Donnie Darko (2001)

Inte illa av en 26-åring

5 russin

"Donnie är ju hur konstig som helst ... men, såååå himla konstig är han inte. "

Min spontana reaktion en bit in i filmen, och den håller i sig. Donnies odiskutabla konstighet är inte av den alienerande sorten, snarare tvärtom. Bara där finns det omedelbart ett skäl att gilla filmen. Det finns många fler.

Ingen film har väl allt men "Donnie Darko" har väldigt mycket. Den har stämning och symbolerna från en David Lynch-film, medmänsklighet som en PT Anderson-rulle, manus som en Bruce Joel Rubin-historia och en hälsosam dos Wachowski-artad anarki - som i den mångtydiga tag-raden "You can never go too far". Den formligen ber om att diskuteras men behöver inte analyseras för att fungera på många plan samtidigt; som en nästan skräckig scifi-mysteriefilm, som ett småstadsporträtt, som en studie i typ alla ungdomars rädsla för att vara antingen för konstiga eller för normala.

Donnie går i terapi. För länge sedan brände han ner ett hus. Numera gör han inte sån't, säger han, utan nöjer sig med att gå i sömnen och hallucinera en del. Med jämna mellanrum ser han en manshög gestalt i en otäck kaninkostym som berättar saker för honom, eller ger honom instruktioner. Hans osynlige vän räddar faktiskt hans liv tidigt i filmen. Mitt i en vardag bestående av skola, familj och den trevande starten på ett förhållande med en nyinflyttad tjej - alltmedan lokala storheten Jim Cunningham håller seminarier i hur man besegrar sin rädsla - försöker den bekymrade och begåvade Donnie förstå de tecken och budskap han ser omkring sig. Han lägger ett pussel och arbetar under en hård deadline. Den 30:e oktober går världen under, nämligen.

26 år. Var inte Orson Welles lika gammal när han gjorde "Citizen Kane"? Det kanske låter som en extremt smickrande jämförelse, men det må väl vara hänt. I stilsäkerhet, självförtroende och imponatorgrad kommer Kelly inte långt efter med sin långfilmsdebut. Manuset, som han också gjort, bär tydliga spår av filmer i samma svårdefinierade genre, men några stölder är det inte tal om. Bara intressanta koncept som ganska många låter hjärnan gå varm på ibland, och ett skickligt användande av dessa. Det är också ett väldigt rikt manus, på så vis att dess bitar inte bara finns där av en anledning, utan av flera anledningar. Diskussioner kring en Graham Greene-novell om "kreativ destruktivitet" både ingår i handlingen och kommenterar den. Kaninskepnaden har sin förklaring just i filmen, men bär också med sig tonvis av egen symbolik från både religion, mytologi och "Alice i Underlandet". Troligen är den också en vink till den osynliga jättekaninen Harvey i James Stewart-filmen med samma namn.

Stämningen är så tät att man inte ens kan tälja den med kniv - kanske allra mest när den nyss nämnda kaninen (kallad Frank) dyker upp och världen liksom försvinner runt Donnie. Musiken är ljuvlig - både den specialskrivna, suggestiva musiken av Michael Andrews (även han långfilmsdebutant i sitt fack) och valet av 80-talshits från bland andra Joy Divison och Tears for Fears. Skådespeleriet (och troligen därför också regin) är härligt, från Jake Gyllenhaals minnesvärda prestation till Patrick Swayzes oväntade biroll. Dessa bitar tillsammans blir, hipp hurra, till en "riktig film" i ordets coolaste betydelse.

Jag har läst klartänkta, tydliga förklaringar över exakt vad som händer i filmen och varför. De är inte dumma, men jag är inte säker på att de gör filmupplevelsen starkare. "Donnie Darko" bygger en oviss, mystisk värld omkring en där man inte bara är förvirrad utan också engagerad. När slutet rasar in, på ett manér jag sett förut och gärna ser igen, så infinner sig först samma känsla som i exempelvis "Mulholland Drive":

"Vad hände där...?"

Aningen av en förståelse börjar gry under avtoningen och eftertexterna. Det är sedan man verkligen börjar fundera, diskutera, ge sig ut på Internet där man upptäcker att det finns människor som verkar ha spenderat månader med att utforska filmens mysterier, för att inte tala om den vrickade officiella sajten där man efter visst pussellösande bland annat kan få läsa Roberta Sparrows "The Philosophy of Time Travel". Men det är ju vad som händer efter filmen, en konsekvens men kanske strikt uttryckt inte en del av filmupplevelsen. Det är den sistnämnda som jag utdelar en femma för - och för att Donnie och Gretchen går och ser "Evil Dead" på bio. Funderingarna är bara en bonus.


FOTNOT
Om du tycker att Jake Gyllenhaal liknar Tobey Maguire så är du inte ensam. När det verkade som om Tobey inte skulle kunna reprisera sin roll som Spider-Man i tvåan så var Jake mycket nära att bli hans ersättare.

© Anders Lindahl
2004-08-05


Richard Kellys "Donnie Darko"

Originaltitel: Donnie Darko
USA, 2001
Regi: Richard Kelly
Med: Jake Gyllenhaal, Holmes Osborne, Jena Malone, Maggie Gyllenhaal, Daveigh Chase, Drew Barrymore, Mary McDonnell, James Duval, Arthur Taxier, Patrick Swayze

Genre: Drama, Mystery, Sci-fi, Thriller

Relaterade artiklar
Decenniets bästa filmer (2000-2009)







     

Dela |