True Detective (2014)

Allt är bra utom titeln

5 russin

Rusty tänker alla de mörkaste tankarna, och han säger dem. Han tänker inte ändra sig för någon. Men han är nog egentligen inte ute efter att provocera, han har bara hittat det enda sätt att vara på som fungerar för honom. Han lider också, om det är rätt ord, av det fascinerande syndromet synestesi: olika sinnesintryck kan yttra sig via "fel medium".

Martin, kollegan i Louisianas poliskår som fått den forne texassnuten på halsen, anser att han snackar skit. Men egentligen är det kanske inget särskilt konstigt med det han säger - han tar bara sin livssyn till dess mest dystert logiska konsekvens. Det finns möjlighet att misstänka att hans världsbild har formats av tragiska omständigheter, men det betyder inte att den lättvindigt avfärdas.

De har fått ett märkligt mordfall att lösa. Ute på vischan hittas en mördad kvinna, poserad, med hjorthorn. Det är förstås inget enskilt vansinnesdåd utan ingår i ett mysterium som har fängslat tittare på ett sätt som inbjuder till jämförelser med både "Lost" och "Twin Peaks", även om tonen är betydligt mer jordnära.

Denna existentiella southern gothic har på något sätt lyckats behaga nästan alla tittare, trots att den frejdigt serverar svartsynta teorier som egentligen borde göra en benägen att stänga av snarare än fängslat titta vidare. Det berättas utifrån två intervjusituationer långt senare. Två andra poliser vill av först onämnda skäl få ut all info från de två forna kollegorna om vad som hände, den där gången på 90-talet. Att det vi ser ibland motsäger vad de berättar gör inte det hela mindre intressant. Någonstans mellan det fall de minns och nuet har de blivit ovänner men någon slags respekt hänger kvar.

Tät stämning, klass, allvar och ett med HBO-mått mätt begränsat inslag av naket. På flera sätt påminner det om engelska trilogin "Red Riding", på andra sätt är det något helt annat. Våtmarkerna i Louisiana och det oföränderliga men knappast soliga vädret ger sin distinkta prägel åt skeendena. Redan från start känns det uppenbart att relativt okände Nic Pizzolatto är något riktigt bra på spåren och snart nog börjar man bekymra sig över att de kommer sättas punkt efter ynka åtta avsnitt. Musiken är ofta en obehagligt behaglig matta snarare än orkestrala kompositioner medan introlåten (av The Handsome Family) känns som en blandning mellan Nick Cave och Leonard Cohen. Fotot är dämpat briljant.

Det berättas tålmodigt, med generös plats för fortsatta utläggningar från Rusty om alltings fåfänglighet och mänsklig dårskap, både i nutid och dåtid. Matthew McConaughey, fortfarande mager efter "Dallas Buyers Club", fortsätter på sin inslagna, imponerande väg och utstrålar lika mycket resignerad, hänsynslös intelligens som han tidigare ofta utstrålat munter, loj kaxighet. I sina olika stadier av kontrollerat, pragmatiskt förfall är han helt övertygande. 'The Macconneissance' kallas för övrigt hans plötsliga och välförtjänta upphöjelse.

Woody Harrelson känns solid som den lite mer vanlige, men inte enkle, Martin Hart. Han kan leverera verbala mothugg och stupar inte handlöst i de existentiella fällor som kollegan gillrar. "Du verkar panikslagen" sammanfattar han efter en av Rustys monologer om människor och tro. Hans personliga problem uppstår snarare i hans 40-årskrisiga sätt att hantera jobbets jäklighet; medelst en affär som snart nog kommer slita sig ur hans kontroll.

Övriga karaktärer känns ganska outvecklade i jämförelse. Kvinnorollerna är inte särskilt smickrande och kollegorna är huvudsakligen funktionella för handlingen. Däremot kan flera av de människor som blinkar förbi i egenskap av vittnen eller närstående till offer göra ett lika starkt som flyktigt intryck.

Handlingen följer sin röda tråd, hoppande mellan 90-tal, tidigt 2000-tal och modern tid. Ibland berättas något nästan anekdotiskt i förbifarten, kanske om någon misstänkt som Rusty knäcker på sitt oefterlikneliga vis, men det är ingen tvekan om var huvudfokus ligger: på ett antal försvinnanden eller mord som verkar hänga ihop. Kulter och ritualer skymtas och en samling skolor drivna i religiös regi, sponsrade av en man som man direkt fattar misstankar mot, verkar ingå i den dunkla uppsättningen av ledtrådar.

När det fjärde avsnittet bygger upp mot och sedan briserar i en andlös sekvens som ytligt sett inte är nödvändig för handlingen är effekten desto starkare. Långa tagningar, hektisk spänning, nästan lite surrealistiskt. Under framför allt de tre sista avsnitten sker ett slags tonskifte. Mer och mer information serveras om exakt varför de forna nästanvännerna gled isär helt, men möjlighet till försoning visar sig också. Och möjlighet till svar på frågor som de flesta helst inte vill ställa.

Finalen är både spännande på rena "När lammen tystnar"-nivån och överraskande rörande, med både väntade och oväntade inslag och en antagonist som man kan läsa in mycket i, i en miljö som även den verkligen inbjuder till äcklad fascination. Det känns både mystiskt och högst verkligt. De invändningar jag lätt inser att folk skulle kunna höja mot slutet är inte nödvändigtvis invändningar jag delar. Jag tycker rentav riktigt bra om det. Jag hade nog väntat mig något trotsigare och 'svårare' men är mycket nöjd såhär.


Om mytologin, då
Det är sent i matchen som jag inser att namnet 'Carcosa' låter bekant för att jag som skräckfantast i ungdomen läste Ambrose Bierce klassiska novell "An inhabitant of Carcosa". Jag har inte läst något av Robert Chambers, vars nypopulära 1800-talsnovellsamling lär innehålla fler intressanta ledtrådar, både om den nyss nämnda staden och den 'gula kungen'. Jag kommer inte heller på exakt vilka Lovecraft-referenserna skulle vara, trots att jag betade av det mesta av denne litteräre särling för kanske tjugofem år sedan.

Jag har kort och gott inget skärskådande eller särskilt klokt att berätta om den delade mytologi som "True Detective" ingår i eller åtminstone tar näring ifrån. Det är en av de mest fängslande serier jag sett på senare år. Jag nöjer mig med att konstatera det.

© Anders Lindahl
2014-03-13



Originaltitel: True Detective
USA, 2014
Regi: Cary Fukunaga
Med: Matthew McConaughey, Woody Harrelson, Michelle Monaghan, Michael Potts, Tory Kittles

Genre: Mystery, Thriller, TV-serie







     

Dela |