Sunset Boulevard (1950)

"Those wonderful people out there in the dark."

5 russin

När filmnördar nostalgiskt blickar tillbaka till en era de oftast inte ens upplevde själva, en era då kostymklädda män i svartvita bilder levererade repliker lika briljanta som märkligt trovärdiga, då är det ofta Billy Wilder man tänker på. Han gjorde bland annat den ultimata Noir-filmen där vacker dam lurar svag man att begå mord ("Double Indemnity") och han gjorde den ultimata metafilmen om Hollywoods baksida: "Sunset Boulevard".

Filmen berättas av en död man. Vi ser honom tidigt i en fantastisk bild, svävandes ovanför kameran som från botten av en pool registrerar hans snöpliga slut. (Kameran verkar stå under vattnet i alla fall, i själva verket användes speglar, för den intresserade).

Redan innan Joe Gillis lik sjunkit till botten är hans tillvaro farligt nära den. Hans kontakter inom filmbranschen är inte outtömliga, den stora framgången som manusförfattare verkar vara en dröm han är dömd att snart vakna ur. Hans flykt undan indrivare som vill ha hans bil, utan vilken han förstås är förlorad i Los Angeles, leder honom till vad han tror är ett övergivet hus. Men det mäktiga residenset hemsöks fortfarande av de levande - en föredetting ompysslad av en föredetting. Kanske kan dessa särlingar bli hans räddning, resonerar han cyniskt.

William Holden gör med små medel sin coola looser levande. Stoltheten som hans ekonomiska situation tvingar honom att svälja, humorn som inte låter sig kväsas. Men den sanna stjärnan är förstås Gloria Swanson - spelandes stumfilmsstjärnan Nora Desmond, numera bortglömd förutom av de mest lojala fansen vars brev när hennes dröm om att hon fortfarande är störst.
"I am big," uttrycker hon det, när Joe kommenterar att hon brukade vara stor. "It's the pictures that got small."

Återkomsten ska bli ett epos författat av henne själv, med henne i varje filmruta. Det handlar om Salome, kvinnan som krävde Johannes Döparens huvud på ett fat. Joe antar det erbjudande han med skicklig improvisationsförmåga sett till att få: att som expert få pli på hennes förvuxna manusmonster - något som inte är det lättaste eftersom det bygger på tanken att folk fortfarande trängtar efter att se henne i scen efter scen. Normas mimik och kroppsspråk är nästan oavbrutet teatraliska, hennes självinsikt obefintlig. Swanson var själv stor på stumtiden, men adderar röstskådespeleri i toppklass, med halvt sjungna repliker i exakt samma grandiosa stil.

Erich von Stroheim, själv legendarisk regissör, spelar hennes allt-i-allo med bravur. Max håller inte bara hennes skeva självbild intakt, han spelar Bach på orgeln och ska visa sig intressantare än den lydiga betjänt han utger sig för. Cecil B DeMille, en annan regissörslegendar, spelar sig själv - och får representera en Hollywoodveteran som lärt att anpassa sig, utan att för den skull bli hjärtlös. En väldigt fin scen är när Norma besöker Paramount och sin gamle kollega och de grånade studioarbetarna respektfullt flockas runt henne.

Den stora tragedin i "Sunset Boulevard" är hur onödig tragedin är. "Det är inget fel med att vara femtio," säger Holden vid ett tillfälle, "Bara om man låtsas vara tjugofem".

Det finns något både patetiskt och mysigt i relationen mellan Desmond och Gillis. Huset är fullt av reliker till hennes egen ära, mörkt och oftast ensamt - utom när andra stumfilmslegender som Buster Keaton hälsar på för lite bridge - men ibland ger de sig ut i The Hills i den gamla specialbyggda bilen. Joe reduceras genom en serie händelser som han bara halvt försöker motverka från inhyrd expert till något slags gigolo. Av medlidande, bekvämlighet och kanske en gnutta känslor stannar han kvar i den bisarra och sorgliga situationen trots att hans självrespekt kräver en snabb sorti.

I unga Betty - söt Hollywoodkontorsråtta som läst ett av hans manus och vill utveckla det till något riktigt bra - hittar han lite tröst, kanske kärleken rentav. Det är en väldigt skön liten kärlekshistoria som spirar mellan två personer som på sitt sätt verkar gjorda för varandra. Men det är förstås inte den sortens film där kärleken segrar, det visste vi ju från start - och kan därmed betrakta de tu med en profetisk melankoli.

"Sunset Boulevard":s mest ikoniska scener hittas i början och slutet, men däremellan finns en fantastisk hatkärleksförklaring till Hollywood. Wilders film provocerade en del kollegor på sin tid och har fortfarande en giftig svärta, men den kommer från en som arbetade mitt i smeten och alldeles uppenbart gillade det. Lika viktig som "I'm ready for my close-up now" är scenen där Joe och Betty strövar längs en nattlig studiogata. Här finns en onaiv men äkta kärlek till drömfabriken som smittar av sig utan att kännas förljugen.

Att det är en av världens bästa filmer är uppenbart vare sig man är cineast eller inte, vare sig man känner igen alla kändisarna eller inte har en aning om vilka de är - det törs jag påstå. Det är väl det ultimata testet på ett mästerverk.

© Anders Lindahl
2008-11-28


DVD / Blu-ray

På 25 minuter lyckas den relativt nygjorda making-of-filmen på Paramounts Special Collector's Edition berätta en hel del, bland annat med hjälp av Nancy Olson som spelade Betty och minns tillbaka med härlig entusiasm och insikt.
Originaltitel: Sunset Boulevard
USA, 1950
Regi: Billy Wilder
Med: William Holden, Gloria Swanson, Erich von Stroheim, Nancy Olson, Jack Webb, mfl

Genre: Drama
Teman: Meta


Ingår i följande teman


Meta





     

Dela |