Triangle of Sadness (2022)

Roligt på rikas bekostnad. Och kanske mer.

De rika. Dem vill vi gärna driva med. Ha roligt på deras bekostnad. En vanligt återkommande trend i populärkulturen, där i och för sig många av de mer framgångsrika redan tillhör de privilegierade. Man kan till exempel notera att världens, när den gjordes, dittills dyraste film i historien, i princip säger att alla förmögna människor (med få undantag) är oansvariga, bortskämda och otrevliga. Medan det vanliga folket, de mindre bemedlade som fick hytterna på de nedre våningarna var i stort sett hyvens herrar och damer rakt över. Det hade de inte mycket nytta av när skutan sjönk. Jag talar alltså om ”Titanic”. Och visst föll vi för den, de flesta av oss?

Som alla vet utspelades den på en båt. Det gör det mesta av den här filmen också. Ruben Östlunds senaste bidrag till sin katalog av studier om mänskliga tillkortakommanden, social obekvämhet och allmänt urspårade konfrontationer. Det är nu jag ska låta bli att erkänna att jag inte sett alla av hans genistämplade opus, men dock. Här tar det en stund innan filmen verkligen grabbar tag. Allt är en smula stelt och stillöst. Förmodligen medvetet stelt och stillöst. Med fokus på några yngre människor i modellvärlden; ett par där båda tycks lida av våldsam inre osäkerhet även om de blivit relativt framgångsrika inom sina respektive områden. Ett litet bråk om vem som ska betala notan på en restaurang leder till ångestladdad afton. Men det är uppvärmningen. Det är på båten det mesta händer. Även där inleds allt stillsamt men med de väntade underliggande spänningarna. Herrskap och tjänstefolk. Övre och nedre däck. Folk som tjänat pengar på gödsel eller militärmaterial. Till exempel. Och en kapten som helst inte vill visa sig utanför hytten om han inte måste.

Men knappt halvvägs in i handlingen kommer explosionen. Begynnande storm, yttre hot och monumentalt misslyckad middag ombord. Det är nu det börjar hända grejer på allvar. Någonting i det kaos som uppstår får mig att tänka på det ofta missförstådda mästerverket, eller nästan-mästerverket, ”Mother” av Darren Aronofsky häromåret. Jo, du har rätt att hata den. Även om du har fel. Eller är det ”Brakfesten” från 70-talet det doftar mest av? Associationer till ”Flugornas herre” är inte helt malplacerade heller. Men det är i alla fall nu som den sociala satiren skruvas upp så att det känns. Inte särskilt finstilt, vilket många betraktare redan konstaterat. Men effektivt. Situationen går från illa till värre. Sociala strukturer i sällskapet kullkastas. Nya spelregler etableras.

Kanske som en illustration på de politiska teorier som diskuterats på båten mellan vår cafésocialistiske kapten och den övertygat antikommunistiske östeuropeiske gödselmiljonären. Men frågan är var budskapet landar till slut? Om det finns ett tydligt sådant. Mer än att världen är indelad i olika skikt med motsvarande olika förväntningar, förutsättningar och att en situation som är fördelaktig för en person inte nödvändigtvis är det för en annan. Liksom att de förutsättningarna kan förändras i ett slag. Och förändras igen. Vad händer då med dynamiken - är allt ett nollsummespel? Östlunds intentioner är väl sällan att predika precis rakt ut och presentera en bestämd världsbild utan mest att provocera fram frågor. Och sådana finns det ett antal kvar hängande i luften efter ”Triangle of Sadness”.

© Johan Lindahl
2023-07-27

Originaltitel: Triangle of Sadness
Sverige/USA/Storbritannien/Danmark/Tyskland/Grekland/Turkiet/Frankrike/Mexiko, 2022
Regi: Ruben Östlund
Med: Harris Dickinson, Charlbi Dean, Vicki Berlin, Dolly De Leon, Alicia Eriksson, Zlatko Buric, Woody Harrelson, Carolina Gynning, Sunnyi Melles, Iris Berben, Amanda Walker, Henrik Dorsin, Arvin Kananian, Oliver Ford Davies

Genre: Drama, Komedi, Politik
Svensk biopremiär: 2022-10-07
Hemmabio: 2023-01-16

Sök