Hazzans Hollywood: Barbara Stanwyck

En tuff brud – utan lyxförpackning

---

"Jag är en tuff brud från Brooklyn och jag tänker hålla på i gamet tills jag är 90."

Sagt av Hollywood-superstjärnan Barbara Stanwyck, som gjorde sitt sista framträdande i teve-miniserien "The Colbys" (dvs "Dynasty II", 1985-86) som Constance Colby-Patterson.

När hon dog, 20 januari 1990, hade hon en 59 år lång och hyllad karriär och hela 93 filmer bakom sig. I Hollywood omnämndes hon i regel som "The Queen". Hon behärskade allt och alla. Utan krusiduller och definitivt inte i någon lyxförpackning.

Yngre publikgenerationer minns henne främst från teve-serierna "Den stora dalen" och "Törnfåglarna".


HON FÖDDES som Ruby Katherine Stevens 16 juli 1907, det yngsta av fem barn, och hennes barndom blev långtifrån lycklig. Redan innan hon fyllt fyra år övergav fadern familjen och bara ett par veckor senare omkom modern i en olycka. Ruby växte upp i olika fosterhem. Hon slutade skolan när hon var tretton och fick året efter veta att fadern var död. Hon tog olika ströjobb för att så småningom hamna som maskinskriverska på ett musikförlag.

Där upptäckte man så småningom hennes stora dansintresse och snart nog fick hon tillfälliga jobb som balettflicka i mindre revyer. Hon arbetade hårt, fick allvarligare småroller, uppmärksammades på allvar 1926 och fick en liten biroll i stumfilmen "Broadway Nights" (1927). Hon hade nu antagit artistnamnet Barbara Stanwyck och det var på Broadway-scenen hon mötte vaudeville-artisten Frank Fay, som hon gifte sig med 1929. Ett äktenskap som blott varade några år.

Fay tog henne med sig till Hollywood för att pröva lyckan. Medan Fay knappt fick någonting alls att göra, gick det bara framåt för Barbara. (Storyn till "En stjärna föds", första filmversionen av William Wellman 1937 med Friedrich March och Janet Gaynor, lär för övrigt bygga på Stanwycks och Fays synnerliga olyckliga äktenskap.) Barbara fick huvudrollen i sin första ljudfilm, dramat "The locked door" redan samma år (1929) . I rollistan upptäcker vi även Chaplin-boven Mack Swain och en okrediterad Paulette Goddard. Samma år hade Barbara huvudrollen i "Mexicali Rose".

FYRA ÅR SENARE fick Barbara Stanwyck huvudrollen i Frank Capras "Kinesflickans hämnd" (The Bitter tea of General Yen, 1933), en rätt trivial film som ändå fått en viss kultstatus i USA. Barbara fick beröm för sin gestaltning av en ung amerikanska som kommer till Kina under revolutionen för att gifta sig med en missionär. Efter diverse förvecklingar ger hon sig i stället åt en kinesisk general – som spelades av ingen mindre än Nils Asther, född i Köpenhamn uppväxt i Malmö och skolad vid Dramatiska teatern i Stockholm, innan han kom till Hollywood 1927.

Under första hälften av 1930-talet spelade Barbara in ett tjugotal filmer, bl a hade hon titelrollen i George Stevens underbara berättelse om den berömda skarpskytten "Annie Oakley" (1935). Ytterligare 13 huvudroller av god kvalitet skulle det bli under resten av 30-talet – särskilt då som Stella Martin i King Vidors drama "Stella Dallas" (1937), om en ensamstående mor som gör allt för sin dotter. Fyrtiotalet inledde hon som rufflande Jean Harrison mot Henry Fonda i Preston Sturges smågalna komedi "Kvinnan Eva" (The Lady Eve, 1941).

Nu skulle de riktigt stora, oförglömliga filmerna komma. Till exempel mot Gary Cooper i såväl Frank Capras "Vi behöver varann" (Meet John Doe, 1941) som i Howard Hawks screwball-komedi "Jag stannar över natten" (Ball of fire, 1941) efter Billy Wilders manuskript. (Hawks regisserade för övrigt också den nya musikversionen "Vilda toner" - A Song is born, 1948 - nu med Danny Kaye och Virginia Mayo i huvudrollerna och ett härligt koppel av musikanter i birollerna: Benny Goodman, Louis Armstrong, Lionel Hampton och Tommy Dorsey).

Därefter hade Barbara huvudrollen i William Wellmans fartfyllda komedi "Mord i baletten" (Lady of Burlesque, 1943) efter Gypsy Rose Lees spökskrivna bok. Men kanske framför allt i Billy Wilders högdramatiska kriminaldrama "Kvinna utan samvete" (Double indemnity,1944) mot Fred MacMurray och Edward G Robinson, en klassisk "film noir", som i mitt tycke slår ut en annan (efterapande?) klassiker med hästlängder, nämligen "Vilse" (The Postman always rings twice, 1946) med Lana Turner och John Garfield.

1946 kom så Lewis Milestones drama "Fallet Martha Ivers" (The Strange love of Martha Ivers), där Barbara spelar mot Van Heflin och en debuterande Kirk Douglas. Och två år senare spelade hon mot Burt Lancaster i Anatole Litvaks rysare "Ursäkta fel nummer" (Sorry, Wrong number, 1948) – ursprungligen ett radiodrama. Så gott som alla dessa 40-talsfilmer med Barbara Stanwyck repriseras gudskelov fortfarande i olika teve-kanaler, inte minst i utmärkta klassikerfilmkanalen TCM.

FÖR DEN YNGRE medelålders publiken känns Barbara Stanwyck troligen främst igen från västern-teveserien "Den stora dalen" (The Big Valley 1965-66) och den romantiska serien "Törnfåglarna" (The Thorn Birds) samt "Dynastin" (Dynasty) och spinn off-serien "The Colby's", alltså fortsättningen på "Dynastin 2", i mitten av 1980-talet. Hon lär ha varit särskilt förtjust i sin roll som den stolta och tuffa ranchägaren Victoria Barkley i "Den stora dalen"– för tuff var hon.

Redan i Samuel Fullers utmärkta västern "40 Pistoler" (Forty Guns, 1957) spelade hon en despotisk storgodsägare och inte nog med det. När en stuntman vägrade att släpas efter en häst, knyckte Barbara föraktfullt på nacken och gjorde (50 år gammal!) jobbet åt honom. Först efter tre tagningar var Fuller belåten – och Barbara ordentligt mörbultad, men också mycket stolt och nöjd.

Även i "Törnfåglarna" spelade hon en hårdför godsägare, som förgäves försöker förföra en betydligt yngre Richard Chamberlain, Fader Ralph, dessutom alltså präst och som själv vurmar för hennes unga släkting Rachel Ward.

KANSKE DET VAR Robert Taylor som gav henne smeknamnet "The Queen of Hollywood". Clark Gable hade ju precis utnämnts till filmstadens okrönte "The King", när Barbara 1939 gifte sig med Robert Taylor, som för henne framstått som en "man av hennes egen kaliber". Besviken skulle hon bli, redan på bröllopsnatten till och med. Den tillbringade Taylor nämligen hemma hos sin mamma i stället för med sin brud. Äktenskapet höll, åtminstone på papperet, fram till 1951. Men knakade hela tiden ordentligt i fogarna. Barbara hade inte mycket till övers för sin make, vilket alla i Hollywood mer eller mindre kände till. Vilket förstås inte hindrade att Barbara grät hejdlöst vid hans begravning 1969.

Hårt skulle hon också få det på "gamla dar". Hon blev 74 år gammal brutalt misshandlad av en inbrottstjuv 1981. Fyra år senare brann hennes hem ner till grunden – med alla minnessaker och framför allt då Robert Taylors alla kärleksbrev till henne.

Men Barbara Stanwyck var verkligen "Drottningen" för filmfolket i Hollywood. Professionell ut i fingerspetsarna men också vänlig på gränsen till ödmjukhet mot sina med- och motspelare, veteran som ung och oerfaren. Hon belönades med fyra Oscars-nomineringar men vann aldrig. Hon fick nöja sig med en heders-Oscar 1982 med motiveringen "enastående kreativitet och unika bidrag till filmskådespelarkonsten".

Och lovorden i övrigt om henne har varit många. Här ett par av de finaste:

Henry Fonda: "Alla som känner mig väl vet att jag har varit kär i Barbara Stanwyck alltsedan jag blev bekant med henne (Kvinnan Eva, 1941). Hon är en härlig kvinna. Vi har aldrig haft någon affär ihop och hon har aldrig uppmuntrat mig. Men banne mej, både min hustru, min dotter och min son – och nu alla ni andra - kan intyga att det är sant!"

Regissören Frank Capra: "Enkel och okonstlad, ointresserad av både makeup, kläder och frisyr, kunde den här baletthoppan gripa tag i hjärtat på en och slita det i stycken!"


FOTNOT:
Med start onsdag 8 mars 2006 börjar SvT1 (Sveriges Television kanal 1) reprisera "Törnfåglarna", totalt 10 avsnitt.

© hazzan lindström


2006-03-05

Sök