russin.nu - vi tycker om film
Aliens (1986)

Building better worlds
5 russin

När "Star Wars: episod 1" (Det lagom mysmörka hotet) var som mest aktuell visades en så kallad dokumentär (förklädd reklamfilm) om dess tillkomst. Här berättade en av de ansvariga för effekterna hur skönt det var med George Lucas, för han hade inte ett sådant där jobbigt "Titanic-ego", med uppenbar hänsyftning åt James Camerons omtalade kompromisslöshet.

Jämför gärna "Star Wars: episod 1" med just "Titanic", så kanske du håller med om att det inte är så viktigt huruvida de anställda slipper skäll och tjat under produktionen. Det viktiga är slutresultatet. "Star Wars: episod 1" är hyfsad underhållning, en skön matiné med imponerande effekter. "Titanic" är enorm.

För stor film krävs det nog ett Titanic-ego, och Cameron verkar ha haft ett sådant redan 1986, trots att han då bara hade den omtalat usla "Piranha 2" och den förvisso mästerliga "Terminator" i sin regissörs-portfölj. Redan här, i hans intensiva uppföljare till Ridley Scotts "Alien" märks att vi har att göra med en regissör som vet exakt vad han vill, och lyckas genomföra det.

Allt vi ser vittnar om intelligens, bildsinne och en humanistisk människosyn, och till råga på allt är det spännande. Historien är egentligen ganska rak och enkel: Ripley (Weaver) upphittas nedsövd i rymden långt efter sitt första möte med H.R. Gigers parasitiska och mordiska rymdvarelse. Strax därefter behövs hennes expertis, när kontakten plötsligt bryts med en rymdkoloni som oturligt nog byggts upp på den planet där Ripleys skeppskamrater plockade upp sin illvilliga fripassagerare. Tillsammans med en skara soldater och en representant för det företag som skapat kolonin, beger hon sig motvilligt tillbaka. Problem uppstår, spänning tar vid, stor film skapas.

Effekterna och miljöerna är imponerande för sin tid och för det mesta trovärdiga än idag, särskilt som Cameron haft det goda omdömet att bygga verkliga scenerier och maskiner i största möjliga mån och bara förlita sig på modeller och compositing för de svåraste scenerna. En talande detalj, som man kan få sig till livs på Laserdisc-versionens annars ganska torra making-of, är att han valde att använda sig av akrobater och gymnaster i alien-dräkterna, för att uppnå ett rörelsemönster som inte är så typiskt mänskligt.

Tekniskt och konstnärligt lämnar "Aliens" inget att beklaga sig över. Cameron är en fantasifull och skicklig målare i rörliga bilder. Dessutom kan han berätta en historia.

Det dröjer innan infernot brakar loss runt omkring tittaren. Cameron låter personligheter utkristallisera sig, för att senare följa upp med logiska konsekvenser eller överraskande vändningar och avslöjanden. Bill Paxton är ett talande exempel, som hinner gå från högljudd kaxighet till ynklig uppgivenhet, stressad panik och slutligen en moralisk uppryckning inom loppet av en dryg timme. Denne mångsidige doldis spelar också slemmig bilhandlare i Camerons "True Lies" och imponerade storligen i Sam Raimis "En enkel plan". Michael Biehn och Lance Henriksen är två andra Cameron-favoriter som ofta gör sig bäst just i hans filmer. Henriksens plikttrogne robot, som själv föredrar termen "synthetic person", är en av de mest minnesvärda artificiella intelligenser jag sett på film. Paul Reiser (numera mest känd från "Galen i dig") gestaltar både den synbarligen schysste Carter Burke och det svin han senare visar sig vara på ett enastående sätt.

Cameron kastar gärna ett uppskattande ögonkast bakåt i filmhistorien. Om man roas av sånt kan man jämföra "Aliens" med "Them!" (komiskt och felaktigt döpt till "Spindlarna" på svenska). Camerons aliens har en liknande drottning-centrerad samhällsstruktur och bekämpas med eldkastare, likt de förvuxna myrorna i "Them!", och det enda vittnet till deras första illdåd är en liten flicka som först vägrar tala när militära auktoriteter kommer till platsen, på samma sätt som Newt.

Carrie Hein som spelar Newt, den enda överlevande på planeten, har inte följt upp sin klockrena debut med misslyckade filmer, à la Linda Blair, utan har sedan helt hållit sig från filmens värld. Vad nu detta än beror på, gör det hennes enda roll än mer fascinerande så här i efterhand. Hon kommer alltid att vara Newt, den sårbara och samtidigt så starka flickan som mirakulöst överlevt en traumatisk händelse och räddar sina tilltänkta räddare (åtminstone några av dem). Hon serverar ett antal av filmens mest citatvänliga repliker, som "They're dead, alright! Can I go now?", med en naturlig trovärdighet, utan att vara irriterande puttenuttig.

Har du möjlighet att välja mellan den "vanliga" versionen och Camerons director's cut, tveka då inte att ägna de där extra 20 minuterna åt den längre versionen. Att få se de boende på kolonin innan katastrofen drabbar dem kan i och för sig både öka och minska spänningen, men att klippa bort scenen där Burke berättar för Ripley att hennes dotter - som var en liten flicka vid starten för "Alien" - dog för några år sedan, vid 66 års ålder, är oförlåtligt. Den scenen är så oerhört viktig, inte minst för att den understryker Ripleys moderliga beskyddarinstinkt gentemot Newt senare i "Aliens".

Extra godis, när man lärt sig handling och repliker utan och innan, är att studera det framtida, företagscentrerade samhälle som Cameron byggt som en nästan osynlig kuliss runt historien. Trovärdigt, men samtidigt mysigt.

James Cameron blandar John Woos och Stanley Kubricks bästa egenskaper i filmer som både känns och imponerar. Må hans budgetar aldrig sina.

© Anders Lindahl
2000-10-12

fds
   
Aliens
Originaltitel: Aliens
USA, 1986
Regi: James Cameron
Med: Sigourney Weaver, Lance Henriksen, Bill Paxton, Michael Biehn, Paul Reiser, Carrie Hein

Action, Sci-fi, Skräck

Teman:
Alien
Dela |


© Twentieth Century Fox
© Twentieth Century Fox
En trio tuffingar: Michael Biehn, Sigourney Weaver och Bill Paxton

© Twentieth Century Fox
© Twentieth Century Fox
"Hard to believe there's a little girl under all this."

© Twentieth Century Fox
© Twentieth Century Fox

Ingår i följande teman