True Detective - säsong 2 (2015)

Mer dystopisk detektivdramatik med dallrande nerver och dynamik

4 russin

Vinci? Vilket Vinci?

Inte ens poliser från grannområdena verkar veta exakt vad det är, var det ligger eller exakt vad det står för. Eller vilka som bor där. Klart är i alla fall att (åtminstone för några prominenta personer) lukrativ affärsverksamhet pågår. Och att korruption förekommer. Nu har en viktig person i kommunorganisationen hittats död under försiktigt uttryckt misstänkta omständigheter. Utredare från olika distrikt kopplas in, av skäl som speglar den allmänna förvirringen i sammanhanget. Ingen har riktig överblick, ingen myndighet har självklar jurisdiktion. Ungefär. Utredarna ifråga har vi först introducerats för genom diverse mer eller mindre smickrande händelser.

Men ”True Detective” är heller inte helyllesnutarnas hemvist. Eller uppbygglighetens underbara oas överhuvudtaget. Den snart sagt helgonförklarade första säsongen följs upp av samme skapare, Nic Pizzolatto, men med nya regissörer, nya skådespelare och helt ny geografi. Från Louisianas träskmarker till Los Angeles tättbebyggda territorier. Men atmosfären, den dova och hotfulla, är där igen. Stilistiken och musiken. Veteranen T Bone Burnett är inblandad i det senare departementet. Igen. Bland andra. Oförutsägbarheten blir snabbt ett signum - igen. Det är svårt att veta vem - om någon - man kan ha fullständigt förtroende för.

Med facit i hand är det ett vågspel de företar sig här; att följa upp en så osannolikt hyllad första säsong och i princip ändra på förutsättningarna helt och hållet. Mottagandet har varit väldigt varierat, i alla fall om man regelbundet skummade igenom uppdaterade reaktioner under sändningsperioden, på inte minst amerikanska populärkulturellt orienterade sajter. Det uppstår omgående behov av att plugga in många namn. Och koppla ihop dem med tider och platser i ett nät som några alltså tämligen luggslitna och internt plågade poliser sätts att nysta upp. Eller inte. Beroende på från vilken synvinkel allt betraktas är inte sanningen lika välkommen överallt.

- Är Los Angeles omöjligt att älska? var rubriken på en av de artiklar som skrevs i somras apropå den här skildringen av staden som ett riktigt råtthål. Här handlar det knappt om kampen mot kriminalitet som ett problem. Snarare om ett samhälle i ständigt krig med sig självt. De negativa reaktionerna har delvis riktat in sig på den komplicerade intrigen och fixeringen vid brutalt våld, liksom att serien skulle ha målat in sig i ett hörn, kvasifilosofisk och rentav skrattretande i sina pretentioner. Allt beroende på vem man konsulterar i frågan.

Frågar ni mig så var jag uppslukad i större utsträckning än av de allra flesta serier jag sett i år. Det är tungt. Och kanske överambitiöst. Bara ljudläggningen skvallrar om vilken stämning som ska uppnås. Dovt, vibrerande och nästan hallucinogent i partier. Handlingen i sig gränsar ibland till det surrealistiska. Igen. Blir det för mycket? Nej, jag tycker inte det. Framförallt är just ljudbygget, om än nästan påstridigt suggestivt, så laddat att du vet att du aldrig sitter säkert. Att det alltid kan hända något ont. Vilket det gärna gör.

Vi kan ägna timmar åt att diskutera vem i rollistan som får sin dubbelnatur att fungera mest övertygande. Vems trauma talar högst? Konsensusuppfattningen är kanske Colin Farrell, men jag imponeras även av Vince Vaughns kombination av stramhet och ständig stridsberedskap. Han är en på ytan behärskad, men frustrerad misstänkt organiserat kriminell hövding med entreprenörambitioner. Farrell är mindre behärskad som närapå utbränd och härjad polis med en uppsjö egna personliga problem. Taylor Kitsch gör en PTSD- och sexuell identitetsambivalent ex-elitsoldat medan Kelly Reilly lyckas göra mycket av sin ofta obegripligt lojala och ändå märkligt integritetsutstrålande gangsterfru. Rachel McAdams får kämpa mer med sin motstridiga detektiv som inte alltid vet varför hon gör vad hon gör. Men även hon lyckas landa på rätt köl i helheten.

Och även om det finns många beståndsdelar där dramat kan ifrågasättas och balanserar på en skör tråd, så är ändå helheten så full av nerv, så nästintill dystopiskt mörk och genomsyrad av ovisshet att det är väldigt svårt att värja sig mot. Det ser inte ut som om något som skapats och utvecklats i en smärtfri process eller utan tvivel på vart det ska leda. Men ”True Detective” har fortfarande ett eget språk, vågar ta ut svängarna och ståtar med några av årets mest spänningsalstrande scener.

© Johan Lindahl
2015-10-04

credit: hbonordic.com
Mörka gator, mörk bilar, mörka blickar. Rachel McAdams som detektiv Ani Bezzerides i andra säsongen av ”True Detective”.

credit: hbonordic.com
Mörk väst, mörk blick, mörk mustasch... Colin Farrell som Vinci-detektiven Ray Velcoro.

credit: hbonordic.com
Partytime! Klackarna i taket! Eller, de försöker i alla fall. Vince Vaughn och Kelly Reilly som herr och fru Semyon.

credit: hbonordic.com
Vinci. Where the action is.

Originaltitel: True Detective - Season 2
USA, 2015
Regi: Justin Lin Jeremy Podeswa Miguel Sapochnik m fl
Med: Colin Farrell, Vince Vaughn, Rachel McAdams, Taylor Kitsch, Kelly Reilly, Ritchie Coster, David Morse, Christopher James Baker, Afemo Omilami, Lolita Davidovich, Rick Springfield, James Frain, Fred Ward, Yara Martinez, Timothy V. Murphy, Adria Arjona, Emily Rios, Jon Lindstrom, Michael Hyatt

Genre: Drama, Kriminalfilm, Thriller, TV-serie
Hemmabio: 2016-01-04
Teman: Snutserier


Ingår i följande teman


Snutserier





     

Dela |