The Mist (2007)

Darabont gör det inte riktigt igen

Frank Darabont vet hur man håller sig väl med King-fans. Ett sätt är förstås att göra världens bästa King-film (ni vet vilken jag menar) och följa upp med en av de övriga tio bästa (ni vet väl denna med, eller?). Ett annat kan vara att låta huvudpersonen i sin nya film måla ett motiv hämtat ur Kings episka sjuboksserie om det Svarta (eller egentligen Mörka) Tornet. Bakom staffliet hänger för övrigt bilden från "The Thing"-postern i en lite mindre raffinerad metavink.

Målningen, båthuset och panoramafönstret möter alla samma öde i den effektiva men behärskade prologen där en storm röjer runt i den klassiska kingska Maine-småstaden. Fast det viktiga för David är ju att grabben och frugan klarade sig. Han lyckas till och med jobba lite på grannsämjan. Forne fienden (Andre Braugher från "Uppdrag: Mord") i huset bredvid har fått bilen kvaddad och hänger med honom och sonen in till stan för proviantering i deras jeep. I snabbköpet har halva stan samlats och på ett sansat men lyckat vis bygger Darabont upp en svårdefinierad oro innan han låter skräcken ta över.

"Det här är vad som hände", inleds den här smått magiska och samtidigt fantastiskt simpla historien i sin skrivna form, och det är en bra mening att ha kvar i minnet. Försök inte vara smartare än den här storyn, för den försöker sannerligen inte impa på dig med sina cerebrala vindlingar - det är bara en redogörelse för en skräckinjagande situation med en stark doft av Romeros zombiefilmer och Hitchcocks "Fåglarna". Ja, så borde det åtminstone vara...

Det börjar med en dimma som väller in över sjön. Det fortsätter med små och gigantiska monster och avsevärd blodspillan. En samling människor belägrade under oförståeliga och hemska omständigheter är receptet och det är förstås inget nytt med det, men uj vad berättelsen (från "Skeleton Crew" / "Den förskräckliga apan") knäckte mig när jag läste den första gången i tonåren. Filmen jag har väntat på i tjugo år hade jag föreställt mig i Sam Raimis regi, men det gick ju ganska bra det här med.

"Ganska bra", ja du läste rätt. Poäng utdelas direkt för att lilla sonen blir rejält skräckslagen och aldrig någonsin förvandlas till käck problemlösare. Ytterligare beröm för Braughers totalt trovärdiga reaktion när han tror att hela staden driver med honom. Att effekterna ibland är lite billiga och att det vilar en B-filmskänsla över alltihopa är inte bara okej utan helt rätt. Att Thomas Jane är lite halvträig i huvudrollen kan man köpa, särskilt som han bitvis är riktigt bra.

Men redan i den första egentliga skräcksekvensen känns Frank lite tafatt. Folk reagerar för snabbt, alternativt för långsamt. De blir karikatyrer och deras agerande känns väldigt skrivet. Och det är tyvärr ett problem som filmen ganska ofta lider av. Det mesta är rakt ifrån novellan, men inget av det lyfter. "Nyckeln till frihet" lyfte, till och med högre än grundmaterialet, "The Mist" stannar kvar i studion.

Aha, en konsekvent och lite corny B-film alltså? Nja, det verkar faktiskt inte vara avsikten. Marcia Gay Hardens Mrs. Carmody, yxigt övertydlig och med inslag av Nutidskommentar (sällan den råa skräckens bästa vän), ska hjälpa till att leverera något slags budskap om farorna med fundamentalism och fanatism men känns inte heller särskilt övertygande. Välvilligt uttryckt är det en rysare som inte bara handlar om hotet utan om vad hotet gör med människor - specifikt handlar det väl lite i förbifarten om USA-politik och inte minst Irakkriget. Mindre välvilligt uttryckt är det inte särskilt fingertoppskänsligt utfört. En pöbel formerad med rena Springfieldfarten och ett alldeles onödigt försök att förklara lite för mycket skapar ytterligare problem.

Men stämningen då? Finns den här? Emellanåt, är väl tyvärr det lite snöpliga svaret. När jag tänker tillbaka på vissa scener i "The Mist" känns de monumentala. När jag såg dem vet jag att jag inte kände likadant. Sån't där är ju lurigt, när hjärnan vänligt hjälper till, ungefär som när man läser fast i efterhand. Schysst av den, men egentligen inte filmens förtjänst. Missförstå mig rätt, här finns några spännande och riktigt slabbiga scener, och jättetrollsländor med ett förträffligt ljud från vingarna. Monstrena är på plats, spindeltrådarna fräter som de ska, benen på jättevidundret försvinner upp i dimman - alla bitarna är här. Men nog hade det gått att ladda luften med ett tätare hot, höja pulsen några slag till och göra mer för att sluka upp tittaren. Tänk om Frank bara sett om "Night of the Living Dead" en extra gång och tagit lärdom av hur mycket man kan göra med hur lite pengar som helst...

Den egna kreativiteten har Darabont huvudsakligen sparat till slutet, där han istället för att som King lämna tittaren med ett stort frågetecken i famnen jobbar vidare mot en final där just den där stämningen faktiskt infinner sig, mycket tack vare Mark Ishams dovt mäktiga musik.

Avrundningen kommer locka till reaktion, kanske även diskussion. Kanske kommer den också locka dig att säga "jag visste det". Men stämning, det har den. Jag kan dock bara tala för mig själv (och för alla som tycker precis som jag) men "The Mist" är en film jag inte lyckas tycka lika mycket om som jag så gärna vill - där jag istället för att försvinna in i dimman ofta sitter kvar i verkligheten och reflekterar över sådana här saker:

1) Undrar om Laurie Holden blev utvald för att hon jobbade så bra i dimma i "Silent Hill"?
2) Hur många rysare har egentligen rara gamla Frances Sternhagen varit med i?
3) Den där "korsbilden", var den en referens till "Carrie"?
4) Varför var det dimmigt inuti apoteket men inte i snabbköpet?

© Anders Lindahl
2008-06-16

---

DVD / Blu-ray

20081109
Redan skiva ett, den som utgör standardutgåvan, innehåller kommentarsspår, några borttagna scener och ett mysigt samtal mellan Darabont och Kungen Själv. Dubbeldiskaren har dock en hel del som talar för en lite större investering om filmen föll en på läppen. Kanske till och med om filmen inte gjorde det.

Making-of-dokumentären på nästan 40 minuter håller fin klass, ett trevligt besök i en entusiastisk produktion med begränsad inspelningstid och budget. Det finns även mer making-of-material, men coolast är Franks Director's Cut. Futtiga tre minuter längre, men framför allt i svart-vitt. Kanske hade det rentav varit läge att "grindhousa" bilden lite, med lite repor och hopp, men även i sin välbevarade form så ger den svartvita bilden en skön creature feature-känsla som passar filmen utmärkt.

---

Originaltitel: The Mist
USA, 2007
Regi: Frank Darabont
Med: Thomas Jane, Laurie Holden, Marcia Gay Harden, William Sadler, Andre Braugher, Frances Sternhagen, Toby Jones

Genre: Skräck
Svensk biopremiär: 2008-05-30
Hemmabio: 2008-10-29
Teman: Belägringar Stephen King på vita duken

Ingår i följande teman

Sök