Yes Man (2008)

Världen är en lekplats

2 russin

Jag har alltid gillat Jim Carrey, kanske jag borde inleda med att erkänna, för hans förmåga att spela tonsäkert på väldigt hög volym med en sund dos slapstick. Jag har alltså inget reflexmässigt behov av att dissa hans filmer, men visst har han en klar tendens att säga "ja!" till väldigt formelartade manus baserade på en enda liten bärande idé som ger honom stort spelrum. Här har vi ännu ett exempel.

Carl (Jim, alltså) säger nej till allt. Till kompisarnas förslag om roliga utekvällar, till killen utanför närbutiken som vill att han ska gå på deras konsert. Sedan skilsmässan är livet bara elände och jobbet en återvändsgränd som han inte hittar orken att försöka vare sig lämna eller klättra uppför väggarna i - om du ursäktar det ansträngda bildspråket. Allt ändras när en gammal bekant euforiskt berättar om sitt nya fantastiska liv och sätter en pamflett i händerna på honom med uppmaningen att Carl ska bli en "ja-man".

"Yes! is the new no", proklamerar banderollerna utanför möteslokalen där Terrence Bundley (spelad till max av Terrence Stamp) skapar en stämning inte olik den på en gudstjänst modell livligare. Han lyckas ganska så omedelbart värva den desperate Carl, bland annat genom att mycket träffsäkert sammanfatta hans liv.
"There have been... problems", bekräftar Carl förläget en av de mer närgånga utsagorna.

Men nu ska han säga ja till allt. Allt. För han har utstiftat ett löfte till sig själv. Den första person han möter utanför lokalen verkar ha hittat en bra idé. Haffa dem som kommer ut och be om assist, hur skulle de kunna neka? För Carls del blir det ingen omedelbar belöning för hans nyfunna positivitet men lite senare träffar han i alla fall en söt och småknäpp tjej (Zooey Deschanel) på vespa.

Turligt nog leder hans positiva attityd till en snabb befordran som hjälper till att finanisera vissa av hans övriga ja-beslut. Carl testar allt och det går, inledningsvis, lysande. Och Allison träffar han förstås igen och eftersom hon är lika spontan som han genomgår de en färgstark och charmig datingfas från Harry Potter-fester till nattligt inbrott i the Hollywood Bowl. Det charmigaste är väl att Zooey spelar sin karaktär lika lugnt som infallsrikt, inte som en skrikigt gräll typ utan som någon som nästan lite fundersamt bestämt sig för att aldrig sluta leka.

Och det är ofta roligt. Dels för att Carrey är rolig, vad du än har fått veta att man ska tycka i ämnet. Dels för småsaker som Stamps språngmarsch ner från podiet till en förskräckt Carl.

Och det är lite jobbigt. Med en gnutta fantasi kan man lätt föreställa sig en parad av omöjliga och förskräckliga val som Carl ställs inför, värre till och med än att acceptera den åldriga grannkvinnans erbjudande om lite "release" i väntan på nästa flickvän. Vilket inte visar sig så hemskt, i det närmaste filmen kommer en provokation. Att Carl måste säga ja till alla som kommer till banken i jakt på ett lån är förstås en tickande bomb, bara det. Eller...?

Ja, något går i alla fall fel, något slags omvärdering av livsstilen måste ske och filmen måste ros i hamn på ett gyllene medelvägsvis som gör alla belåtna - vilket förstås gör att den i slutändan känns precis som väldigt många andra filmer baserade på en lovande och lite lagom knäpp idé. Det blir inga provokationer som i idékusinen The Dice Man av det hela, bara en hyfsad Carrey-komedi.

© Anders Lindahl
2009-01-22

Originaltitel: Yes Man
USA, 2008
Regi: Peyton Reed
Med: Jim Carrey, Zooey Deschanel, Bradley Cooper, John Michael Higgins, Terrence Stamp, m.fl.

Genre: Komedi
Svensk biopremiär: 2008-12-19







     

Dela |