Bohemian Rhapsody (2018)

Rejäl rapsodi

4 russin

- Amerikaner, de är puritaner officiellt och perversa privat...
Året är väl cirka 1984, Queen har precis fått en musikvideo bannlyst från den vid tiden enormt inflytelserika kanalen MTV och vädrar sitt missnöje. Men, som framgår av resten av filmen om vi inte redan visste det, gruppens karriär kantades av drama och inte minst kring frontfiguren och fixstjärnan Freddie Mercury, född Faroukh Bulsara i en familj som en gång invandrade till London från Zanzibar. Rötterna fanns i Indien men regelbundet refereras han till av både okända och mer bekanta som en ’paki’. Han är en outsider i flera avseenden, mer så än han själv verkar inse till en början. Nu vet vi att Mercury efter flera år i rampljuset kom ut som gay, senare blev en av de första mer internationellt kända personerna att drabbas av den under 1980-talet framväxande farsoten aids och avled 1991 vid 45 års ålder.

Vad vi rimligtvis inte vet i förväg är exakt hur mycket den här biografin egentligen kommer att kretsa kring Mercurys magnetiska aura och dramatiska privatliv, respektive hela bandets historia och - just det, musiken. Nu visar det sig handla ganska mycket om allt detta. Om du förväntar dig att få en fullständig redogörelse för allt relevant under ett i dag legendariskt brittiskt bands existens över två decennier - bered dig på besvikelse. Men det är slående hur mycket man faktiskt velat få med i en film som följdriktigt tar över två timmar på sig att leverera godset. Att få till den färdiga produkten har inte direkt gått på räls, om man tar i beaktande skådespelare som kommit och gått, allmänna inriktningar som justerats, en regissör som tågat ut (eller avskedats) under inspelningens gång och annat som kanske är värdigt ett epos om en grupp där kreativa och personliga konflikter tycks ha varit legio. I ”Bohemian Rhapsody” framhävs såväl sångarens karisma och personliga dragningskraft som att Queen verkligen var ett band med stridiga viljor och fyra individers behov av att profilera sig. Men samtidigt, vilket upprepas som ett mantra, de är ’en familj’. De skapar tillsammans någonting större än de skulle kunnat var för sig.

Många ur min egen generation med omnejd har ett speciellt förhållande till den här kvartetten. Vi har haft våra intensiva perioder av Queen-konsumtion, min egen kanske främst under det 1980-tal då deras mest klassiska album redan hade några år på nacken. Det största som hände dem i den senare delen av karriären var framträdandet på Live Aid 1985, något som föregåtts av inre splittring och en hastig återförening som resulterade i ett numera närmast ikoniserat framträdande. Kort, som alla andras den dagen, men klassiskt. Själv har jag inte alls så tydliga minnen av just deras 20 minuter på Wembley. Galan höll ju på närmare ett dygn, Phil Collins trummade på båda sidor Atlanten med en Concorde-utflykt emellan och efterhand när allt flyttat över till Philadelphia blev det ganska långdraget. Men Queen fick en mäktig stund i solen när de troddes ha sett sina bästa dagar.

Upprinnelsen, historien om hur ett ambitiöst gäng studenter spelar på klubbar och var de kommer åt på fritiden, förlorar sin sångare och en påstridig ung Mr Bulsara erbjuder sina tjänster, varefter saker verkligen börjar snurra och allt susar uppåt i en hastighet som är svår att kontrollera, det är där vi tillbringar första halvan av filmen. Naturligtvis har det skarvats en hel del som i alla biografier. Men det är heller ingen surrealistisk, svårbegriplig tripp i stort utan ganska grundat. Det handlar om stjärnor, men högst mänskliga. Det blir också uppenbart att Mary (Lucy Boynton), Mercurys en gång flickvän/livslånga väninna efter några turbulenta turer, var ungefär lika viktig som de andra bandmedlemmarna för honom . Relationer i stort framstår som ett komplicerat kapitel, med både relativt pålitliga och andra mer svekfulla, manipulativa bekantskaper. Förhållandet till den biologiska familjen var inte heller utan friktioner, men mycket av filmens fokus handlar om försoning. Familjer i alla former drabbas av påfrestningar. En del klarar av att helas igen.

Introvert karisma och vagt mystisk utstrålning är något som förknippas med Rami Malek, åtminstone för alla som följt hackerserien ”Mr Robot”. Det här knäcket kräver mer extrovert utlevelse och teatraliska tilltag. Och en uppsättning extra framtänder. Förvandlas han till en fullständig inkarnation av originalet, så att vi glömmer bort att det är en roll i en film? Nej. Hade vi skäl att vänta oss det? Nej. ”Bohemian Rhapsody” som helhet har sina brister och kan se överdrivet manierad ut. Men det ligger lite i sakens natur. Är den engagerande i stort? Ja. Musiken är imponerande återskapad - i vilken mån den nu är just återskapad, men Malek & Co ser ut som, och låter som, de skickliga publikdomptörer och genuina musikaliska genier de ska föreställa. Rapsodiskt i stycken, men rejält.

© Johan Lindahl
2018-12-24

©20th Century Fox

Originaltitel: Bohemian Rhapsody
Storbritannien/USA, 2018
Regi: Bryan Singer Dexter Fletcher
Med: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello, Aidan Gillen, Allen Leech, Tom Hollander, Mike Myers, Aaron McCusker, Meneka Das, Ace Bhatti, Priya Blackburn

Genre: Drama, Musikfilm
Svensk biopremiär: 2018-10-31







     

Dela |