Andor: säsong 1 (2022)
I en klass för sig
I avdelningen 'saker som borde ha recenserats för länge sedan':
Det är lätt att konstatera att Obi-Wan och Boba Fett var orimligt tråkiga. Det är svårare att sätta fingret på vad som gör "Andor" så mycket intressantare, med sin surmulna titelkaraktär, sin avsaknad av Kraften och monster och sitt länge tålmodiga tempo. Jag konstaterar väl kort och gott att den här prequelserien till prequelfilmen (eller midquelfilmen) ”Rogue One” har höga ambitioner och kapacitet att ro iland med dem. Utöver Cassian Andor, en som sagt ganska tjurig man uppvuxen på en planet som drabbats hårt av Imperiets härjningar och nu bosatt i en interstellär avkrok med sin styvmor, följer vi både sagda imperiums karriärister och de som kämpar mot det i det fördolda. Det handlar om vanligt folk på småplaneter och elitens grädda på Coruscant. En adelsdam med gamla anor och ett kärlekslöst äktenskap arbetar på sitt sätt och tar stora risker, i ett inte helt friktionsfritt samarbete med en antikhandlare spelad av allas vår Stellan.
Det är en ganska komplex historia, som inte skriver allting på tittarens näsa. Lite research ger intressanta aha-upplevelser, men serien kan även fängsla utan att man har järnkoll på alla samband. En oväntad tråd följer en spänd och ambitiös man (Soller) som arbetar för ett konglomerat tätt knutet till Imperiet men stort nog att ha sin egen säkerhetstjänst. Efter ett misslyckat försök att visa sig på styva linan skickas han i skam och vanära hem igen till ett själsdödande kontorskneg. Men han ger sig inte, och hans vägar kommer korsa en annan ambitiös karaktärs, denna med en ganska hög position i Imperiets säkerhetstjänst. Han hade kunnat vara en slags hjältefigur, deras relation en spirande romans, vore det inte för det där med vilka de arbetar för. Det finns mänsklighet och cynism på båda sidor men Imperiets metoder lämnar inget tvivel om var det stora problemet ligger. Anton Lesser (Qyburn i GoT) har en liten men intressant roll som höghöns i scener som ofta handlar om strebrarnas interna maktkamp. När han upphöjer en handlingskraftig person varnar han henne också torrt att akta ryggen.
Andor själv (Diego Luna) är en klassisk figur i övertygande tappning. Efterlyst för ett dubbelmord helt utan politiska aspekter är han i en desperat situation. När han får en chans att tjäna en hacka på en djärv stöt mot Imperiet tar han den. Han har inga avsikter att bli hjälte. Mittenpartiet, den nämnda stöten, är en tidig dramatisk höjdpunkt med ett årligt himlafenomen som tjusig inramning. Strax efteråt inträffar en nästan chockartat ironisk twist för vår antihjälte som helt orelaterat till sina rebelliska insatser plötsligt finner sig fängslad och raskt skickad till en fjärran planet för några års straffarbete. Den här biten är ambitiöst iscensatt med en genuin känsla av hjälplös desperation i ett oklanderligt effektivt system. Det repetitiva arbetet kring tillverkandet av något slags stora maskindelar är märkligt fascinerande att se, med blandningen av konkurrens och kamratskap som bildas när smågrupper sätts i tävlan mot varandra men alla sitter i samma båt. Andy Serkis gör en utmärkt biroll i den här delen av historien.
Det är dystert. Och huvudpersonen är knappast ett under av karisma. Men det har verkligen någonting. Det känns som en verklig värld i klorna på ett imperium där ett vanligt människoliv inte är mycket värt. På andra sidan splittrade grupper med olika agendor, inte en konsoliderad rebellarmé. Men det finns de som försöker samla dem, ibland med diskutabla medel.
“We need the Empire angry. Oppression breeds rebellion.”
Att det får ta sin tid och byggas upp under tolv avsnitt är klokt. I början kan man känna att det inte är så stor skillnad på Imperiet och vad nu alternativet skulle vara, men allt eftersom börjar man förstå. Ljudtortyr med inspelningar från ett folkmord. Behandlingen av helt vanliga fångar. Och i takt med att man lär känna karaktärerna och insatserna stiger spänningen. Musiken måste nämnas också. Riktigt bra. Syntetisk och orkestrerad i härlig symbios.
Avsnitt tio är total gåshudspayoff. Spännande på ett sätt jag nästan glömt att sci-fi kunde vara. Och som bonus en förödande dialog om priset för upproret, det personliga priset och de som offras. Som en inverterad variant av Chiwetel Ejiofors tillkännagivelse i ”Serenity”, där han representerar Alliansen (Wheadons motsvarighet till Imperiet) men tänker ungefär likadant som Stellan; han fördömer sig själv för andras framtid.
Finalen är lika läckert uppbyggd som hela serien, med det förväntade och det helt oväntade snyggt ihopsytt. Missa inte sista scenen efter eftertexterna.
Blir det en fortsättning? Förutom ”Rogue One”, alltså? Jodå, tolv avsnitt till är det tänkt att det ska bli för att komplettera överbryggandet till filmen. Och i skrivande stund är i alla fall inspelningen officiellt avslutad, men premiären verkar dröja till 2025.
© Anders Lindahl
2024-04-27
Originaltitel: Andor: Season 1
USA, 2022
Skapare/show runner: Tony Gilroy
Med: Diego Luna, Kyle Soller, Adria Arjona, Stellan Skarsgård, Fiona Shaw, Genevieve O'Reilly, Denise Gough
Genre: Drama, Sci-fi, TV-serie
Teman: Star Wars
Relaterat: Rogue One: A Star Wars Story (2016)
Ingår i följande teman
