Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One (2023)

Evighetsmaskinen Cruise trotsar tyngdlagen – igen.

Tudelat vapen. Slagsmål på tågtak. Actionhjälte som uppnått viss ansenlig ålder, men kämpar på. Tre gemensamma nämnare rakt av med den senaste och kanske sista installationen av Indiana Jones. Skillnaden är väl att vad gäller Tom Cruise verkar inte finnas någon gräns för hur länge han kan hålla på med det här. Frågan är om han någonsin mer kommer att göra något annat än ungefär det här. Hänga från flygplan, köra motorcyklar utför stup, rusa runt i byggnader på jakt efter, alternativt förföljd av, någon. Rädda världen med hjälp av sina kodknäckande kompisar – som när man tänker efter också uppnått viss respektabel ålder. Aktningsvärd till och med. Och inte är de första jag skulle tänka på när det gäller att fysiskt förflytta sig fort och lösa akut påträngande problem. Men det är framför allt med tekniken de är till hjälp. Sedan tillkommer ’medlemmarna’ som egentligen inte är medlemmar. De som ändå behagar kliva fram och vara hjälpsamma när de väl visat sig pålitliga. För i den här världen är det svårt att veta vilka det går att lita på. Som bekant är sällan ens amerikanska regeringen (som borde vara formellt övergripande arbetsgivare) Ethan Hunts bästa vän. Nyligen läste jag någon kommentar, knappast den enda sitt slag, om att den här mannen rimligtvis måste känna att ’otack är världens lön’. Ingen annan filmkaraktär som åstadkommit så mycket kan ha fått så mycket bann av sina chefer och blivit misstänkliggjord så många gånger. Men det är en del av konceptet.

Filmerna verkar bara bli större och större och längre och längre. Just längden var en av mina farhågor inför det här sjunde kapitlet i ordningen. ”Dead Reckoning Part One” (en aningen otymplig undertitel, ska sägas) klockar in på närmare två timmar och tre kvart. Allra första gången Tom Cruise iklädde sig rollen som Hunt räckte det med en bit under två timmar. Inte många från den tiden är kvar nu, förutom trogne vapendragaren Luther (Ving Rhames). Lite överraskande återkommer här en figur jag mig veterligen inte har sett sedan just ”Mission: Impossible" No 1; Henry Czerny som den muttrande, manipulative Mr Kittridge, numera i nyckelroll på CIA. Vem som egentligen ger IMF-styrkan direkta order har varierat genom åren. Och det är ganska många år. Ett kvarts sekel ungefär.

Det hävdas regelbundet att ”Mission: Impossible”-filmerna bara blir bättre och bättre. Själv har jag tyckt att kvaliteten varit slående jämn och hög åtminstone sedan ”Ghost Protocol”. Brister i en film kompenseras av något annat, medan små invändningar mot en annan i sin tur vägs upp av något helt nytt. Det är inte så mycket till djuplodande narrativ egentligen. Den lilla styrkan som nu ändå antagit formen av ett team under mer stabila former behöver få tag i någon liten pryl, se till att ingen annan lägger vantarna på densamma, rädda världen från någon makt bakom skuggorna. Och nu är det frågan om en typ av artificiell intelligens vars representanter i mänsklig skepnad är ute efter makt. Total världsomspännande makt. En form av kontrollsystem som slår ut allt annat och gör att ingen längre kan skyddas från dess inflytande. För vi är alla mer eller mindre inbakade i den digitala degen.

Någon passage i mitten är väl överhövan tyngd av exposition och behovet av att förklara varför det här påfallande lilla vapnet i form av en tvådelad nyckel är så viktigt. Men när det handlar om de sedvanliga och alltmer storslaget orkestrerade actionsekvenserna är vägen till målet mödan värd. Det ska röra sig och röra sig snabbt. Som i en skottväxling under en sandstorm i den saudiska öknen – och det är bara uppvärmningen. Bilar, motorcyklar och terrängfordon sätter skräck i allt som rör sig i Rom. Där är den välbehövliga humorn som saknades under de första delarna i sviten som mest påtaglig. Den till synes obligatoriska… eh… nyckelscenen ombord på tåg drar saker till sin spets. När jag tror mig ha sett allt förut, höjs insatserna ett steg till – och ett steg till. Åtminstone i fysisk mening och kamp med tyngdlagen är det där filmen verkligen excellerar.

Med de återseenden som förekommer uppstår faktiskt en överraskande familjär känsla. En välkommen sådan. Det finns en kärna. Återkommande personligheter, vare sig de är edsvurna åt att vilja världens bästa eller snarare agera i eget affärsintresse, bidrar till en känsla av kontinuitet i en längre saga som antagit episka proportioner och där det kan vara värt att påminna om att allting på något vis tycks hänga ihop. Det är en längre story som åtminstone indirekt ska berättas. Och än är den alltså inte helt avslutad.

Mest speltid på plan och profilerad karaktär av nykomlingarna har Hayley Atwell som flink och förslagen ficktjuv, synnerligen skicklig på att stoppa på sig saker och sälja dem vidare. Det är vad hennes liv handlar om. Givetvis kommer hon att ställas inför insikten att livet kan ha ett högre syfte än så. Frågan är om hon kommer att ta chansen och lita på rätt personer. För M:I-världen är det Ethan Hunt och hans ofta styvmoderligt behandlade lilla grupp av problemlösare som i grunden är mest pålitliga av alla i hela det kända universum.

Hunt själv kommer också att ställas inför val, svåra val. Mannens underliggande motto eller etos är att hans eget liv inte är det viktigaste – utan den närmaste omgivningen och den härjade planet han och vi vistas på. I vanlig ordning besöks glamourösa fashionabla residens och lika ofta mer spartanskt ogästvänliga trakter. Inledningsvis prioriteras grynigheten och fokus på halvdunkla spelplatser. Dragningen till bokstavligt mörker är en återkommande men märkbar detalj, dock inte till den grad att händelseutvecklingen blir för ansträngande att verkligen kunna följa. De flesta synliga beslut när det gäller filmskapandet lägger sig på rätt sida för att generera och leverera det som förväntas av det som utvecklats till det troligen mest regelbundet rafflande och roande actionkonceptet på den här sidan millennieskiftet. Kanske lurar alltid något där som hindrar det från att verkligen vara perfekt i alla avseenden, men det var väldigt länge sedan jag kände något liknande besvikelse över en ny film i den här följetongen, som ändå måste ta slut någonstans. Eller lämnas över till någon annan centralfigur vid rodret. Frågan är vem det skulle kunna vara?

© Johan Lindahl
2023-08-01

Originaltitel: Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One
USA, 2023
Regi: Christopher McQuarrie
Med: Tom Cruise, Hayley Atwell, Rebecca Ferguson, Ving Rhames, Simon Pegg, Vanessa Kirby, Esai Morales, Pom Klementieff, Henry Czerny, Shea Whigham, Greg Tarzan Davis, Frederick Schmidt, Cary Elwes, Mariela Garriga, Indira Varma

Genre: Action, Äventyr, Thriller
Svensk biopremiär: 2023-07-12
Hemmabio: 2023-11-13

Relaterat: Mission: Impossible - Fallout (2018) Mission: Impossible - Ghost Protocol (2011) Mission: Impossible - Rogue Nation (2015) Mission: Impossible 3 (2006) Mission: Impossible II (2000)

Sök