen, eller han får ett slag i huvudet, då blir han samma räddhågsna och snälla pajas igen. Andra skådespelare i den filmen är Glynis Jones, Basil Rathbone och Angela Lansbury.
Några av hans roligaste filmer utöver "Hovnarren" kom redan i mitten på 40-talet. I "Mirakelmannen" (Wonderman, 1945) gör han en beskedlig vardagsmänniska, men också sin våghalsigare, döde brors våldnad. Och i "Grabben från Brooklyn" (The Kid from Brooklyn, 1946) spelar han ett vimsigt mjölkbud, som blir en tuff proffsboxare på samma betingelser. I "Här kommer en annan" (The Secret Life of Walter Mitty, 1947 – för övrigt Olof Palmes favoritkomedi, nämnde han en gång i en intervju) spelar han en dagdrömmande mammas pojke. Och i "Vilda toner" (A Song is Born,1948) gör han en ung professor som forskar i jazzens ursprung- och får god draghjälp av de musicerande "professorerna" Benny Goodman, Charlie Barnet, Lionel Hampton och Tommy Dorsey samt Louis Armstrong – det du!.
En stående motspelarensamble genom de flesta av Kayes filmer var sprudlande härliga flickorna Virginia Mayo och Vera Ellen. Boven i sammanhanget spelades ofta av Steve Cochran – men vid något tillfälle även av Boris Karloff.
DAVID DANIEL KAMINSKI föddes 1913 i Brooklyn, New York av judiska föräldrar, som emigrerat till USA från Ukraina. Han gjorde sin Broadway-debut 1939 efter att ha arbetat med praktiskt taget allt från grunden i underhållningsbranschen. Året därpå upptäcktes han av flera agenter när han spelade med i musicalen "Lady in the Dark". Bekräftade sitt artistnamn Danny Kaye och gifte sig med en av agenterna, Sylvia Fine, som också blev hans manager. Hon hjälpte honom skapa hans rutiner och gags och skrev också de flesta sångerna för hans filmer.
På äldre dar blev Kaye en mycket uppskattad karaktärsskådespelare, bl a i "Översten och jag" (Me and the Colonel, 1958), där han spelade en judisk flykting från nazisterna som hjälper en antisemitisk, polsk officer (Curd Jürgens) att smuggla hemliga dokument till London, samt "Skokie" (1981), en dramatisering av den kontroveriella rättegången om rätten för nynazister att demonstrera i den övervägande judiskbebodda Chicago-förorten Skokie, Illinois, USA, mot bl a Eli Wallach och Lee Strasberg.
Danny Kaye var också en outtröttlig UNICEF-ambassadör. Han avled 1987 under en bypass-operation.
Den som läst min komikerartikel innan detta tilläggsdatum blir säkert varse att jag ändrat originaltiteln till äventyret med "pianoflytten" från tidigare (och alltså felaktiga) "Another Fine Mess" till den rätta: "The Music Box". Just denna felaktiga titelangivelse tarvar sin förklaring. Hitintills har jag, då det gäller filmtitlar jag inte själv känt till eller kunnat kontrollera på filmer i min ägo, alltid använt mig av Bertil Wredlunds och Rolf Lindfors utmärkta faktaböcker om "Långfilm i Sverige" (Proprius förlag).
Efter ett tips från en stor filmälskare, Peter Hellqvist i Bro utanför Stockholm, börjar jag dock från och med nu även kontrollera mina filmtitelangivelser på svenskfilmdatabas.se
Det här med filmtitlar kan vara ett besvärligt kapitel. Låt oss ta just Helan & Halvan som exempel. Ett ganska typiskt sådant till och med...
"The Flying Deuces" är ett ypperligt exempel. Premiärtiteln (den jag alltid strävar efter att ange rätt) var "Vi fara till Sahara". Men kärt barn har som bekant många namn – så även inom filmdistributörsbranschen. På svenskfilmdatabas.se listas just denna H&H-favorit också som: "Helan och Halvan flyger i luften", distributionstitel; "Helan och Halvan i Främlingslegionen", nypremiärtitel; "Helan och Halvan i Paris", distributionstitel; "Helan och Halvan i Sahara", distributionstitel; "Helan och Halvan på friarstråt", distributionstitel; "Helan och Halvan på rymmarstråt", distributionstitel; "Helan och Halvan tar värvning", distributionstitel och "I främlingslegionen", distributionstitel
Men tittar vi så på "Beau Hunks" som kom något år tidigare, får vi förutom den svenska premiärtiteln "Stora skrällen!" även följande svenska titlar att bolla med: "Alla tiders hjältar", nypremiärtitel; "Alla tiders krigare", nypremiärtitel; "Beau Chumps", alternativtitel; "Den försmådde friaren", distributionstitel och "Helan och Halvan i Främlingslegionen" (!!!), nypremiärtitel samt "Helan och Halvans kärleksbekymmer", distributionstitel .
Årtal kan för övrigt också vara svåra att ange helt rätt. Här kollar jag med såväl böckerna "Långfilm i Sverige", som IMDb, Halliwells och Maltins Movie-guider samt, numera även, svenskdatafilmbas.se.