3 dagar för Condor (1975)

Profetisk paranoia med Robert och Max

- Kan du flytta dig från fönstret, är du snäll?
- Jag kommer inte att skrika.
- Jag vet.
Joe Turner är överste bokmal på American Literary Historical Society, ett alias för sektion 9-17 av CIA. När han är ute för att hämta dagens lunchsmörgåsar hälsar Max von Sydow med två kumpaner på i trenchcoats och ljuddämpade skjutjärn. Det betyder dels att Turner (med kodnamnet Condor) har en del färska matvaror att konsumera på egen hand, men viktigare; attentatet måste rapporteras in till centralen. När han ska hämtas väntar dock obehagliga överraskningar. Läge för paranoia. Plötsligt är textanalytikern själv misstänkt och på flykt, varpå han adderar kidnappning till resumén (en händelse som för övrigt diskuteras av George Clooney och Jennifer Lopez i thrillern ”Out of Sight”).

1970-talet verkar ha inneburit högkonjunktur för tunga och dystra men ofta fascinerande amerikanska thrillers med politiska över- eller undertoner. ”Condor” är en aningen, jag säger aningen, mer lättsam och lekfull kusin till ”Avlyssningen”, ”Taxi Driver” och ”Alla presidentens män”. Den har kanske inte heller samma genomslagskraft eller klassikerstatus, men känns ändå ofta både profetisk, tidstypisk och som en riktigt rafflande liten historia i egen rätt. Jag har väl sett den i alla fall två gånger förut och den har stannat i minnesbunkern, gjort intryck och kanske till och med påverkat min världsbild. Den säger saker som får en ny laddning efter 9/11 och dess efterbörd.
- Har vi planer på att invadera mellanöstern?
- Absolut inte! Vi har spel, det är allt.

Redford har inte regisserat, men det här kan ändå ses i par med hans senaste verk ”Lejon och lamm”. Och en monolog av Cliff Robertson är i linje med ”corruption”-utläggningen i ”Syriana”. Robertson spelar en sektionschef på Firman och rapporterar till en äldre distingerad herre (John Houseman) med minnen från andra världskriget.
- Saknar du den sortens action? undrar Higgins vid ett tillfälle.
- Nej, jag saknar den sortens klarhet.
Det kalla kriget och de nya konflikthärdarna verkar mer komplicerade och ger en tänkvärd tidsbild. Men de här idéerna hängs framförallt upp på en katt-och-råtta-rysare där den ensamme överlevaren undrar vem som är ute efter honom och varför. Turner (alltså Redford) inser att han inte kan lita på någon och plockar upp en främmande kvinna (Faye Dunaway), som efter begripliga inledande tveksamheter visar ett förstående sinnelag fortare än vad som egentligen är förnuftigt. Men sådana här filmer kräver att folk handlar på instinkt och 'feeling'. Det blir roligare så.

Max von Sydows yrkesmördare gör däremot inte mycket spontant. Inte. Men hans roll utvecklar sig lite annorlunda än man kunde vänta sig. Filmen är smart, men inte påstridigt överintellektuell. Den ångar på oförtrutet, ackompanjerat av lite slow sax-solo-jazz som inte var helt ovanlig i filmer från den här tiden och som ofta lyckas åstadkomma något rogivande och suggestivt samtidigt. Dunaway, den åtminstone då oförlikneliga, gör delikata nyanser synliga med små, mycket små, ryckningar i ansiktet och gör att jag köper mycket av det som inte håller streck i jämförelse med resten av filmen. Här läggs en dos spionageromantik till förvecklingarna på gott och ont, men slutligen mest på gott. Nyligen ska Dunaway förresten ha sagt att det var svårt att agera livrädd för kidnapparen Redford, för han var ju så läcker... Och duon har några snabba verbala slagväxlingar som ger sin egen lilla krydda åt filmen.
- Jag tror inte att jag vill lära känna dig bättre. Jag tror inte att du lever så länge till.
- Jag kanske överraskar dig.

Sydney Pollack avled ju i våras och lämnade efter sig en ganska lång meritlista, inte bara som regissör utan även producent och ibland skådespelare som i ”Michael Clayton”. En scanning av regilistan påminner mig om hur många av hans filmer jag inte sett, och i vissa fall känner jag mig inte så lockad heller. Jag menar, ”Mitt Afrika” - den måste väl ändå vara ett riktigt pekoral? Däremot är ”Firman” och ”Tolken” kompetenta spänningsskapare och ”Tootsie” en ganska genial komedi. ”3 dagar för Condor” har sina halvrostiga kedjelänkar, men ser också framsynt ut med dagens facit i hand. Den är både daterad och evigt ung, eftersom den fångar upp frågor som var viktiga då och kommer att vara det ett tag till. Världen i stort är väl varken bättre eller värre ute nu än då. Jo, kanske lite värre. Vi håller i alla fall på att fostras till att tro det, från alla håll. Enklare är den inte. Oljekrisen och terrorhoten i början av 1970-talet var säkert banala i jämförelse, medan de som då mindes 1940-talet uppenbarligen undrade var alla tydliga fiender tagit vägen. Svart och vitt - så vill vi ju helst ha det. Det lättaste sättet att lovorda den här filmen är dock att poängtera dess förmåga att fastna på näthinnan och lämna bestående intryck, både visuellt och verbalt.

© Johan Lindahl
2009-01-03

Originaltitel: Three Days of the Condor
USA, 1975
Regi: Sydney Pollack
Med: Robert Redford, Faye Dunaway, Cliff Robertson, Max von Sydow, Addison Powell, John Houseman, Tina Chen m fl

Genre: Politik, Romantik, Thriller

Sök