Game of Thrones - säsong 1 (2011)

Vinn eller dö

5 russin

"Där satt den!" är jag beredd att utbrista redan efter några avsnitt. Eller, ärligt talat, efter första. Budget, miljöer och HBO:s friare regelverk är ju inte i sig en garant för total, monumental TV-glädje - det har ju ganska nyligen "Boardwalk Empire" bevisat. Men här, dra på trissor, blir man från start inte bara imponerad utan också det allra viktigaste: engagerad. Med en blytung scen och den lättsamt levererade repliken "The things I do for love" avrundas första avsnittet på finaste, fulaste vis och det känns som som Deadwoods mantel äntligen har axlats av en värdig serie.

Glöm 'Sopranos i Midgård'-snacket, åtminstone första hälften av den haltande sammanfattningen. Snarare är det mentaliteten från "Rome" som applicerats på en vuxen sagovärld, samtidigt som man undviker den storsatsningens få misstag. Den viktigaste lärdomen som tillämpats är att man omgående får veta varför man ska förväntas bry sig om personerna. Svåra val och omöjliga situationer, oskyldiga offer och grymheter presenteras utan pardon men inte utan hjärta.

Dialogerna har dessutom ett mål och en mening och är till råga på allt välskrivna. Inte på "Deadwood"-nivå, men vi kommer aldrig igen se en serie med dialog på den nivån så det må vara förlåtligt, så länge man känner att det faktiskt är intressant att lyssna. Från det plumpa till det högtravande känns ordväxlingarna lika övertygande som underhållande.
"Hur mycket vikt vi än tilldelar dem så är våra sista ord oftast lika meningsfulla som våra första", säger ungefärligen den vise Maestern vid ett tillfälle, bara en sådan sak... Lite tidigare har en person frågats ut om just de sista orden från den 'galne kung' han en gång dödade. "Han sa samma sak som han sagt de senaste timmarna, bränn dem allihop."

George R. R. Martin, inte Beatles-producenten, har jag läst exakt en långnovell av. Den handlade om varulvar och var helt okej, vill jag minnas. Tydligen har hans serie fantasyböcker (med utgivningsstart 1996) fått många trogna läsare och det är inte svårt att förstå varför. Det är en fantasyvärld där orts- och personnamn inte känns löjligt krystade, där drakar verkar ha funnits en gång men som nu inte flaxar runt överallt och stör de huvudsakligen mänskliga spörsmål som skapar konflikt och spänning.

Det är en värld som, när vi kommer in i handlingen, kan se tillbaka på stora, omvälvande konflikter och uppgivet eller förväntansfullt verkar räkna dagarna till nästa omgång. Vintern är oberäkneligt lång och lockar fram onda ting, och den nalkas. I norr löper en enorm ismur som ska hålla farorna stången, tillsammans med de edsvurna män som vaktar den. Lite söderut ligger slottet Winterfell där Sean Bean gör det han är bäst på; utstrålar allvarsam och känslosam pondus och svingar expertmässigt svärd vid behov. Lojalt och ibland brutalt tjänar han kungen genom att "hålla Norden". Han är en familjefar som ser till att yngste sonen bevittnar sin första avrättning redan vid tio års ålder men som också kan skratta åt stridiska lilldotterns påhitt. Han har gjort sina misstag men tar ansvar för dem, bland annat i form av oäktingen Jon Snow som är en så nära del av familjen som hustrun tillåter.

Ännu längre söderut ligger King's Landing där - föga överraskade - kungen bor, omgiven av ränksmidare, föredettingar och uppkomlingar. Härifrån styrs sju riken av den som för stunden sitter på järntronen, ett jobb som många är beredda att göra väldigt mycket för att få.

Det är en spännande men ganska traditionell värld som målas upp, något inte så långt ifrån helt vanlig medeltid med feodala förpliktelser och strikta roller. Kvinnor förväntas vara på ett visst sätt och finna sig i sin lott, även om förstås inte alla gör det. Cersei Lannisters (Lena Headey) tronambitioner rör inte henne själv utan den inkorrekt avlade sonen. På andra sidan havet ser en annan kvinna till att bli en maktfaktor genom att vara en lagom underdånig sexleksak åt sin krigiske make, i en plotline som inledningsvis kunde vara hämtad från en sliskig kioskroman. Den här tråden i berättelsen blir efterhand mer intressant, men mycket av charmen ligger väl i att "Game of Thrones" vågar vara eskapistisk underhållning, vilket inte riktigt kan dölja att den också är skriven och filmad av människor som tycker allra bäst om sina mest rekorderliga karaktärer. Ännu en likhet med "Rome", för övrigt. Tilläggas ska också att få karaktärer nöjer sig med att vara avklätt skådebröd. "De är mer", för att parafrasera TV-shop, och på "Deadwood"-manér kan en sexscen ibland bara vara bakgrunden till en viktig monolog.

En annan av styrkorna är förstås de skiftande miljöerna. Som tittare kan man sitta och huttra i ena ögonblicket för att i nästa värmas av stekande sol. I norr tror man fortfarande på de Gamla Gudarna, vars skillnader mot De Nya inte närmare specifieras. På andra sidan havet, i ett varmt medelhavsljus, är det hästfolket dothrakierna som sätter agendan. De är tunt förklädda mongoler (eller möjligen valfritt annat stäppfolk) med ett eget språk som verkar ganska genomarbetat. Vissa grammatiska regler snappar man snabbt upp, som att "khal" (ledare) har sin feminina motsvarighet i "khaleesi". Här utnyttjar i seriens början en slemmig ädling från väst sin syster för att genom en enkel men djärv plan återvända till fastlandet och sitt Öde. King's Landing ligger klimatmässigt mellan dessa ytterligheter och är väl enkelt uttryckt Rom eller någon liknande stad som historiskt har varit civilisationens självklara nav. Det är en stad som inte riktigt har en egen karaktär, förutom just att den är alltings mitt.

Det eventuellt ointagliga örnnästet är en plats som presenteras runt halvvägs, med invånare lika vrickade som utsikten är slående. Men den nämnda muren i norr är nog trumfkortet, en plats där naiva äventyrssökare och av ödet dittvingade stackare snart inser att de hamnat i världens ände. Men det är en viktig ände, när väl vintern kommer. Jon Snows 'vad-har-jag-för-alternativ?'-resa dit är en perfekt uppbyggd del av historien. Efter att just ha tragglat mig igenom en bok om kinesiska muren finner jag det svårt att använda det uttrycket ('alla de kinesiska murarna och jordvallarna' verkar vara en mer lämplig fras), men här fås i alla fall ungefär samma känsla av ödslig straffkommendering med ett väldigt påtagligt hot på andra sidan. Men kanske är det snarare Hadrianska muren som inspirerat Martin, en historieintresserad herre efter vad jag hört - och själv snabbt sluter mig till. Det är förstås en av de saker som gör att den värld han byggt känns så solid.

Den är också befolkad av intressanta människor. Det är ett stort antal representanter för olika släkter och Hus som presenteras, alla med sin egen slogan och sitt eget rykte. "En Lannister betalar alltid sina skulder", är en fras som vi får höra ett antal gånger. Jag tänker inte presentera dem alla, men kan inte avhålla mig från några nedslag.

Mark Addy, oftast synlig i mer komiska roller, visar en oanad bredd - om vitsen ursäktas - som fetlagd regent full av outlevd stridslystnad och saknaden efter det enda han någonsin ville ha, nu fast i ett politiskt betingat äktenskap. Samarbetet med Stark, som motvilligt blir hans högra hand i huvudstaden, blir inte bekymmersfritt men den rättframma respekten två gamla vänner emellan lever kvar.

Familjen Lannister är den mest framträdande vid sidan av släkten Stark, och får representera den krassa rikedomens maktfullkomlighet. Cersei är redan nämnd och sonen hennes ska nog presentera sig själv i serieform för att hans otrevlighet verkligen ska komma till sin rätt. Dvärgen (i den här världen är vokabulären tämligen rättfram, så jag anammar den) Tyrion Lannister är dock omöjlig att avsky, i mångt och mycket en livsnjutande motsats till Per Lagerkvists dvärg som under seriens gång tvingas ut i verkligheten från sin skyddade tillvaro och visar nya sidor. En av flitigt arbetande Peter Dinklages bästa roller. Brorsan Jaime (danske Nikolaj Coster-Waldau som en gång i tiden spelade huvudrollen i briljanta thrillern "Nattvakten") är lättare att avsky men så hårdnackat konsekvent i sin sedeslösa kaxighet att han nästan väcker lite motvillig respekt. När Charles Dance träder in på banan som Lannister den äldre, flåendes något djur modell större medan han förmanar nämnda Jaime, är det bara ytterligare ett bevis på att rollbesättaren gjort ett mästerligt jobb.

Kul också att se Aidan Gillen från "The Wire" i en annan slags politiker- och hallickroll, synbart lika opålitlig, med samma ständiga småleende. Eunucken Varys (Conleth Hill) träder gradvis fram ur dunklet och får även han kött på benen.

Starks alla barn hinner också göra avtryck, från den grabbiga minstadottern Arya till den mindre sympatiska Sansa, via Bran som tidigt får finna sig i att livet kommer se annorlunda ut än han trodde. Robb, den äldste, får tids nog pröva på riktigt ansvar, vilket i den här världen betyder ansvaret att välja vilka som ska dö under hans banér. Hustrun Catelyn (Michelle Fairley) börjar lite blekt men nöjer sig inte med att vara en skugga i bakgrunden särskilt länge.

Våldsamt är det så det räcker, förstås, främst med välregisserade envigar och småduster i början. Grymheter serveras också, kanske allra mest minnesvärt i en slags kröning vars horribla detaljer här ska förbli onämnda. Man spar inte på det dramatiska krutet, även om man - även detta i likhet med "Rome" - låter de stora slagen utspela sig utanför bild. Det är en delvis sammanflätad serie hastigt eskalerande konflikter, komplexa men engagerande, som ser till att hålla intresset uppe, lika mycket som allt det andra redan nämnda. Det är spännande, kort och gott.

Visst, dothrakiernas hästfixering och testosteronspänniga stil gränsar till ofrivillig komik, och kanske nyttjar man sitt HBO-mandat att sexa till det med lite väl genomskinlig frikostighet ibland, men "Game of Thrones" är en vuxensaga av bästa snitt och, till skillnad från nämnda "Boardwalk Empire", en serie som man inte behöver fråga sig varför man ska fortsätta att titta på.

Det bästa med slutet är nog hur så många av karaktärerna verkar ha hittat sin plats och lärt känna sig själva lite bättre, vilket gör det tillfredsställande trots att ett tjogtal konflikter lämnas ouppklarade. Det är okej. Det är sådant som Nästa Säsong är till för.


FOTNOT
Seriens titel kommer från en replik som yttras i serien (och boken "A Song of Fire and Ice", får man väl förmoda).
"When you play the game of thrones, you either win or die".

© Anders Lindahl
2011-08-12

Källa: Canal+
Sean Bean som Ned Stark

Källa: Canal+
Jon Snow (Kit Harington) ger halvbrorsan Bran (Isaac Hempstead Wright) några tips i bågskytte.

Källa: Canal+
Jaime Lannister (Nikolaj Coster-Waldau); ett ärkesvin, men killen kan verkligen fäktas!

Källa: Canal+
Cersei Lannister (Lena Headey), kvinnan som tar upp kampen med Livia i "Jag, Claudius" i ränksmideri å sonens vägnar.

Källa: Canal+
Tyrion (Peter Dinklage) och Catelyn (Michelle Fairley) besöker Örnnästet, den ene högst motvilligt.


Kan du stava till Daenerys Targaryen? Hon spelas i alla fall av Emilia Clarke.

Originaltitel: Game of Thrones - Season 1
USA, 2011
Regi: Timothy Van Patten Brian Kirk Daniel Minahan Alan Taylor
Med: Sean Bean, Michelle Fairley, Emilia Clarke, Maisie Williams, Peter Dinklage, Lena Headey, Nikolaj Coster-Waldau, Kit Harington, Jason Momoa, Richard Madden, Mark Addy, Conleth Hill, Aidan Gillen, Alfie Allen, Iain Glen

Genre: Äventyr, Fantasy, Krig, TV-serie
Teman: Game of Thrones


Ingår i följande teman


Game of Thrones





     

Dela |