russin.nu - vi tycker om film
Pianot (1993)

Men, hon kan ju inte göra film!
1 russin

Förmodligen förväntas man uppfatta "Pianot" som en mörk, erotisk och annorlunda kärlekshistoria. För mig är den bara en film om människor som gör fel utan att man ges en chans att förstå varför, eller för den delen bry sig så värst mycket. Samtliga figurer verkar driva runt i något dystert chocktillstånd där de inte ansvarar för sina handlingar eller ens är särskilt medvetna om dem. Inte ett enda riktigt samtal, vare sig muntligt eller på teckenspråk, utspelar sig - bara stela, underliga dialoger där orden så uppenbart har lagts i de vanligtvis begåvade skådespelarnas munnar och lydigt ramlar ut, rakt ner i de gyttjiga träsken som omger dem. Det finns, helt enkelt, inga människor i den här filmen, och jag är av den konservativa uppfattningen att film ska handla just om människor, eller åtminstone fånga ens intresse. "Pianot "gör ingetdera.

Campions medarbetare försöker ge dessa stackars kartongfigurers eländiga handlingar ett sken av poesi eller kanske ödesbundenhet genom ett inspirerat foto och än mer inspirerad musik, men dessa element blir istället bragder i sig, till och med bättre om de uppfattas utanför sitt sammanhang. Om man ser scenerna som rena bilder eller hör musiken på skiva. Slutsatsen av det resonemanget gör mig närmast arg på Campion. Här har vi en egocentrerad människa som inte kan göra film, men surfar på kunskaperna hos andra för att låtsas vara en duktig regissör.

Att Jane Campion inte förstår, eller kan berätta om, människor har hon även visat med all önskvärd tydlighet i exempelvis "A Portrait of a Lady", som passande nog är baserad på en roman av Henry James. James, likt Campion, ödade ju hellre tid på ett fint paket än ett rikt innehåll. Frågan är bara om Campion medvetet strävar efter denna kyla och alienation - och kanske vill bli en kvinnlig Peter Greenaway, vilket valet av Michael Nyman som kompositör gör troligt - eller om hon uppriktigt försöker beröra. Den sista tanken är smått tragisk.

Det här är en sådan film som entusiasterna (och de finns i överflöd) hyllar i form av superlativ, eller, än värre, fraser som "ord kan inte beskriva hur fantastisk den här filmen är". Jag tycker nog ändå att man ska försöka, eftersom jag vet hur ett par välfunna ord från någon initierad entusiast kan placera ett konstverk i ett helt annat ljus. Kanske är det bara den där gyllene repliken som fattas för att förvandla mig från en oförstående kverulant till en lyrisk beundrare. Den där klockrena kommentaren som kanske börjar med "men den här filmen handlar ju faktiskt egentligen om..."

Fast jag tvivlar.

© Anders Lindahl
2000-09-08

fds
   
Pianot
Originaltitel: The Piano
Australien / Nya Zealand, 1993
Regi: Jane Campion
Med: Holly Hunter, Harvey Keitel, Sam Neill, Anna Paquin

Romantik, Drama
Dela |