|
|
|
The Good Heart (2009) Brian Cox äger  Det påstås att Tom Waits var förstavalet som den buttre barägaren Jacques. Lustigt, jag kunde ha svurit på att rollen var skriven för just Brian Cox. Han osar dåligt humör och skriker plumpheter och är samtidigt omöjlig att ogilla. Det är ju Brian Cox vi pratar om. När han river sönder avslappningsbandet drabbas han av sin femte hjärtattack och hamnar på sjukhus där han beter sig ungefär som Michael Gambon i "Den sjungande detektiven" med nästan lika roande resultat. Även Paul Dano är som klippt och skuren för sin roll som Lucas, som är marginellt mer pratsam än den i "Little Miss Sunshine" och framför allt karaktäriseras av godhet. Mot katten som delar kartong med honom på gatan, mot andra uteliggare när han får lite pengar. Men mot sig själv är han inte lika omtänksam. Ett misslyckat självmordsförsök gör honom till rumskompis på sjukan med Jacques, och ganska hastigt till hans förvånade lärling och arvtagare till baren. Jacques bryr sig inte om mycket här i livet, men att baren ska finnas kvar och behålla sitt missvisande namn, det är viktigt för honom och han tror sig ha hittat den rätte att föra traditionen vidare. Lucas måste bara lära sig att vara otrevlig först. Baren är ett mörkt, nedslitet men ändå mysigt hål i väggen någonstans i New Yorks mindre hippa kvarter. Det fasta klientelet utgör återkommande, ofta roande men inte direkt livsviktiga sidokaraktärer – "walkins", alltså främmande gäster, serverar de inte alls. Utan någon synbar jätteentusiasm lär sig Lucas ganska snart jobbet, inklusive den vetenskap som Jacques lite förvånande betraktar espressobryggning som. Det verkar vara ett riktigt lyckat arrangemang, men givetvis måste det hända mer. Och det gör det. Första halvan av "The Good Heart" är oemotståndlig i sin buttra komik och sitt... stora hjärta. Fortsättningen och inte minst slutet är kanske inte lika övertygande. När de båda huvudpersonerna företar en gradvis personlighetsförändring åt varsitt håll är det inte utan att det känns både lite konstruerat och rentav halvfärdigt. Ryska (?) flygvärdinnan (?) April spelar en viktig, men också ganska otydlig roll. Hon kommer invandrande från regnet, gråtande och hjälplös – men ber illavarslande nog om champagne när Lucas undrar om hon vill ha något att dricka. Eftersom han inte kan säga nej får hon som hon vill både i detta och i annat. Det blir allt mindre skoj och alltmer drama, men hela tiden med dessa suveräna skådisar i handlingens centrum vilket kompenserar stort för manusets brister och, ibland, förutsägbarhet. Dagur Kári har efter två vinster i Nordisk tävling i skrivande stund chans till hattrick på Göteborgs filmfestival med sin första engelskspråkiga film. Han kan mycket väl lyckas, men jag är ändå lite besviken. På en film jag ändå med gott samvete kan rekommendera. © Anders Lindahl 2010-02-02
|
 |
|
||||||||||||||||
