The Dark Knight Rises (2012)

På väg genom mörkret mot en mäktig final

4 russin

New York - förlåt, Gotham - får stryk igen. Storstryk. Batman också. Mer än han någonsin åkt på i någon filmatisering tror jag mig våga hävda. Christopher Nolan har ju lagt sig vinn om att ta Bob Kanes klassiska seriefigur till nya höjder, breddar och djup och göra det i princip hopplöst för någon annan försöka närma sig legenden med några ambitioner inom det närmaste decenniet. Eller? Den senaste rebooten av Spider-Man talar kanske emot alla sådana teorier. Det verkar aldrig vara för tidigt att omtolka samma grundmaterial i serietidningsvärlden, åtminstone kommersiellt sett.

Men det är en rejäl final. Kraftfull och på alla sätt ägnad att vara definitiv. Den sanna slutsignalen på sagan. Eller…? Nej, jag vågar inte leverera några löften eller profetior i sådana här sammanhang längre. Filmen är lång, precis som föregångaren ”The Dark Knight”. Längden känns i fåtöljen, men det robusta rolluppbyggandet är också respektingivande. Första timmen handlar framförallt om att förklara var de redan bekanta personligheterna befinner sig nu och i vilket skick, samt introducera ett par nya viktiga ansikten (i den mån just ansiktet är synligt, vilket vi återkommer till). Intentionerna är av episk art. Och för att vara serietidningsbaserad är helheten inte alltför karikerad och uppskruvad i förhållande till verkligheten, i alla fall inte inledningsvis. Efter två och en halv timme har vi dock hunnit se en hel del monumental förstörelse och massivt manfall.

Uppbyggnaden tar alltså tid. Det är många kuggar som ska fogas in i hjullagren och förses med funktioner i maskineriet. Polismästare Gordon (Gary Oldman) känner vi igen från förr. En hederlig man i en omgivning ofta genomsyrad av korruption. Minnet av Harvey Dent, den mäktige åklagaren och hjältefiguren från ”Dark Knight”, firas av allmänheten, även om Gordon känner till den smärtsammare sanningen. Michael Caine och Morgan Freeman fortsätter ungefär där de slutade sist. Nya är Joseph Gordon-Levitt som en ovanligt alert och uppmärksam ung polis med förflutet på ett av Wayne-stiftelsens barnhem. Anne Hathaway tar sig an ännu en upplaga av Catwoman, dock mindre profilerad i det kattlika avseendet. Hon kallas väl inte ens Catwoman någon gång i filmen. Däremot får hon stor betydelse som Batmans något oförutsägbara och opålitliga on-and-off-partner i kampen mot… ja, vad?

Bane. En man som fötts i mörker och behöver en mask över munnen för att överleva. Han är inte lika färgstark och teatralisk som Heath Ledgers Joker, men hur många filmskurkar är det? Däremot obändigt hård, beslutsam och kompromisslös. Gotham ska få lära sig en läxa och kanske rentav utplånas. Bane har dock en del gemensamt med Bruce Wayne/Batman. Inte minst samma läromästare i bortre Asien, vilket leder till många möjliga associationstrådar och utvecklingsvägar för intrigen. Wayne själv har hållit sig undan livet i stort under flera år. Hans brottsbekämpande alter ego har förärats en stämpel som förbrytare och kroppen har tagit många smällar. Butlern Alfred håller ut vid hans sida… än så länge, men börjar bli uttråkad av bristen på engagemang. Företaget börjar dräneras på tillgångar, hotas av hostile takeover men har delvis räddats från undergång av entreprenören Miranda (Marion Cotillard) som visar särskilt intresse för den undangömda fusionsreaktor som Bruce själv misstänker kan missbrukas av mänskligheten.

Man kan notera att tre stora roller spelas av folk från Nolans kanske mest fascinerande film, ”Inception” (Levitt, Hardy och Cotillard). Och att det här länge är mer drama än action och spektakel. Att humorn är på lågvarv, riktiga romanser är synbart sällsynta och att den allmänna bisterheten kan skrämma bort en del tilltänkt publik, samt att mycket av det storskaligt spännande som händer väcker referenser till 9/11 på gott och ont. Det är inget helgjutet lättsmält popcornäventyr i stort. Men till slut dominerar explosioner, handgemäng, fräsiga farkoster och det mesta som kan krävas av konceptet.

Rejält. Sade jag det? Med en hjälte som den här gången når botten och till synes förlorar allt, för att kunna stiga igen. Det i sig kan skapa en känsla av förutsägbarhet, en rätt given grundläggande struktur med tre akter. Först den nämnda presentationen med påminnelser om förr - vad gör alla inblandade nu och hur ser situationen i staden ut? Sedan nedstigningen i mörkret och det som ser ut som ett fullständigt fiasko. Och så konfrontationen som ska knyta ihop inte bara filmen utan hela trilogin.

Men helt kemiskt fritt från överraskningar är det inte. Vem kan man lita på egentligen? Och hur kompromisslös kommer Nolan själv att vara mot sin vision, vilket den nu egentligen är? Se och döm själva. Det är det absolut värt. ”The Dark Knight Rises” är inte helt fläckfri, men ändå i det stora hela en händelserik, mäktig och värdig final.

© Johan Lindahl
2012-08-07

Foto: Warner Bros Pictures
Må bästa mask vinna - Bane mot Wayne!

Originaltitel: The Dark Knight Rises
USA/Storbritannien, 2012
Regi: Christopher Nolan
Med: Christian Bale, Gary Oldman, Tom Hardy, Anne Hathaway, Joseph Gordon-Levitt, Marion Cotillard, Morgan Freeman, Michael Caine, Matthew Modine, Alon Aboutboul, Ben Mendelsohn, Aidan Gillen

Genre: Action, Thriller
Svensk biopremiär: 2012-07-25
Hemmabio: 2012-11-28

Visas i Sjuan 2017-11-25, 21.00

Teman: Superhjältar Tjugohundratalets bästa filmer

Relaterat: Batman Begins (2005) The Dark Knight (2008)


Ingår i följande teman


Superhjältar

Tjugohundratalets bästa filmer





     

Dela |