Penny Dreadful - säsong 1 (2014)

Vackert och vämjeligt bland viktorianska valv

4 russin

”Där vetenskapen och det vidskepliga möts”. Där rör de sig, i jakt på sanningen. En sanning som verkar mer invecklad och svårförklarlig än att Jack the Ripper skulle vara ute och göra stan osäker igen.

Vi är alltså i London någon gång under sent 1800-tal och dimman ligger tät. Misär samsas med majestätiska boningar för de besuttna. En målmedveten duo med blickarna fästa någonstans i fjärran, penetrerande sina medmänniskor och medvetna om en dimension i tillvaron som andra inte har en aning om eller vill låtsas om, ger sig i kast med den undre världen. Verkligen en undre värld. Vampyrliknande varelser verkar vara ute efter levande leksaker att… ja, göra vad med, exakt? Duon anlitar dessutom en amerikansk västern-show-aktör på dekis men med vapen till hands under en av sina nattliga räder. Kommer de att få honom på kroken i sin quest? Eller den mer än genomsnittligt ambitiöse läkaren som säger sig vilja utforska gränslandet mellan livet och döden, och helst överskrida det?

Mycket händer redan i första avsnittet av Showtime-producerade och i Sverige HBO-distribuerade ”Penny Dreadful”, en kreation som redan i de första andetagen och förtexterna vill etablera sig som en bärare av gammal god gotik, kanske med extra gruvlig framtoning. Det vackra och det vämjeliga varvas intensivt i snart sagt varje scen. Det är verkligen inte svårt att fängslas. Omgående. Även om redan dessa första 50 minuter klämmer in så många ingredienser som kan förknippas med det viktorianska England att de riskerar lova för mycket.

Men på det stadiet, med allt som direkt osar kvalitet, vill jag gärna ha fel om alla tänkbara pessimistiska spådomar. Timothy Dalton som den bistre och starkt personligt engagerade (han har sina skäl) mysterielösaren Sir Malcolm och Eva Green som hans partner i projektet, Vanessa Ives, intar sina territorier med förkrossande auktoritet och bränna-genom-skärmen-karisma, medan Josh Hartnett möjligen kräver lite mer inkörningsperiod för att komma ikapp dem, som den tveksamme gunfightern med dolda djup. Djup som i alla fall Vanessa säger sig se. Harry Treadaway går också ut hårt och med tacksamt målande monologer att manövrera som en ung men som sagt extremt målmedveten och utanför-boxen-tänkande läkare med ett namn som kommer att låta bekant för många, när det första gången uttalas.

Huvudsaklig manusförfattare är John Logan, tidigare inblandad i saker som ”Den siste samurajen”, ”Sweeney Todd” och ”Skyfall”. Regissören till den sistnämnda, senaste James Bond-filmen (och en hel del annat med omvittnat hög svansföring), Sam Mendes är en av producenterna. Kända namn med respektingivande resuméer i all ära, ibland betyder det mindre än man tror. Att blanda och ge och stapla ingredienser eller etablerade karaktärer på varandra är inte heller ett garanterat recept för omedelbar succé eller hållbar kvalitet. Men här verkar det faktiskt handla om starka kreativa krafter som än en gång vill visa prov på kraftfull kreativitet. Och när de på redan på ett tidigt stadium introducerar ikoniska litterära figurer från eran det handlar om för att fösa dem samman bryskt och utan krusiduller, så ger jag dem ändå konstnärlig frihet att visa vad de tänker skapa av allt detta. Som kan verka bekant, men planteras i nya förutsättningar. Och Eva Green är omgående så bra, så genom-skärmen-brännande bra - eller har jag redan sagt det? - att nästan vilka stil- och storygrepp som helst ser ut att kunna passera och fungera.

Det är ingen enkel historia med enkla karaktärer. Om vi definierar trion Sir Malcolm, Vanessa och amerikanen Ethan Chandler som huvudpersonerna så brottas de alla med demoner, närmast bokstavligt. Och alla ser ut att tyngas ner av gamla synder på samvetet. Synder som, i god dramaturgisk ordning, inte blottas för oss i ett svep utan bitvis. De har sin kallelse, men är inte överens om precis hur målen ska uppnås. Särskilt inte Ethan, som är en känslig själ i den prickskjutande wild west-showartistens till synes coola och kontrollerade uppenbarelse. Runtom dem kretsar andra personligheter som i vissa fall alltså har väldigt bekant ringande namn med mytologisk laddning från litteratur och visuella dramatiseringar. Men om vi tror oss redan känna dem tillfullo, räkna med överraskningar…

Begreppet ”Penny Dreadful” härrör förresten från en sägenomspunnen litterär genre under 1800-talets Storbritannien, med förkärlek för rysliga historier publicerade i följetongsform och där varje enskilt försålt kapitel kostade en penny. Papperskvaliteten var i regel inte den mest påkostade, och publiken sägs i första hand ha varit män ur arbetarklassen. Åtminstone enligt sammanfattningen på - just det - Wikipedia. Genren fick representera en populär lågprisform av underhållning i en tid när marknaden för både underhållning - och läsning - ökade markant. Och även de här, då mindre ansedda berättelserna ska ha bidragit till ökad läskunnighet. En sedermera odödliggjord fiktionsfigur från musikalvärlden, som började sin bana i Penny Dreadful-format var Sweeney Todd, den blodtörstige barberaren på Fleet Street.

Serien med samma namn är dock mer synbart påkostad än genomsnittet, med en nästan skrämmande omsorg om den visuella kvaliteten i varje bildruta, en poetisk och ibland förtärande täthet i bildramen, som - om jag ska säga något kritiskt - kan riskera att stjäla uppmärksamheten från det som pågår. Det kan bli lite för snyggt och utstuderat sensibelt. Men varför klaga på något som så lyckosamt brygger samman så många heta ingredienser till något så häftigt, utan att någon tar udden eller smaken ur någon annan.

Det här är absolut inte reducerat till en lek med genrer och begrepp eller konstant självmedveten namedropping. Nej, ofta känns ”Penny Dreadful” påfallande tung, förtätad och impregnerad av mörker. Särskilt Vanessas inre kamp kräver en förklaring och den kommer framförallt i avsnittet ”Closer than Sisters” med sina tillbakablickar på händelser från barndomen och inte minst en ungdom med intrikata relationer inom en begränsad bekantskapskrets, liksom utvecklandet av hennes speciella 'gåva' - något som verkligen inte känns som en välsignelse, utan snarare motsatsen. Där om inte förr, balanserar serien på gränsen mellan briljant klassiskt skräckberättande med starka psykoanalytiska undertoner och att betona det ockulta och parapsykologiska så mycket att det blir påfrestande. Men mest är det nog briljant. ”Penny Dreadful” fortsätter kräva en del av sin publik och lättar sällan upp stämningen med något liknande avspänningskomik eller enkla segrar.

Nej, det där tyngande mörkret blir alltmer närvarande och de sista avsnitten laddar upp mot konfrontationer som inte kan kallas annat än tillspetsade, även i relation till vad som hänt innan dess. Och i linje med den underliggande rena terror som genomsyrar serien. En serie som jag ibland undrar vilket fokus den egentligen har, vilken historia den i första hand vill berätta. Den kan beskyllas för att ha en överdos ingredienser och referenser, men... Den är ändå så stark, så välspelad, så accelererande emotionellt intensiv parat med en visionär visuell stämpel att jag måste smälta inför helheten. Och kanske i synnerhet för Eva Green. Allvarligt, rolltolkningar av den här kalibern är inte vardagsmat. Och kanske inte helt hälsosamma heller.

© Johan Lindahl
2014-08-16

Credit: hbonordic.com
The more, the merrier. Eller ”här har vi roligt nästan jämt i hemtrevliga och inbjudande miljöer”.

Credit: hbonordic.com
"Iskalla stålblå ögon" - bara en av många nyskrivna dansbandshymner som inspirerats av Eva Greens uppenbarelse i "Penny Dreadful".

Credit: hbonordic.com
En hatt, en rock och en hetlevrad man på jakt efter ovälkomna sanningar i Londons undre värld. Timothy Dalton i ett av sina mer avspända ögonblick i ”Penny Dreadful".

Originaltitel: Penny Dreadful - Season 1
USA/Irland/Storbritannien, 2014
Regi: J. A. Bayona Dearbhla Walsh Coky Giedroyc m fl
Med: Eva Green, Timothy Dalton, Josh Hartnett, Reeve Carney, Rory Kinnear, Billie Piper, Danny Sapani, Harry Treadaway, Olivia Llewellyn m fl

Genre: Drama, Skräck, Thriller, TV-serie
Teman: Kannibalism Vampyrer

Relaterat: Penny Dreadful - säsong 3 (2016)


Ingår i följande teman


Kannibalism

Vampyrer





     

Dela |