Hazzans Hollywood: Burt Lancaster

Populär "he-man" men också karaktärsskådespelare av format


HOLLYWOODFILMENS SISTE "he-man"? Var det Burt Lancaster, död 1994 vid 80 års ålder? Eller är det Kirk Douglas, snart 91 år gammal? Charlton Heston, snart 83 och med filmer som "Ben Hur", 1959, "El Cid",1961, och "Apornas planet"(1967) bakom sig får ursäkta, men han är för ung i sammanhanget. He-man är amerikansk slang för utpräglat maskulin man, kraftkarl och viril charmör, enligt uppslagsböckerna. Och visst uppfyller alla tre dessa kriterier, i tur och ordning, men…


Kirk Douglas första filmroll som blöt (i dubbel bemärkelse) advokat och make till hårdhudade Barbara Stanwyck i "Fallet Martha Ivers" (The Strange Love of Martha Ivers, 1946) blev en intressant debut trots att han där inte var någon he-man precis. I fortsättningen blev det betydligt bättre. Inte minst har han därefter genom sina filmår nu med drygt ett 80-tal filmer bakom sig utmärkt sig för att vara atletiskt byggd, en riktig he-man, som själv utfört sina stunts. Burt Lancaster hann i sin tur med 72 biofilmer och 13 tevefilmer efter att ha debuterat mot Ava Gardner i "Hämnarna" (The Killers, 1946, byggd på en novell av Ernest Hemingway). Och han har varit den verklige atleten vad gäller om just fysiken, möjligen hotad av Charlton Heston.

De har till och med spelat mot varandra i flera filmer, Lancaster och Douglas. Den första blev "Jag kämpar ensam" (I Walk Alone, 1947), den sista "Hårda grabbar" (Tough Guys, 1986). Och de blev tidigt goda vänner inte minst för att båda, såväl i verkligheten som på film, var just välväxta och vältrimmade, hårdföra grabbar.

Att slaviskt följa energiknippet Burt Lancasters slingrande karriär kräver dock rejält utrymme, varför jag (som vanligt) låter mina egna upplevelser av stjärnskådespelaren Burt Lancaster bestämma innehållet i den här artikeln.

BURT LANCASTER föddes 1913 som Burton Stephen Lancaster i Manhattans East Harlem i New York, mera känt som Lilla Italien. Och eftersom han tillhörde den enda irländsk-engelska familjen i hela området fick han tidigt lära sig bruka nävarna. När han var nitton följde han med en cirkus och blev akrobat. Där blev han partner med en annan till växten betydligt mindre men precis lika duktig akrobat, barndomsvännen Nick Cravat, som han dessutom blev nära vän med och senare tog med sig in i filmbranschen.

Burt och Nick blev ett härligt par på film. De dök först upp tillsammans i festliga äventyrs-komedier som Jacques Tourneurs Robin Hood-inspirerade "Höken och Pilen" (The Flame and the Arrow, 1950), ökenäventyret "Tio tappra män" (Ten Tall Men, 1951, regi Willis Goldbeck) och helfestliga "Röde Piraten" ( The Crimson Pirate, 1952) i regi av Robert Siodmak. I synnerhet den senare borde gå som matinéfilm på dagens tevekanaler. Den är en av sjörövarfilmernas klassiker för att inte säga kultfilm, den är spännande och rolig och passar alla åldrar.

1942 åkte Burt in i lumpen, gjorde grundutbildningen och åkte därefter i tre år runt som underhållare i en revy som spelades upp för de amerikanska soldaterna "overseas", dvs i Nordafrika, Italien och Österrike. 1945 upptäcktes han av en talangscout och fick en roll i teaterpjäsen "A Sound of Hunting" på Broadway. Den handlade förstås om kriget och publiken var redan trött på allt vad krig hette, så pjäsen spelades bara 23 gånger. Men Burt(on) Lancaster fick de amplaste lovorden av samtliga medverkande i teaterkritikernas kolumner. Och därtill en rejäl uppmärksamhet från filmbranschen.

TILL SKILLNAD FRÅN MÅNGA andra Hollywoodstorheter från de gyllene åren hade Lancaster turen att bli upptäckt och få sitt genombrott på i princip en och samma gång. Å andra sidan äventyrade han ofta genom åren såväl sin ekonomi som publikpopularitet genom att envist satsa på annorlunda filmer och karaktärer än dem som fram för allt gjort honom folkkär. Vägrade helt att låta sig fackas in - och gjorde därtill någonting åt det, i en bransch som fortfarande till stor del styrdes av filmbolagens moguler. Han startade eget, framför allt tillsammans med ett par andra fria filmproducenter: Hecht-Lancaster-Hill blev bolagsnamnet.

Burt Lancaster kunde ha blivit ren actionhjälte, typ äventyrskomedierna ovan. Han kunde mycket väl ha blivit renodlad westernhjälte också. Sin första western gjorde han redan 1951: "Hämndens dal" (Vengeance Valley) i regi av Richard Thorpe och mot bl a Robert Walker Sr. Ingen höjdare precis, de skulle komma gång efter annan genom åren. Robert Aldrichs "Vera Cruz" (1954) till exempel mot Gary Cooper och inte minst mot "småbovarna" Charles Bronson, Ernest Borgnine och Charles Buchinsky (senare Bronson). Filmen utspelas i Mexiko på 1860-talet. Här var Lancaster i sitt esse och fick tack vare sitt särskilt breda, glänsande leende – i varje fall i den amerikanska filmbranschen – öknamnet "The Grin" (grin = flina, grina, visa tänderna).

Betydligt bistrare var han som Wyatt Earp i klassiska westernfilmen "Sheriffen i Dodge City" (Gunfight at the O. K. Corral, 1957) i regi av John Sturges och mot Kirk Douglas som Doc Holiday, för att inte tala om hans hårdföre hämnande marshal i "Lagens man" (Lawman, 1971) mot Robert Ryan och Robert Duval, regi Michael Winner. Med sin akrobatiska bakgrund passade han också perfekt som indianen Massai i Robert Aldrichs "Apache", 1954.

MEN HAN FÖRBLEV DEN HAN VAR - Burt Lancaster - genom alla genrerna. Hans debutfilm blev som nämnts "Hämnarna" i regi av Robert Siodmak, där han spelar före detta prisboxaren "Swede" på flykt efter att ha lurat sina rånarkolleger på bytet. Han jagas av såväl bovar som polis och tillbringar sina sista timmar tillsammans med tjusiga gangsterbruden Ava Gardner. Filmen bygger på en novell av Ernest Hemingway.

Egentligen ville producenten Mark Hellinger haft Wayne Morris (titelrollen i boxnings-dramat "Kid Galahad", 1937, mot Robinson och Bogart) i huvudrollen, men dennes bolag krävde för mycket pengar för att låna ut honom. Burts nästa film, Jules Dassins "Med våldets rätt" (Brute Force, 1947) gav honom återigen fina recensioner, däremot blev fängelsedramat ingen större publiksuccé.

Året därpå skulle han spela mot Kirk Douglas i såväl sin som Douglas fjärde film: "Jag kämpar ensam" (I Walk Alone, 1948, regi Byron Haskins). Enligt många uppgifter blev dessa två "he-män" bästa kompisar för livet. Andra säger att det inte alls stämmer. Hur som helst spelade de mot varandra i ytterligare en handfull filmer tillsammans, senast 1986 i Jeff Kanews "Hårda grabbar", som nämnts i ingressen. Alltnog, i "Jag kämpar ensam" spelar han ex-fånge som kommer ut och kräver kollegan, som numera är nattklubbsägare och klarade sig undan straff, på sin del av rånbytet. Det blixtrar till ordentligt i samspelet mellan Lancaster och Douglas, men filmen som helhet avfärdades som "en gangsterhistoria man tycker sig ha sett förr"…

UNDER STÖRRE DELEN av sin 40-åriga karriär fick Burt Lancaster alltså dras med såväl producenters som kritikers fördomar om att han hade ett begränsat register. Det var just därför han tidigt bildade ett eget produktionsbolag tillsammans med Harold Hecht och James Hill. Det märkliga är att han själv producerade och var med i framför allt de härliga filmäventyren, medan alla hans dramer fortfarande producerades av andra. Hur rimmar det egentligen med de nämnda fördomarna?

Vem minns som sagt inte de härliga äventyren Robert Siodmaks "Röde Piraten", Robert Aldrichs "Apache" och "Vera Cruz" och Richard Brooks "De professionella". Men vi minns lika gärna de betydligt allvarligare dramerna som t ex just nämnda "Kom tillbaka, lilla Sheba", Fred Zinnemans "Härifrån till evigheten", Daniel Manns "Den tatuerade rosen", Joseph Anthonys "Regnmakaren" och Richard Brooks "Elmer Gantry". För att sedan inte tala om 60-talsfilmer som John Frankenheimers "Fången på Alcatraz" och "7 dagar i maj" samt Louis Malles "Atlantic City".

1952 fick Lancaster den krävande rollen som Doc Delaney i Daniel Manns "Kom tillbaka, lilla Sheba" (Come Back, Little Sheba), som bygger på William Inges klassiska pjäs och är en ordentligt gripande berättelse om ett medelålders, uppgivet par som finner hopp i sina minnen men lever upp igen när de får en ung, charmerande inneboende, Marie (spelad av Terry Moore). Shirley Booth fick en Oscar för sin prestation i huvudrollen som den slarviga hemmafrun Lola, gift med Doc, en så kallad nykter alkoholist. När Marie träffar en ytterst tvivelaktig pojkvän drabbas Doc av häftig svartsjuka och söker återigen tröst i flaskan. Lancaster fick god kritik för sin insats.


I "HÄRIFRÅN TILL EVIGHETEN" (From Here to Eternity, 1953) spelade Lancaster den rättrådige fanjunkaren Warden mot Deborah Kerr, Frank Sinatra och Montgomery Clift, i ett drama som utspelas på flottbasen i Pearl Harbor strax före och under japanernas lömska attack 1941. Lancaster nominerades till en Oscar, vilken dock gick till William Holden för dennes huvudroll i ett annat krigsdrama: "Fångläger 17" (Stalag 17). Sinatra fick däremot en Oscar för bästa biroll, en Oscar som för övrigt vände helt på sångarens farligt dalande karriär.

I Daniel Manns "Den tatuerade rosen" (The Rose Tattoo, 1955) fick Lancaster spela ut hela sitt register mot den italienska skådespelerskan Anna Magnani. Hon är en änka som byggt upp en legend kring sin avdöde make men charmas av en yngre man, som spelas av Lancaster. Fast Lancasters hela register räckte inte till den gången. "Den tatuerade rosen" visar Magnani när hon är som bäst, blodfull och häftig. Hon vann också en Oscar för sin prestation.

Samma år lade Lancaster ner mycken energi på övertyga Universal om att låna ut den oerhört populäre, snygge och atletiskt byggde ynglingen Tony Curtis till sitt eget produktionsbolag för att ha honom som motspelare i "Trapets" (Trapeze, 1956) - ett triangeldrama kring den vackra italienskan Gina Lollobrigida både högt uppe i cirkuskupolen och inte minst nere på marken. Curtis och Lancaster hade filmat tillsammans i det tämligen mediokra gangsterdramat "På liv och död" (Criss Cross,1949) i regi av Robert Siodmak. Och även om Curtis där hade en mycket liten roll som gigolo, imponerade den vältränade yngligen tydligen ordentligt på Lancaster. De hade därtill tränat tillsammans ett bra tag på samma gym. Filmen handlar om en äldre trapetsartist som vill lära upp en yngre och den blev en ekonomisk framgång.

Lancaster gillade för övrigt Curtis så starkt att han lät honom få birollen i sin nästa film, dramat "Segerns sötma" (Sweet smell of success, 1957). Detta utmärkta lilla drama blev däremot ingen hit alls men är i gengäld numera en svartvit kultfilm. Den handlar om den maktfullkomlige kolumnisten J J Hunsecker (Lancaster) och hans lismande tipsare, pressagenten Sidney Falco (Curtis) som blir förtjust i Hunseckers syster – helt mot dennes vilja. Både Lancaster och Curtis fick mycket beröm för sin respektive rolltolkningar.


I BÖRJAN AV SIN FILMKARRIÄR fick Lancaster alltså främst göra atletiska hjälteroller. När han ville utveckla sig och göra mera seriösa roller som omväxling sa filmbolaget nej. Burt var nämligen inte bara ett fysiskt fenomen, han var även mycket beläst sedan tonåren och älskade såväl klassisk musik som opera. Misstroendet från filmmogulernas sida fick därmed till följd att Lancaster bildade egna produktionsbolag, först tillsammans med sin hustru Norma Anderson och Harold Hecht och senare med Hecht och Hill. Vilket ju säger en hel del om Burt Lancaster. Ingen ska tro att han har varit en särskilt lätthanterlig och följsam skådespelare. Tvärtom var han känd för sitt vålsamma temperament, något flera regissörer har fått uppleva.Och inte minst vi i publiken.

I "Regnmakaren " (The Rainmaker, 1956) fortsätter Lancaster temperamentsfullt att charma motsatta könet, här med en ungmö (Katharine Hepburn) som riskerar att hamna på glasberget och faller för den karismatiske regnmakaren, en bluff i alla avseenden naturligtvis.

Och i "Elmer Gantry" (1960) efter Sinclair Lewis satiriska roman spelar han intensivt en religiös bluffmakare mot Jean Simmons och framför allt Shirley Jones, som fick en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Brooks fick också en statyett för sin regi och Burt Lancaster belönades med sin första och enda Oscar för bästa manliga huvudroll.

MINA FAVORITFILMER med Lancaster är (förutom "Segerns sötma") Frankenheimers "Fången på Alcatraz" (The Birdman at Alcatraz, 1962 – och faktiskt produkktionstrion Hecht-Lancaster-Hills sista film tillsammans), "7 dagar i maj" (Seven Days in May, 1964) och "Tåget" (Le Train/The Train, 1965). I den förstnämnda porträtterar han dubbelmördaren Robert Stroud, som under sin långa fängelsevistelse blev en världsberömd fågelexpert. Och i "7 dagar i maj" leder han ett militärt kuppförsök mot den sittande amerikanska regeringen men avslöjas av sin egen från början ovetande adjutant, för övrigt spelad av Kirk Douglas.

I "Tåget" spelar Lancaster en patriotisk fransk tågtjänsteman som tillsammans med lika patriotiske gamle lokföraren (Michel Simon) irrar runt Frankrike med det tåg som en naziofficer (Paul Scofield) lastat fullt med fransk konst och vill frakta hem till Das Reich men blir lurad på konfekten.

Intressant i sammanhanget är också hur många stora och viktiga (skulle det ofta visa sig) roller Burt Lancaster tackade nej till genom sin karriär. Han kunde till exempel ha gestaltat Judah Ben Hur i storfilmen "Ben Hur" och kanske rentav vunnit en Oscar i stället för Charlton Heston. Han kunde ha glänst i rollen som Antonius mot Elizabeth Taylor i stället för Richard Burton i en storfilmen "Cleopatra".

Flera filmer har jag här nämnt, flera andra har jag av utrymmesskäl hoppat över – Burt Lancaster var en flitig man. Men han väjde inte heller för rent kommersiella produktioner som katastrofdramerna "Airport" (särskilt framgångsrik såväl ekonomiskt som publikt) och "Cassandra Crossing ", för att nu nämna ett par exempel.

SUMMAN AV KARDEMUMMAN måste bli att Burt Lancasters många fans alltid har haft lika stor glädje av hans energi och skådespelarkonst oavsett om han har spelat italiensk aristokrat i "Leoparden" och "1900", legendariske Wyatt Earp i westerndramat "Sheriffen i Dodge City" eller nykterhetspredikanten "Elmer Gantry", för vilken roll han som nämnts belönades med sin enda Oscarsstatyett. Han var förstås snubblande nära att få en till för sin fina gestaltning av den gamle smågangstern i "Atlantic City", fast statyetten gick i stället till en döende Henry Fonda i "Golden Pond" (främst som tack för lång och trogen tjänst vill jag påstå).

För mig personligen blev "Rocket Gibraltar" (1988) regisserad av Daniel Petrie en fullt värdig avslutning på Burt Lancasters långa filmkarriär. Här spelar han den 77-årige författaren Levi Rockwell, som ska firas ordentligt av hela familjen och go´vänner på sin 77-årsdag. Särskilt glad blir han av mötet med sina barnbarn och under en strandpromenad tillsammans med dem berättar han om den gamla vikingaseden att skicka ut en död hjälte i en brinnande båt på havet för att färdas till Valhall.

Senare på dagen råkar barnen höra när den Levis läkare talar om för de vuxna att deras far i princip är döende. När de inte så långt senare går upp för att väcka den gamle men upptäcker att han är död, sätter de den gamles roddbåt i stånd, smugglar ut Levi inrullad i en matta, lägger honom ekan, tänder på och skjuter ut den brinnande båten mot havet innan föräldrarna upptäcker likbålet och det är för sent att göra något åt det.

I verkligheten fick Burt Lancaster inte någon särskilt värdig död. Efter en hjärtattack (medan han besökte sin Alzheimer-drabbade kollega och vän Dana Andrews) hamnade han i rullstol och miste mer eller mindre talförmågan. Detta fick bl a till följd att han vägrade ta emot gamle vännen/antagonisten Kirk Douglas då denne ville besöka honom…

Däremot hade han fortfarande stor glädje av att stolt sitta och se sina gamla filmer på teve och höra kommentatorer hylla det mesta av det han gjort.

© hazzan lindström


2007-06-24

Källa: Viasat
Burt Lancaster som Stephen Mackenzie i "The Cassandra Crossing"

Källa: A.M.P.A.S.
Burt Lancaster och Deborah Kerr i "Härifrån till evigheten"

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
Härifrån till evigheten (1953)

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation






     

Dela |