russin.nu - vi tycker om film
Man Bites Dog (1992)

Billigt är bäst
5 russin

Jobbigt med filmer som man hyser en genuin beundran och uppskattning för, men inte vet vem man kan rekommendera för. Såsom av en händelse är "Man bites dog" en sådan film, sin något misslyckade engelska titel till trots. Originaltiteln betyder visst något i stil med "det händer nära dig", och träffar betydligt närmare målet. Mord i grannskapet, kombinerat med en jingelartad käckhet som gör en passande koppling till mediavärlden.

"Man bites dog" var debutfilm för såväl regissörer som skådespelare. Som synes i castlistan är regissörerna också skådespelare, vilket vittnar om filmens legendariskt låga budget. I korthet handlar den om en pratglad tjuv och mördare (Poelvoorde) och om det kamerateam som gör en dokumentärfilm om honom. Eftersom det bara är kamerateamets eget filmmaterial vi får se, kan man kanske drista sig till att kalla det en fake-dokumentär, även om filmen slutligen (förmodligen) inte klippts ihop enligt teamets önskemål. Om det där lät krångligt är det bara för att jag inte vill avslöja alltför mycket av handlingen.

"Man bites dog" är hur som helst en besk karamell. Första gången jag såg den tillbringade jag större delen av filmen med att försöka värja mig mot osmakligheten, vidrigheten och grymheten. När så genialiteten i det hela sakta gjorde sig uppenbar ville jag nästan spela tillbaka filmen till början och se om den, på "rätt sätt".

Många har sin egen bestämda åsikt om varför filmen är fantastisk (eller usel). Jag har hört entusiaster hävda att storheten ligger i hur man identifierar sig med mördaren, på grund hans "coolhet", hans verbalitet och goda smak, och sedan tvingas ta avstånd från hans illdåd. Jag har svårt att förstå det resonemanget. Benoit är ingen Hannibal Lecter, även om han försöker, med sitt tal om konst och arkitektur. Han vill bjuda sina vänner i kamerateamet på goda musslor och fint vin, som den belevade livsnjutare han är, men det slutar med att han mår illa. De hemgjorda dikter han stolt reciterar är inte särskilt imponerande och hans oavbrutna kvasiintellektuella svada saknar djupare insikt och är i längden mest tröttsam. Han är en smygrasist som av feghet och lättja föredrar att mörda pensionärer.

Benoit är inte cool, han är avskyvärd, men han är också mänsklig i sina svagheter. Det som gör honom till en mördare verkar vara en närmast enfaldig form av sociopati; han förstår inte att det är människor han dödar, eller åtminstone inte att de är exakt lika verkliga och angelägna om att leva som han själv. Så han mördar dem, dels för nöjes skull, dels för pengar, gärna på nya och påhittiga sätt, helt utan samvetskval. Och kamerateamet filmar det hela.

Stundtals är det nästan outhärdligt. Vissa scener dröjer sig kvar som spindelväv på näthinnan, kanske mer på grund av det gryniga, svartvita fotot än trots det. Det här är inte underhållningsvåld, knappt ens underhållning alls, oavsett den ofta roliga dialogen och de smått absurda händelserna. Jag inbillar mig att filmmakarnas främsta mål är att tvinga tittaren att reagera. Att ta ställning, även om det är mot filmen själv.

Riktigt otäckt blir det när filmteamet gradvis involveras i hans gärningar, och går från cyniska betraktare till medbrottslingar. Benoit ser det som en självklarhet att de ska "hjälpa till" ibland, och de är antingen för svaga eller för angelägna att göra Sin Film för att säga emot. Dessutom har de nästan roligt. Benoit är ju en kul kille, bra på att övertala, och om en festkväll slutar med illdåd i någon främlings lägenhet så är det ju sånt som händer på fyllan, verkar de nästan resonera. Å andra sidan går inte teamet själva säkra, och hinner reduceras avsevärt under filmens gång. Oliver Stone försökte flera år senare berätta om något liknande i "Natural Born Killers" men glömde snart vad han hade att säga när han kom på hur roligt det var att göra rockvideo istället. Här går poängen hem, med eftertryck, och det känns.

Samtidigt ÄR det ju roligt. Med dåligt samvete skrattar man hjärtligt åt vissa förvecklingar och repliker. Som när Benoit likt en scoutledare håller föredrag om hur man räknar ut hur mycket man måste tynga ner ett lik som man sänker i vatten, beroende på offrets ålder. Senare drabbas det stenbrott där han förpassat ett stort antal av sina offer av torka, och han står argt på kanten och dirigerar teamet, som surt städar efter honom bland de blottlagda liken. Eller när de träffar på ett annat kamerateam som följer en "konkurrerande" mördare. Scener som Bunuel skulle ha gjort om han bara kunnat.

Förutom Benoit och filmteamet finns här ett antal imponerande biroller, som hans snälla föräldrar vilka han titt som tätt hälsar på, och hans unga skyddsling som han spelar musik med. De, och alla andra, känns heltigenom äkta.

Debutfilmer utan budget kan som bekant vara fantastiska. När man bara har idéer att förlita sig på vill det till att idéerna är goda, och här finns de i överflöd, hela vägen till det rent ut sagt genialiska slutet. Jag kom att tänka på den här filmen när jag såg "The Blair Witch Project", med en skräckblandad nostalgi. Förutom den uppenbara bristen på pengar som så totalt kompenseras med talang, har filmerna ett antal gemensamma nämnare, som avsaknaden av bakgrundsmusik och sitt intressanta upplägg, där filmen som medium står i centrum, utan att det handlar om finurlig metafilm eller käck referenskonst. Mer sånt, tack!

© Anders Lindahl
2000-08-29

fds
   
Man Bites Dog
Originaltitel: C'est arrivé près de chez vous
Belgien, 1992
Regi: Rémy Belvaux André Bonzel Benoit Poelvoorde
Med: Benoit Poelvoorde, Rémy Belvaux, André Bonzel, Jean-Marc Chenut

Komedi, Skräck

Teman:
Dokumentärfilmningen som gick fel
Meta
Dela |