Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

Kärlek - så funkar det

5 russin

Det vanligaste jag hör folk säga om manusförfattaren Charlie Kaufmann är antagligen att han måste rökt på utav bara helvete innan han skrev filmen … (fyll i valfri Kaufmann-rulle här). Och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” är inget undantag från det antagandet, men till skillnad från filmer som ”I huvudet på John Malkovich”, ”Adaptation” och ”Human Nature” så känns karaktärerna i den här filmen otroligt levande och filmen har ett hjärta och en värme som definitivt saknas i de tidigare filmerna.

Filmen handlar om Joel, vars flickvän Clementine raderat honom ur sitt minne. Riktigt varför vet han inte men när han besöker företaget som gjort ingreppet i Clementines hjärna så går det upp för honom att det enda sättet som han själv i sin tur kan komma över Clementine är att göra samma sak själv. Själva ingreppet äger rum under en hel natt då företagets personal spårar upp och raderar Clementine-relaterade minnen ur Joels hjärna. Den största delen av filmen följer vi som publik subjektivt från den nedsövde Joels perspektiv – genom hjärnans tankar, infall och minnen. Först ryker de minnen som ligger närmast i tiden, då ett gräl får de båda att göra slut. Därefter följer en lång rad gemensamma minnen ur parets historia där Clementine, utan pardon, rycks bort.

När processen pågår som bäst ångrar sig Joel, som dessvärre fortfarande är sövd. Han vill ha kvar minnena därför att han kommit till insikt om värdet av dem. En svettig kamp mot klockan påbörjas där Joel till varje pris försöker gömma Clementine så långt bak i sitt undermedvetna som möjligt för att undvika att hon raderas från hans liv.

Under tiden inleds en subplot där de unga medarbetarna på minnesraderarföretaget sitter i Joels lägenhet och raderar hans minne. Förutom att de fungerar som en utomstående reaktion på det som händer i Joels hjärna utvecklas deras roller till att bli direkt avgörande för Joel och Clementines fortsatta öde.

Det hela låter måhända en aning konstruerat men sällan har jag sett en film där man så fort sväljer den komplicerade ”larger than life”-premissen och sällan har väl en sådan premiss utnyttjats bättre för att berätta en historia. Kaufmann och Gondry är banne mig inne och nosar på kärlekens absoluta kärna. De vecklar ut begrepp som tidigare varit för abstrakta för att adaptera i populärkultur men genom filmens kraft lyckas de konkretisera och sätta fingret på exakt det som är både glädjeämnena och smärtpunkterna i förhållanden mellan människor och varför båda dessa ingredienser är så jäkla viktiga för att vi ska kunna utvecklas.

Själv känner jag svaga igenkänningsimpulser från ”Vanilla Sky” sticka till i hjärnbarken då och då under filmens gång. Inte bara för att båda filmerna innehåller barnvisan ”Row, row row your boat” men även för att det verkar som att Amenábar och Crowe försöker beskriva samma sorts känslor. Till syvende och sist är det ändå Kaufmann och Gondry som drar längsta strået – karaktärerna i ”Eternal Sunshine…” är helt enkelt så mycket sannare och mer identifierbara. Tack vare Joel och Clementines personliga brister blir just de karaktärerna unika i ett Hollywood söndertrasat av perfekta människor som utmejslats från manusskrivarmanualer. De känns som riktiga människor och det är därför jag bryr mig till den milda grad att jag knappt vill att filmen ska ta slut.

Som om inte det virrvarriga irrandet inne i Joels hjärna vore struligt nog så arbetar filmen med ett ickelinjärt berättande, och filmen börjar faktiskt med att Joel och Clementine möts på nytt och blir förälskade – efter bådas minnesingrepp. Hur detta är möjligt förklaras givetvis mot slutet av filmens andra akt men det snillrika manuset garanterar minsann inget lyckligt slut bara för de båda lyckas träffas igen. Även om det då känns som de nyss träffats, så vet ju vi i publiken att de båda levt tillräckligt länge tillsammans så att de av ren leda och förakt raderat minnena av varandra. I en slutlig konfrontationsscen, där parets till synes nya förälskelse möter det trista förflutna, ställs allt på sin spets. Scenen är enkel och består mer eller mindre av två personer som lyssnar på en kassett, men den säger så otroligt mycket och griper tag så jäkla hårt att man bara tappar hakan i biofåtöljen.

Det är givetvis svårt att gestalta hjärnans fragmentariska tänkande och dess associativa kopplingar på film men sällan trodde jag att det kunde utföras på ett så övertygande, underhållande och suggestivt sätt. Det är liksom både snyggt och kul men samtidigt skitläskigt när vi reser runt i Joels undermedvetna. En tanke hoppar snabbt över i en annan och det undermedvetna färgar hela tiden minnena till att visa det som Joel skulle ha velat uppleva snarare än det han egentligen upplevt.

Finns det då inget dåligt? Nja, sidohistorierna med Kirsten Dunst och Elijah Wood kan måhända kännas en aning ansträngda och till viss del konstruerade. Det är lite för uppenbart vilken funktion karaktärerna har i manuset och de blir aldrig lika levande eller engagerande som huvudrollerna. Men det funkar och det är fortfarande underhållande.

Michel Gondry har gått från att vara en av världens bästa musikvideoregissörer till att bli en av de mest lovande filmregissörerna på år och dag. Samarbetet med Charlie Kaufmann började lite knackigt med ”Human Nature” men det är uppenbart att ”Eternal Sunshine…” är ett verk av två människor som nu befinner sig på toppen av sin förmåga. Vi kan bara be till Gud att den förmågan håller i sig i några filmer till.

© Johan Hultgren
2004-12-11


Michel Gondrys "Eternal Sunshine of the Spotless Mind"

Originaltitel: Eternal Sunshine of the Spotless Mind
USA, 2004
Regi: Michel Gondry
Med: Jim Carrey, Kate Winslet, Kirsten Dunst, Tom Wilkinson, Elijah Wood

Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 2004-08-20

Relaterade artiklar
Decenniets bästa filmer







     

Dela |