Lejonkungen (2019)

Lejonkung utan riktig lyster räddas av Rogens roligheter

3 russin

Välkommen till Afrika och den ljuvliga savannen där allt levande villigt underordnar sig de stora kattdjurens hegemoni, även om många av de andra arterna riskerar bli uppätna av härskarklassen. Men det är ju bara en del av livscykeln, eller The Circle of Life. Det var ett tag sedan sist. Jag såg visserligen den numera legendariska tecknade 1990-tals-”Lejonkungen” väldigt sent, men det märks att det var länge sedan. Den har väl helt enkelt inte gjort så saftiga intryck på mig. Det gör nog inte den här nytolkningen heller på sikt, men den är… okej. Kort sagt, okej.

Rivaliteten mellan konkurrerande lejonhannar leder (som väntat) till att lömska planer smids och en försmådd tronpretendent vid namn Scar sätter sig upp mot sin styrande bror Mufasa med hjälp av dolska konspirationer och hämndlystna hyenor. Den här gången skildrat med datoranimerade kreatur, så realistiskt utformade som man kanske kan kräva av den budget man kan anta att de spenderat. Sångerna låter bekanta från förr, även om någon kanske är ny. Jag är faktiskt inte riktigt säker. Men något, framför allt i inledningen, känns ändå lite livlöst och trevande. Filmen letar efter sin egen identitet och verkar tveksam om publiken verkligen vill ha den här versionen, den här visuella utformningen som substitut för det som miljoner människor världen över lärt känna och älska. Då fanns i och för sig en eller annan röst som höjdes för att man kunde läsa budskapet som rasbiologiskt. Var inte den onde lejonhannen bra mycket mörkare än den gode? Till exempel. Något som de flesta kanske ändå inte lade så stor vikt vid. Nu är snarare problemet att alla vuxna lejonhannar (som i och för sig inte är så många), är farligt lika varandra och den opålitliga Scar främst utmärker sig genom sin marginellt mer grådaskiga och utmärglade fysik. Egentligen inte särskilt hotfull i denna skepnad - men skenet kan bedra. Lejonhonorna? Samma sak där. Hur man skiljer dem från varandra är jag inte man att reda ut. En får försöka sortera rösterna efter bästa förmåga.

Och just rösterna är det som gör att vissa varelser står ut i mängden. Kanske även vad de får förmånen att säga också. Här dominerar allvaret, men som ni kanske vet så ska det till lite avspänningskomik, här förmedlad framförallt av John ”Last Week Tonight” Oliver som den vägledande fågeln Zazu och inte minst Seth Rogen när han träder in i handlingen som Pumbaa, vårtsvinet med hippiementalitet och tillsammans med surikaten Timon förkunnar det glada budskapet ”Hakuna Matata”. Jovisst. Inte kan man hoppa över det elementet. Men när vi har tungviktare som James Earl Jones, unge geniförklarade Donald Glover som Simba i vuxen ålder och Beyoncé som dennes kompis (läs ’love interest’), Nala finns här ändå resurser att ta tillvara. Ändå saknas enkelt uttryckt ’det där lilla extra’. ”Lejonkungen” anno 2019 predikar inte direkt någon ny radikal ideologisk agenda. I djurvärlden finns en viss ordning och den ruckar man inte på. Så, liksom i fallet ”Aladdin” för några månader sedan blir det här möjligen en varsamt reviderad uttolkning av en sedelärande saga om vikten av att växa upp och ta eget ansvar, samt se upp för falskeliga förrädare någonstans nära dig.

Någon annan mer nymodig symbolik, eller ett mer samhällsomvälvande budskap som kan appliceras på mänsklig makronivå har man inte besvärat sig med att stöpa om berättelsen till. Det handlar om individens ansvar för att hitta sin egen roll i hierarkin och utföra de uppgifter som ålagts honom eller henne utefter naturens ordning. Som underhållning tar det sig stadigt efterhand och levererar fler lustigheter, gammal god spänning och ja, det är tekniskt imponerande hur alltihop iscensatts med dagens digitala verktygslåda. Ändå, något slags lyster saknas i slutändan. Någon form av övergenomsnittlig spetsfundighet och inre glöd. Två timmars speltid är i överkant. Eftertexterna kunde gärna ha gjorts lite fyndigare, varför inte genom ett så gammalmodigt grepp som att presentera skådespelarnas namn (och glada nunor!) ihop med de respektive rollfigurer de gav röst åt. Bara som ett tips, alldeles försent.

Kompetent. Bitvis kraftfullt. Men inte riktigt i stånd att förmedla den emotionella resonans den borde kunnat göra. Så till slut är det snarast John Oliver och Seth Rogen som räddar ett extra russin genom att gjuta in välbehövliga vitsigheter när allt annat är lite lagom, ja…lagom.

© Johan Lindahl
2019-07-22

©Walt Disney Pictures

Originaltitel: The Lion King
USA, 2019
Regi: Jon Favreau
Med: Donald Glover, Beyoncé, Chiwetel Ejiofor, James Earl Jones, Alfre Woodard, John Oliver, Seth Rogen, Penny Johnson Jerald, Keegan-Michael Key, Florence Kasumba, Billy Eichner, Chance the Rapper

Genre: Animation, Äventyr, Drama
Svensk biopremiär: 2019-07-17
Teman: Djur som bråkar

Relaterat: Lejonkungen (1994)


Ingår i följande teman


Djur som bråkar





     

Dela |