House of Cards (2013)

Politik är smutsigt ... what else is new?

3 russin

Alla filmregissörerna ska visst ha 'sin egen' tv-serie numera. Egentligen ska man väl titta på vem som är 'show runner' i de här sammanhangen, men dessa namn är inte lika bekanta. Så Scorsese har sin "Boardwalk Empire", Neil Jordan har sin "Borgias" och Gus van Sant sin utmärkta "Boss" - den kanske intressantaste referensen. Nu är det David Finchers tur. Han har i alla fall regisserat de två första avsnitten och är en av producenterna, den vagaste av termer i de här sammanhangen. Vid sidan av mer typiska tv-regissörer som Allen Coulter har även Joel Schumacher (som alltså jobbar än, ifall du inte trodde det) regisserat ett par avsnitt, för att sätta Fincher-faktorn i perspektiv.

Annars är väl "House of Cards" lika omtalad för att Netflix lade beslag på förstatjing till den, en prestigeinvestering ämnad att visa att det inte bara är halvgammal skåpmat som erbjuds. Den svenska textningen, gissningsvis crowd-sourcad, rimmar dock illa med prestigetänket. Här får gott om välkända engelska uttryck en annan betydelse i den gula textremsan.

Liksom i Clooney-filmen "Maktens män" är det Demokraterna som får stå i fokus i en cynisk betraktelse kring politiskt rävspel, helt oavsett att de båda produktionernas stjärnor gissningsvis röstar blått (amerikanskt blått, alltså). Budskapet är väl att systemet som sådant har sina klara brister och att manipulation av detsamma inte är något som elefanterna har ensamrätt på.

Kevin Spacey, ingen nykomling i den politiska genren, är närmast självklar som Frank Underwood, mannen med makt på 'the Hill' men en relativt blygsam titel. 'Whip' översätts här och annorstädes till 'inpiskare'. När budgetkrigen har böljat i USA under senare år är det sådana typer som fått stå lite extra mycket i rampljuset, de som med morot eller just piska kan 'leverera' x antal röster för eller emot ett förslag. När presidenten svärs in, mycket tack vare Franks mödor, snuvas han på den eftertraktade posten som utrikesminister. Han behövs alltjämt på sin sedvanliga post. Tänker han acceptera, lyda och göra sin plikt?

Kevin får i sin roll leverera förklarande och bitska monologer rakt in kameran, vilka människorna kring honom inte märker något av. Praktiskt, men lite fuskigt ur en rent narrativ synvinkel. Eller lekfullt, jag kan inte riktigt bestämma mig. Det betyder dock inte att vi vet allt, bara att han har en plan.

Spelet drar igång. Ränker och finter och rena tjuv- och rackarknep. Och inte sällan känner man att det är bra synd att bättre män och kvinnor får se sig besegrade av den slipade lurifaxen. Här florerar opportunisterna i största allmänhet. Frugan (Robin Wright i en roll inte alls olik Connie Nielsens i "Boss") gör sin del, samtidigt som klimakteriet ger sig till känna och hon måste övertyga sig själv om att hon inte ångrar de livsval hon gjort. Hon suktar efter en fotograf men drivs också mestadels av ambition och att 'inte ha tråkigt'. Deras äktenskap är av den öppnare arten, med en ömsesidig omtanke som ofta mer påminner om den mellan medarbeterna på ett företag än om kärlek. Stamper (Michael Kelly), närmaste hjälpredan och en karaktär inte alls olik Martin Donovans i "Boss", bär Underwoods smutsiga vatten. Det kunde varit smutsigare, men det är sannerligen inte fräscht. Lobbyismen företräds av Remy (Mahershala Ali) som representerar naturgasföretaget SanCorp. De har på sitt sätt minst lika mycket makt som politikerna.

Vem ska man då 'heja på' i den här slippriga sörjan? Den ambitiösa men något fjärran journalisten Zoe (Kate Mara) som utan vare sig inre monologer eller synbar tvekan hänger sig åt ett ömsesidigt utnyttjande med den luttrade politikern? Hon känns lite för långt borta för det.

Kanske får det mot alla odds bli Peter Russo, en slarver och suput till kongressledamot som huserar i Franks ficka och lydigt viker sig när hans valkrets läggs på slaktbänken under en av inpiskarens opportuna ränker. Men när Underwood erbjuder honom en chans att kandidera till guvernör är han inte mer långsint än att han nappar, och är beredd att tvätta sin särdeles smutsiga byk offentligt för att förekomma fienden och skapa ett starkt 'narrativ'. I alla fall valda delar av byken. Corey Stoll är lite otippat seriens mest minnesvärda skådespelare och i sina starkaste scener ger han serien en tyngd och mänsklighet som den i övrigt knappt eftersträvar.

Hur utfaller då kampen mot "Boss"? Ja, dialogerna här är generellt okej, men ofta onödigt tydliga. Solkigt och snuskigt är det titt som tätt, djärvt men inte direkt sensuellt. "House of Cards", om än inte befriad från allvar, är också mer lättsam och inte heller lika laddad. I duellen mellan Kevin Spacey och Kelsey Grammer är det ganska jämnt, men serierna som sådana spelar på två olika nivåer. Jag lägger min röst på "Boss". Den har äkta tyngd. "House of Cards" nöjer sig lite för ofta med cynism.

Men med det sagt, så har serien en ganska effektiv dramatisk kurva - om än lite tillbucklad och med oväntade svängar som mot slutet leder fram till att flera av personerna på något sätt landar i sig själva. Trasigare eller lyckligare, men mer äkta. Men inte alla. Andra tar bara ännu mer oåterkalleliga steg i en riktning som man som tittare inte blir överdrivet glad över.

För Underwood själv så känns han ironiskt nog plötsligt mer närvarande när han under nästan ett helt avsnitt slutar presentera sina tankar in i kameran. I detta avsnitt avslöjas ändå en del intressanta saker om hans förflutna. Det här är dock bara en passus innan det åter är business as usual.

Vad blir då känslan av en sådan serie, förutom en av 'välgjordhet'? För att uttrycka det så här: "House of Cards" handlar om ett par som valt bort allt annat till förmån för makt, som manipulerar andra människor och tvingar dem att överge sina principer. Vill man verkligen att de ska lyckas ...?

Att kalla slutet öppet är knappast en överdrift. En stark trea ger jag det hela. Något fattas, men det finns en hel del här. Trist bara att en av de bästa tillgångarna är bortrensad inför en eventuell (låt oss säga närmast oundviklig) säsong två ...

Netflix ger efter sista avsnittet som 'Förslag att titta på nu' ... "Boss".

© Anders Lindahl
2013-02-25



Originaltitel: House of Cards
USA, 2013
Regi: David Fincher James Foley Allen Coulter Carl Franklin Charles McDougall Joel Schumacher
Med: Kevin Spacey, Robin Wright, Kate Mara, Michael Kelly, Mahershala Ali, Corey Stoll, m.fl.

Genre: Drama, Politik, Thriller, TV-serie

Relaterat: Boss (2011)







     

Dela |