Arn - Riket vid vägens slut (2008)

Jovars

3 russin

Dialogen haltar fortfarande och märkbart många repliker känns mer reciterade än med övertygelse, stringens och pondus levererade. Fortfarande. Klichéerna haglar - fortfarande - framförallt i slutstriden och vi går miste om en riktig Ridley Scott-batalj om Jerusalem. Var det förresten med en sådan i böckerna? Kommer faktiskt inte ihåg när jag tänker efter. Ändå är det här ett fall framåt och en klart bättre film än ”Arn - Tempelriddaren”. Det är ojämnt och kantstött, men inte alls lika frustrerande 'lagom' som första kapitlet. Ett nordiskt filmäventyr på en internationell skala med god styrfart, något som närmar sig atmosfär och en del genuina nerver i dallring. Fina ansatser fanns förra gången också, men huvudproblemen var väl två: Regissör Flinth försökte klämma in alldeles för mycket och göra det alldeles för familjevänligt. Men det var knappast bara hans fel, utan sponsorerna stod säkert i farstun med ständiga påminnelser om att projektet måste gå jämnt upp.

Det gör det nog till slut - jag håller inte ordning på deras finanser, men i Film Nummer Två är det i varje fall mer ordning och reda i berättandet. Nu finns lite trist uttryckt en starkare struktur. Dramat spänner inte över lika många år utan allt känns lite tätare, lite närmare, lite mer inlevelsefullt i nuet - åtminstone tillräckligt för att visa att inte hundratals miljoner kastats rakt i Hornborgasjön. Av de tre tegelstenarna Jan Guillou tråcklade ihop på lediga stunder var som jag minns det ”Tempelriddaren” den mest spännande. Där växlades perspektiven regelbundet mellan Arns botgöring i Det Heliga Landet och Cecilias dito, inspärrad i ett kloster vars pedagogik hade fått självaste Jan Björklund att blekna. Nu har de intrigerna spridits ut över bägge filmerna, medan roman nummer ett och tre bildat för- respektive efterspel, med tyngdpunkten förflyttad till maktkampen i Svea Rike (som ju inte var Svea utan Göta på väg att bilda basen för det kommande Sverige, enligt den historiska linje Guillou anslutit sig till).

Klimax utspelas alltså i Västra Götaland, men exakt vilket år det ska föreställa har jag tappat bort så dags. När den här filmen tar vid från den förra anges dock 1187 A.D. Cecilia (Sofia Helin) väntar på att lösas från nunnelivet och får besök av släktingen Birger Brosa. Han tycker det är dags att glömma ungdomsflirten som lika gärna kan vara död och begraven, för att i stället välja ut en annan partner, gärna med politiska hänsyn i åtanke. Deras folkungaätt har hand om kronan genom kung Knut, men sådant kan ändras fort. Inga fejder med sverkrarna är glömda och den lömske dansken lurar bakom hörnet för att eventuellt ställa sig bakom den andra sidan och rubba maktbalansen rätt rejält. Cecilias nemesis, abbedissan Rikissa är dock inte kärnfrisk utan ser slutet närma sig och försöker bikta sig i en scen som däremot slarvas bort, om mina intryck av boken stämmer. Överhuvudtaget är det synd att Bibi Andersson, som var en frisk fläkt bland stenstoderna i ”Arn-Tempelriddaren” inte är med mer än så här.

Och så Arn (Joakim Nätterqvist) då. Han träffar en norrman i Palestina efter att norrmannen först träffat en jagande saracen med en välriktad pil. Klart de blir kompisar och börjar diskutera gemensamma bekanta. Arn ser också ljuset i slutet av tunneln, men han har fått en ny överordnad som inte svämmar över av vare sig kompetens eller välvilja gentemot sin strategiskt begåvade skandinaviske centerhalv. Välkommen till The Office - Medieval Edition. Här ska fienden Saladin sändas till osälla jaktmarker och då duger inga skrivna utfästelser om att kontraktet gått ut. Ut i öknen det bär - och ingen öl finns det, till norske Haralds förtret. Även om Saladin kan sägas att han är med alldeles för lite, spelad med behärskad värdighet av Milind Soman, men inte med samma genomträngande auktoritet som Ghassan Massoud i ”Kingdom of Heaven”.

Efter en dryg timme är mellanösternspåret slut och vad gör de resten av tiden? Tja, ni som läst förlagorna har en hum och ni andra kan gissa er till vilken sorts uppgörelse som väntar. Eller uppgörelser.
- Kärlek är för drönare och veklingar! klagar Birger Brosa i Stellan Skarsgårds alltmer bekymrade gestalt.
Det är inte lätt att vara slug diplomat när omgivningen inte vill komma överens och tänka praktiskt, vare sig det handlar om de egna fränderna eller Sverker-folket som suktar efter revansch och röda rockar kring tronen. Varför skola människor strida? Det gör de i alla händelser. Men en del nya vetenskaper hinner också nå den primitiva norden, helt enligt förlageförfattarens visioner förmodar jag. Rinnande vatten och rappare värjeteknik, till exempel.

Helhetsintrycket av filmpaketet är ett epos utan den där totala närvarokänslan, men där mycket av det inledande fegspelet ändå får ge vika för en mer färgstark historielektion där kärleken övervinner... nästan allt. Om ”Tempelriddaren” spontant kan sammanfattas med ”jaha” så lyckas ”Riket vid vägens slut” locka fram ett ”jovars”.

© Johan Lindahl
2008-12-01


Tack till SF Video för recensionsexemplar

DVD / Blu-ray

Inget extra förutom trailers, förvarnande om kommande attraktioner som uppföljaren till ”Vi hade i alla fall tur med vädret", en ny Beck-film (upphetsande, eller hur?) och lite till.
© 2008 AB SVENSK FILMINDUSTRI
”How long, how long must we sing this song...". Den där Bono visste en del om livet han med...

© 2008 AB SVENSK FILMINDUSTRI
Vänta nu, du är Cecilia Rosa och jag Cecilia Blanka eller var det tvärtom? Och jag är gift med kungen men du fick huvudrollen... men jag är inte bitter...

© 2008 AB SVENSK FILMINDUSTRI
Årets nysläppta studenter verkade mer nationalistiskt präglade än tidigare årgångar.

Originaltitel: Arn - Riket vid vägens slut
Sverige/Danmark/Norge/Finland/Tyskland/Storbritannien, 2008
Regi: Peter Flinth
Med: Joakim Nätterqvist, Sofia Helin, Stellan Skarsgård, Bibi Andersson, Fanny Risberg, Milind Soman, Gustaf Skarsgård, Nicholas Boulton, Anders Baasmo Christiansen, Bill Skarsgård, Morgan Alling, Zakaria Atifi m fl

Genre: Drama, Historia, Äventyr
Svensk biopremiär: 2008-08-22
Hemmabio: 2008-12-05

Relaterat: Arn - Tempelriddaren (2007)







     

Dela |