|
|
|
Seven Days, Seven Nights (2003) Den var säkert bra  Man borde ha någon slags inte-poäng att dela ut. Ni vet, när man faktiskt inte vet vad man tycker om själva filmen. Vad gäller "Seven Days, Seven Nights" kan jag enkelt konstatera att skådespeleriet är utmärkt och att det i kombination med de långa tagningarna ger en övertygande och dokumentär känsla åt det hela. Men det lustiga är att jag aldrig någonsin betraktar det som händer på duken som sant eller viktigt, utan just som skickligt, självutlämnande (inte minst fysiskt) och naturligt skådespeleri. Och att händelserna som sådana kan vara stundtals dramatiska, stundtals småroliga och stundtals ganska intetsägande ger på liknande vis en konstaterande ton åt det hela som liknar dokumentärens utan att jag för den sakens skull tror på det. Problemet är att jag inte ens mot slutet av filmen tycker att jag lärt känna någon av dessa starka och trovärdiga kvinnogestalter (för i centrum av filmen står en skara kvinnor, som säkerligen av många ses som charmigt pragmatiska eller mustigt varmblodiga eller livfullt plumpa). Jag känner dem inte, jag kan inse att det är tragiska saker som händer dem men kan inte riktigt förmå mig att bli tagen av det hela. En nyhetsuppläserska slutar tala och blir inskriven, men det är inte Bibi Andersson som dyker upp för att väcka henne ur stumhetens inneslutenhet utan en gammal bekant med egna problem. En tjej vill bli dansös men det går inte så bra. Människoöden som korsar varandra, med små eller stora konsekvenser... och en ganska vag känsla av kritik mot det rådande styrelseskicket. Saker händer och jag önskar att jag sett en annan film, en som jag kunde uttala mig om med pondus och övertygelse. Mitt fel, kanske. Kanske finns det händelser som byggs kring en symbolik som jag missar, där en insikt i Kuba hade varit till avgörande hjälp. Jag hade ändå hoppats att jag skulle förstå detta intressanta ställe lite bättre när eftertexterna började rulla, inte att jag skulle ha behövt förstå det redan innan. Eller så har platsen ifråga inget alls att göra med min förbryllelse, utan det faktum att jag sällan faller för filmer där det som händer bara ibland har någon egentlig konsekvens. Filmer som känns som om de inte styrs mot sitt slut utan bara... tar slut. © Anders Lindahl 2004-01-26 |
 |
|
|||||||
